Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
TEKNISK TIDSKRIFT
7 sept. 1929
telefonlinjerna äro byggda som luftlinjer. Men även
i land med stor befolkningstäthet, t. e. på Java,
har man av ekonomiska skäl funnit det fördelaktigt
att använda högfrekvensförbindelser.
Högfrekvensförbindelser i egentlig mening kunna
av tekniska skäl blott förekomma på luftledningar,
och dessa böra helst vara byggda som koppar- eller
aluminiumledningar. I land med stor
utsträckning blir det ekonomiskt fördelaktigare att införa
högfrekvenstelefoni på en redan existerande
telefonledning framför att upplägga ännu en ledning
mellan tvenne orter. — En annan användning för
högfrekvenstelefoni eller -telegrafi förefinnes, då
det gäller att centralisera driften för en
radio-storstation till närmaste stad. Nutida storstationer
arbeta ofta med sändning och mottagning av ett flertal
telegram samtidigt. Såväl sändare- som
mottagare-stationerna måste vanligen byggas långt från de
städer, de avse att betjäna, i trakter, till vilka man icke
utan avsevärda kostnader kan bygga tillräckligt
antal ledningar.
Ett exempel på användningen av
högfrekvenstelefoni på telefonledningar i stor skala är det nät, som
nu utbygges i Mexiko av Mexikanska
telefonaktiebolaget Ericsson. Utbyggnaden av detta nät har planerats
med ett flertal förbindelser per högfrekvens.
Tillverkningen av de 18 ändstationsutrustningar, som
erfordras för de i första utbygget planerade 9
hög-frekvensförbindelserna i Mexiko, har anförtrotts åt
Svenska Radioaktiebolaget, som nu för snart två år
sedan övergick till att vara ett dotterbolag till
Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, vilket bolag jämte
Marconibolaget är huvudaktieägare i Radiobolaget.
Telefonförvaltningen på Java har ett flertal
radiostationer för radiotrafiken med Holland, övriga delar
av Europa samt andra delar av världen. För
centralisering av driften har man anordnat en
radio-central i Batavia, varifrån såväl sändare som
mottagare skola skötas. Sändarna äro belägna bl, a. i
Malabar och mottagarna i Rantja Ekek, båda i
närheten av staden Bandoeng uppe i bergen. Mellan
Bandoeng och Batavias europeiska förstad
Weltevreden finnes redan telefonförbindelse. Emellertid
äro de existerande ledningar starkt belastade med den
vanliga telefontrafiken. En av dessa linjer användes
nu för 10 st. telegrafförbindelser per högfrekvens
utöver den vanliga lågfrekventa förbindelsen. Av skäl,
som närmare komma att behandlas i det följande, var
det frekvensområde, som stod till förfogande för
hög-frekvenstelegrafi, begränsat till området 5 000—12 000
p/s. Inom detta område skulle plats beredas för
nämnda 10 förbindelser, vardera utförd för en
telegraferingshastighet av 200 ord/min. I konkurrens
med tyska och amerikanska firmor lyckades det
Radiobolaget att hemföra beställningen på denna
anläggning för telefonförvaltningen på Java.
Såväl från teoretisk som praktisk-teknisk sida sett
erbjöd konstruktionen av högfrekvensanläggningarna
för Mexiko och Java ett flertal nya problem, som nu
kunna anses lösta. Föreliggande uppsats avser
att närmare redogöra för de speciella särdrag, som
utmärka Radiobolagets system för
högfrekvensförbindelser och att giva läsaren en inblick i funktionen
och konstruktionen av dylika anläggningar. Det har
framhållits, att tiden ännu ej skulle vara inne för ett
offentligt framträdande med en beskrivning av an-
läggningar, från vilka icke ännu några under längre
tid i praktisk telefondrift uppnådda resultat kunna
anföras. Emellertid har det nya systemet för
högfrekvenstelefoni, som speciellt utarbetats för
Mexikanska telefonaktiebolaget Ericsson, vuxit fram ur
Radiobolagets äldre anläggningar för
högfrekvenstelefoni, vilka efter flera års drift bl. a. i Finland
mellan Helsingfors och Tammerfors och här i Sverige
mellan Sundsvall och Örebro samt Stockholm och
Umeå visat sig giva fullt pålitliga resultat. De nya
kopplingarna och förändringarna, som vidtagits, äro
emellertid att betrakta som avsevärda förbättringar,
och de hava också visat sig vid provning fullt
motsvara de förväntningar, som ställdes vid deras
planerande.
Java-anläggningen å andra sidan har framtvingat
lösningen av ett flertal problem, som speciellt
uppträda i samband med konstruktionen av
högfrekvens-telegrafianläggningar. Här skola blott några av de
viktigaste nämnas: uppgiften att hålla 10 st.
bärfrekvenser inom området 5 000—12 000 p/s på konstanta
värden med en noggrannhet inom 1 °/00 är löst;
filter med en bandbredd av endast 200 p/s vid
en frekvens av 7 000 p/s hava konstruerats; de för
dessa filter beräknade induktansspolarna med
järnkärna hava induktanser, som ej under drift variera
med mer än 1/3 %, trots det att en ganska avsevärd
anodlikström flyter genom dem. Samtidigt är
dekrementet blott ca 0,017 vid ett periodtal av 5 250 p/s.
En hel del andra frågor av mera praktisk art hava
även funnit sin lösning, varom mera i det följande.
Mexikoanläggningen.
Planering av interurbannätet.
Vid planerandet av interurbanförbindelserna i
Mexico avsåg man först att upplägga tvåskruvar mellan
städerna Mexico City—Vera Cruz, Mexico City—
Celaya, Celaya—Guadalajara och Celaya—San Luis
Potosi. Mexico City är som bekant huvudstaden i
republiken Mexico. Vera Cruz är den förnämsta
hamnstaden och städerna Guadalajara och San Luis
Potosi relativt stora städer på den mexikanska
högslätten. Staden Celaya är betydligt mindre än de
nu nämnda städerna, men Celaya har fått en från
telefonsynpunkt särskilt viktig betydelse, ty den
utgör en knutpunkt för förbindelserna i öst-västlig och
nord-sydlig riktning.
Under arbetet med uppläggandet av nämnda
tvåskruvar fann man emellertid det fördelaktigare att
redan i första utbyggnaden bygga fyrskruvar mellan
samtliga nu nämnda orter. Den första utbyggnaden
omfattar dessutom 9 högfrekvensförbindelser eller
-kanaler, fördelade i enlighet med fig. 1 och
framförda på den ena stamledningen av resp. fyrskruv.
För en högfrekvenskanal erfordras tvenne
frekvenser, den ena såsom sändarefrekvens i den ena
riktningen och den andra som sändarefrekvens i den
andra riktningen. De sändarefrekvenser, som
kommit till användning i Mexikoanläggningen, äro
angivna i 1 000-tals p/s på fig. 1.
Vid beräkningen av dämpningen hos en linje för
högfrekvens kan man icke utan vidare tillämpa de
inom telefontekniken vanligen gällande konstanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
