Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
TEKNISK TIDSKRIFT
7 sept. 1929
överföres det till en L. F.-differentialtransformator
och därifrån på vanligt sätt till en L. F.-förstärkare.
Växelbords- eller abonnentlinjen behöver ej vara
exakt balanserad, ty differentialtransformatorns
funktion är endast att införa en viss dämpning
mellan mottagaren och sändaren och att dirigera en del
av det inkommande talet till sändarens L.
F.-förstärkare.
Sedan talet blivit förstärkt i L. F.-förstärkaren,
införes det till modulatorn, som matas med bärfrekvens
från förut omtalade multipelgenerator. I bandfiltret
efter modulatorn utfiltreras det undre sidobandet,
under det att bärfrekvensen och det övre sidobandet
matas in i H. F.-förstärkaren. Efter denna följer så
ännu ett bandfilter, varefter bärfrekvens och
sidoband överföras till H. F.-differentialtransformatorn,
H. F. D. T. i fig. 4 a.
En inkommande bärfrekvens med tillhörande
sidoband föres från H. F.-differentialtransförmatorn till
ett mottagarebandfilter, som filtrerar bort övriga
inkommande, för andra kanaler avsedda frekvenser.
Efter detta mottagarebandfilter är en H. F.-förstärkare
inkopplad. Denna verkar som en ren
spänningsförstärkare och höjer spänningen på de inkommande
frekvenserna, innan de matas in på demodulatorn.
Demodulatorn tjänstgör såsom en detektor, och man
får i dess anodkrets tillbaka den tonfrekvens, som på
den sändande stationen modulerade bärfrekvensen.
Denna tonfrekvens matas in i L.
F.-differentialtransformatorn och föres därefter ut på den anslutna
abonnentlinjen.
För signalering användes i Radiobolagets
anläggningar för högfrekvenstelefoni vanlig signalfrekvens
20 à 25 p/s. Denna signalfrekvens erhålles från
telefonstationens normala ringmaskin. Om en signal
inkommer från växelbordet eller från någon abonnent
på stationssidan, påverkar den ett relä i
kontrollanordningen, och detta relä tillför signalfrekvens från
ringmaskinen till modulatorn. Genom att använda
ringström från stationens normala ringmaskin och ej
den inkommande signalströmmen för matning av
modulatorn vinnes, att denna alltid lämnar konstant
signaleffekt oberoende av abonnentlinjens längd. I
modulatorn moduleras bärfrekvensen med 20 à 25 p/s
och signalerna överföras per högfrekvens till den
avlägsna mottagaren. I denna erhålles efter
demoduleringen i demodulatorn ånyo signalfrekvensen, vilken
tillföres en signalmottagare. Denna signalmottagare
består av ett rör, kopplat som likriktare. När
signalfrekvensen inkommer, likriktas den och påverkar
ett polariserat relä i signalmottagarerörets
anodkrets. Härigenom slutes en likströmskrets, som
påverkar kontrollanordningen, vilken utsänder
signalfrekvens av tillräcklig styrka till abonnenten.
Speciella kopplingar och konstruktioner i Radiobolagets
system för högfrekvenstelefoni.
Utrymmet medgiver ej en fullständig beskrivning
av kopplingsschemorna till ändstationsutrustning för
en kanal. Vissa apparater i Radiobolagets anläggningar
äro emellertid av en konstruktion, som väsentligt
avviker från gängse utföringsformer. I följande
redogörelse för ändstationsutrustningens olika delar
kommer därför huvudvikten att läggas vid dessa
nykonstruktioner.
Modulatorn.
Principen för modulatorn grundar sig på ett av dr
Vos uttaget patent, som i det följande kommer att
benämnas kompounderingspatentet1. Detta patent, som
avser upphävandet av anodspänningens återverkan
på gallerkretsen i ett elektronrör, har tillämpats på en
modulatorkoppling med tvenne rör, på vilken
anordning patent sökts.
Kopplingsschemat för modulatorn är angivet i fig.
6 a. Enligt detta schema äro de bägge rören 1 och 2
kopplade med anoderna i parallell och gallren i ba-
lanserad koppling. Anodväxelspänningen uttages
över en spole i anodkretsen, vilken spole antingen kan
ingå i en resonanskrets eller i ett filter.
Sambandet mellan anodström och resulterande
styrväxelspänning för de bägge rören kan matematiskt
uttryckas enligt ekvationerna:
»al = c0 + ctv m + c2v^ + j
= c0’+ Wut + c2vf{2 -f J ...........
Dessa ekvationer gälla under förutsättning, att
rören äro identiska, dvs. att koefficienterna c0, cv c„
osv. äro lika samt att gallerförspänningen valts, så
att den resulterande styrlikspänningen Vr0 = vg0 -|-
"V
-|—— är noll. De bägge uttrycken för ial och ia2
fi
äro grafiskt representerade i fig 6 b.
Styrväxelspänningarna v%x och Vß2 kunna skrivas
enligt följande:
Vri = vg + -2 + dva
fi
................ (2)
Vr2 = — vg + + dva
fi
Den första termen i dessa uttryck representerar den
påtryckta gallerväxelspänningen vg. På grund av
gallrens balanserade koppling måste denna spänning
erhålla negativt tecken i den senare ekvationen, ty
spänningen på rörets 2 galler är 180° fasförskjuten
mot spänningen på rörets 1 galler. Den mellersta
termen representerar anodväxelspänningens återverkan,
under det att den sista termen representerar en
spänning dva, som tillföres de bägge gallren med samma
fas. Denna spänning utgör en bråkdel d av
anodväxelspänningen, och den uttages lämpligen genom
en kopplingsspole, som är induktivt kopplad med
anodspolen. Denna kopplingsspole, som i det följande
kommer att kallas kompounderingsspolen, vändes så,
att spänningen öva blir 180° fasförskjuten mot
anodväxelspänningen va. Storleken av ö göres dessutom
i Sv. pat. nr 62638.
Fig. 6 a. Principschema för
modulator.
Fig. 6 b. Karakteristik för
modulator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
