- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
185

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HAFT. 189

TEKNISK TIDSKRIFT

SËPT. 1929

*



ELEKTROTEKNIK 11

Redaktörs Julius Körner

UTGIVE.N

mm

SVENSKA TE-KNOLOGPORENIMG^N ■

INNEHÅLL: Nya användningsområden för högfrekvenstelefoni, av Sven Nordström. — Statens vattenfallsverks
utbyggnadsplaner, av H. Fransén. — Några mikrofonmätningar jämte uppslag till beräkning av mikrofonplaceringar
vid programupptagning, av Siffer Lemoine. — Nya svenska system för högfrekvensförbindelser på telefonledningar,
av H. Sterky. — Notiser. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.

NYA ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR
HÖGFREKVENSTELEFONI.

Av Sven Nordström.

En återblick på högfrekvenstelefoniens utveckling.

Den första kommersiella högfrekvens- eller
bär-vågstelefonanläggningen i världen uppges vara
den år 1918 mellan Pittsburgh och Baltimore i Förenta
staterna uppsatta. De på ifrågavarande område
ledande europeiska telefonfirmorna blevo som bekant
genom världskriget distanserade av den amerikanska
telefontrusten, men omedelbart efter fredsslutet
vidtog från de förbigångnas sida ett energiskt arbete
för att upphinna den transatlantiska konkurrenten.

Till en början torde det ha varit radioingenjörerna
hos Telefunken, som lämnade den största insatsen
härtill. Denna firma var ganska tidigt färdig med en
konstruktion, som bl. a. användes för att komplettera
de från Berlin till olika håll inom Tyskland
utstrålande blankledningsnäten, vilka givetvis 1919—
1920 på intet sätt motsvarade det under ett lustrum
tillbakaträngda ledningsbehovet. Medan de
omfattande kabelplanerna mognade, ville man av
naturliga skäl ej lägga upp nya blankledningar.

Det dröjde några år, innan vi i Sverige försökte
oss på bärvågstelefoni, vilket skedde åren 1921—
1922 med Telefunkens 2-kanaliga anläggning
Stockholm—Malmö (nu ändrad till Norrköping—Malmö),
och någon tid därefter levererade Svenska
radio-aktiebolaget ett par anläggningar lor Sundsvall—
Örebro och Stockholm—Umeå. den senare med
mellanöverdrag.

Det är naturligt, att förstlingsanläggningarna ledo
av vissa brister, men i stort sett har man haft god
nytta av dessa olika högfrekvenssystem.

En viss instabilitet hos de första konstruktionerna,
som fordrade en ständig övervakning i driften,
berodde säkerligen på att en del konstruktionsdetaljer
utan omarbetning överförts från radiotekniken.
Sedan emellertid vid trådtelefonering mera
förtrogna krafter lämnat sina bidrag till de olika
systemens utformning, varvid särskilt den inom kabel- och
överdragstekniken utbildade ’underhållsrutinen varit
värdefull, kan man nu tryggt påstå, att
bärvågstele-fonien trampat ut barnskorna.

En viss skepticism beträffande högfrekvenstelefoni
gör sig måhända ännu gällande på sina håll, men
man må då erinra om. med vilket misstroende det
mera allmänna användandet av duplexar och trans-

formeringar till en början möttes. Nu är i alla fall
så gott som varenda fyrskruv i det svenska
telegrafverkets interurbana telefonnät med gott resultat
medelst duplicering utnyttjad för tre samtal i stället
för två, varjämte en extra telegrafförbindelse därtill
ofta utvunnits. Det torde så småningom bli
nödvändigt att på liknande sätt, om också ej på alltför korta
avstånd, utsträcka användningen av
högfrekvens-telefonien å blanka kopparledniugsnät. i detta
sammanhang bör nämnas, att högfrekvensförbindelserna
under särskilda förhållanden till och med kunna vara
bättre än de fysiska förbindelserna. Så är
förhållandet t. e. på vissa håll i Finland, där
starkström-sång är besvärande. De relativt lågfrekventa
stör-ningstonerna äro bortfiltrerade å
högfrekvensförbindelserna, som därför • äro tystare och understundom
anses så mycket bättre, att de föredragas framför
stamledningar för överföring av rundradioprogram.

Två ganska skilda användningsområden finnas
numera för högfrekvenstelefoni«!. För att effektivt
kunna utnyttja långa, dyrbara blankledningar böra
högfrekvensförbindelser anordnas permanent å långa
distanser. Amerika, Australien samt inom Europa
Ryssland, Finland, Spanien och slutligen inom vårt
eget land Norrland erbjuda exempel på naturliga
arbetsområden för dylika system, vilket även utförda
anläggningar visat.

Klimatiska förhållanden, som befordra rimfrosts
bildande å ledningarna, försvåra visserligen
högfre-kvensdrift med de högre bärfrekvenser, som
användas i dessa längre system, men enligt vad
erfarenheten visat, kunna dessa svårigheter övervinnas med
tillräcklig mellanförstärkning ute på ledningen.
Helst bör därvid ordnas, så att icke särskilda
för-stärkarpunkter måste införas vid förekomst av
rimfrost utan tillräcklig marginal finnes å de normala
förstärkarna.

För kortare avstånd, 150—250 km, erfordras ett
annat slags högfrekvensutrustning, som kan
användas dels för att uppskjuta ny stolplinjebygghad eller
nybygge av ledningar å sträckor, där förkahling
snart förestår eller där andra skäl till uppskov
föreligga, dels för att möta mera tillfälliga behov.
Apparaturen för denna senare typ av
högfrekvensutrustning måste yara billig både i anskaffning och drift

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free