- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
174

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174 TEKNISK

fmd- .

0 o az af at CH t.2 ’6 19

Fig. 7. Jämförelse mellan två för övrigt lika motorer med
olika läckning.

ringen (åtminstone vid de högre varvtalen) enbart
utföres genom regleringsmotståndet R. Stora värden
på xo2 erhållas utan vidare med mångpoliga typer.
Vid snabbgående motorer är däremot xo2
förhållandevis liten. Här bör man därför kombinera
förkopp-lingsdrosselspolarna i stator eller rotor med valet av
en maskinstorlek, som utan denna extrareaktans vore
överdimensionerad. Man väljer sålunda en dyrare
motor men erhåller å andra sidan en billigare drift,
emedan den för parallelldriftens stabilitet erforderliga
eftersläpningen minskas. Såsom ett exempel visas i
fig. 7 den nyss beräknade gränskurvan (Psned) r = co
tillsammans med en liknande kurva för en motor med
halva värdet på reaktansen

XQ2 — o

motsvarande

a12 = 0,0496

E2 = 0,075 E,

Alla övriga värden på motstånden och reaktansen äro
oförändrade. Motorns maximala moment ligger
därför dubbelt så högt och även snedbelastningsförmågan
vid låga varvtal är dubbelt så stor som vid det förra
exemplet. Trots detta är den starkare motorn på

I D S K R I F T 5 okt. 1929

grund av dess ringa reaktans betydligt underlägsen
vid höga varvtal.

Vid vissa textilmaskiner tycks det för övrigt vara
tillfyllest, om de separatdrivna delarnas motorer
starta och stanna synkront. Däremot tyckes den
egentliga driften kunna ske med kortslutet
startmotstånd R, sålunda utan synkroniserande moment
mellan motorerna. Driften är då visserligen ej längre
synkron, men varvtalen kunna bringas till nöjaktig
överensstämmelse med hjälp av små individuella
justeringsmotstånd (r2, r4). Emellertid är det ej alltid lätt
att få motorerna att åter falla i synkronism med
varandra, då ett dylikt aggregat genom inkoppling av
startmotståndet R skall stannas. Det är därför bättre
cltt dä man önskar stanna motorerna begagna följande
konstgrepp: startmotståndet R öppnas medan
samtidigt 2 tilledningar från nätet till statorerna bytas.
Därigenom vändes vridfältets riktning och rotorerna
löpa med full hastighet emot detta fält. Yi befinna
oss sålunda på snedbelastningskurvan Psnea för
R = oc vid S = 2 och erhålla omedelbart ett starkt
synkroniserande moment, som tvingar rotorerna att
"falla i fas" med varandra.

Till slut ett par orienterande anmärkningar
angående parallelldriften mellan två asynkronmotorer av
olika typstorlek. Här kallas belastningen
"symmetrisk", om båda motorerna äro ’procentuellt lika högt
belastade. Inträffar en snedbelastning, så blir den
procentuellt större för den svagare maskinen. Att så
är fallet, följer av ekvationerna 30 för P§2 och
Pß 4, i vilka samma term ±Pe sin c förekommer för båda
motorerna. I gengäld höjes den procentuella
snedbelastningsförmågan för den svagare maskinen. Även
här har sålunda den synkrona parallelldriften en
tillräckligt stor snedbelastningsförmåga.

Slutligen är det likgiltigt för driftens stabilitet, om
en maskin köres parallellt med en större maskin eller
med flera symmetriskt belastade maskiner av samma
totaleffekt. Härav framgår, att även godtyckligt
många asynkronmaskiner kunna förenas i synkron
parallelldrift.

FEMTE INTERNATIONELLA
HÖGSPÄNNINGSKONGRESSEN I PARIS 1929.

(Forts. fr. sid. 161.)

Driftförhållandenas inverkan på
växelströmsgeneratorernas utveckling var föremål för en utförlig
rapport av Darrieus (Frankrike). Författaren uppehöll
sig särskilt vid de faktorer, som verkat hämmande
på utvecklingen, främst leveransprogrammens
tidigare bestämmelser rörande generatorernas
spänningsreglering. De överdrivna fordringarna i detta
avseende, vilka medförde en olycklig strävan att så
mycket som möjligt begränsa ankarreaktionen och
läckreaktansen. voro förklarliga på en tid, då näten
voro små, utjämningsfaktorn liten och automatiska
spänningsregulatorer saknades. För att minska
ankarreaktionen använde man stort luftgap och hög
mättning, så att tomgångsmagnetiseringen utgjorde
huvuddelen av magnetiseringen vid fullast. Detta
var naturligtvis olägligt med hänsyn till permanenta

kortslutningsströmmen och utgjorde även ett hinder
för höjandet av maskinernas mäterialutnyttjning och
verkningsgrad. Genom framträdandet av de hastigt
gående turbogeneratorerna tvingades man emellertid
att alltmera frångå dessa principer. Förhållandet
mellan tomgångs- och fullastmagnetisering har så
småningom stigit till ett värde av 3 och därutöver.
Samtidigt har den permanenta
kortslutningsströmmen vid fullastmagnetisering sjunkit till ungefär
samma värde som normala belastningsströmmen.
Författaren behandlade vidare möjligheterna att
ytterligare ekonomisera med materialet och pekade
därvid särskilt på betydelsen av att öka antalet
amp.-varv per pol. För erhållande av bästa
verkningsgrad rekommenderades att genom sänkning av
järnförlusterna bringa ned de konstanta förlusterna till
ungefär samma värde som de variabla förlusterna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free