- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
215

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 febr. 1929

ELEKTROTEKNIK

215

varje sektion. Fördelen med denna anordning för
spänningsreglering är, att man endast behöver
använda motstånd med tre olika motståndsvärden, under
det att man i en anordning enligt fig. 8 a måste
använda motstånd av elva olika storlekar.

Fig. 9 visar en fotografi av en sådan anordning för
spänningsreglering, i detta fall utförd såsom en
ff-ledning, dvs. en symmetrisk T-ledning. De olika
motstånden bestå av stavmotstånd av samma typ som
do inom radiotekniken använda gallerläckorna. Dessa
motstånd insättas i fjädrande hållare, vilka äro så
konstruerade, att de automatiskt giva rätt koppling
i enlighet med fig. 8 b. Från hällarna föra
förbindningstrådar till 2X11 olika kontaktknappar, över
vilka tvenne kontaktarmar kunna föras.

Fördelen med liär beskrivna anordning för
spänningsreglering är, att kapaciteten mellan de olika
uttagen blir liten och att man genom användning av i
handeln förekommande standardmotstånd dock kan
erhålla en enkel anordning för exponentiell reglering
av spänningen.

Demodulator.

Från mottagarens H. F.-förstärkare föres den
inkommande spänningen direkt till en
spänningsregle-ringsanordning av ovan beskrivna typ, vilken är
placerad före gallren på demodulatorpanelen.
Demodu-latorn är kopplad enligt samma princip som
modulatorn. Om bärfrekvensen och det övre sidobandet av
en modulerad svängning införas i demodulatorns
gallerkrets, uppstår i dess anodkrets en tonfrekvent.
ström av samma frekvens som den tonfrekvens, som
modulerat bärfrekvensen i sändarestationens
modulator. Nämnda tonfrekvens passerar från
demodulatorns anodkrets genom ett tonfrekvensfilter med
gränsfrekvenserna 150 och 3 000 p/s till L.
F.-differen-tialtransformatorn och härifrån vidare ut på linjen
till växelbordet eller abonnenten.

Om moduleringen i sändarens modulator sker
medelst signalfrekvens i stället för tonfrekvens, erhålles
i mottagarens demodulator en anodström, vilken har
samma frekvens som den modulerande
signalspänningen. I demodulatorns anodkrets finnes ännu ett
filter inkopplat, som tillåter passage av frekvenser
mellan 12 och 30 p/s. Detta filter är utfört med
spän-ningstransformation, varigenom signalfrekvensens
spänning höjes, innan den inmatas på
signalmottagaren.

Signalmottagaren.

Signalmottagaren är utförd som en vanlig
rörlik-riktare med anodlikriktning. Ett polariserat relä är
inkopplat i signalmottagarens anodkrets, och detta
påverkas av den vid likriktningen uppstående
anodlik-strömmen. Då det polariserade reläet arbetar, slutes
en likströmskrets, som i sin tur via
kontrollanordningen utsänder signalfrekvens från
mottagarestationens ringmaskin till växelbordet eller abonnenten.

Figur 10 visar en ändstationsutrustning för en kanal
från baksidan. De huvar, som normalt täcka de olika
panelerna för att skydda dem från åverkan och
damm, äro här avtagna, för att man skall kunna se de
olika apparaterna. På fotografien synas de
spän-ningsregleringsanordningar av redan beskriven typ,

som finnas för inställning
av spänningar i
utrustningens olika delar.

Synkronisering.

Som redan nämnts
erhålla de olika kanalerna i
H. F.-telefonisystemet sina
bärfrekvenser från en
synkroniseringsanordning, som
matas från den centralt
uppställda 5 000-periodiga
styrgeneratorn. Denna
styrfrekvens överföres till de
olika ändstationerna, där
den passerar genom M.
F.-separationsfiltret till s. k.

styrfrekvensförstärkare,
som höja spänningen på
styrfrekvensen till den
storlek, som behöves för
matning av de s. k.
multipelgeneratorerna.

Dessa
multipelgeneratorer äro av tvenne olika
typer, nämligen dels
multipelgenerator I eller
impuls-generatorn och dels
multipelgenerator II. Teorien för
dessa tvenne olika typer av
multipelgeneratorer har
utarbetats dels av dr Vos,
dels av författaren, och
patent hava sökts på de nya
kopplingarna.

Multipelgenerator I eller
impulsgeneratorn.

Multipelgenerator I
arbetar enligt en princip, som
även i detta fall är baserad

kompounderingspaten-tet. Då utrymmet ej
medgiver ett närmare ingående
på den komplicerade
matematiska behandlingen av
teorien för
impulsgeneratorn, får denna ersättas av
en mera populär fysikalisk
beskrivning, som dock bör kunna giva läsaren en god
uppfattning om generatorns funktion.

Kopplingsschemat för multipelgenerator I är visat
i fig. 11 a. Generatorn består av ett elektronrör, i
vars anodkrets finnes inkopplad en svängningskrets,
som är avstämd på n:te övertonen till den frekvens,
som inmatas till rörets galler. En
kompounderings-spole, som är kopplad på samma sätt som i den förut
beskrivna modulatorkopplingen, tillför dessutom till
gallret en spänning, som är en bråkdel av
anodväxelspänningen. Förut har visats att denna spänning vid
rätt kompoundering skall vara 180° fasförskjuten
mot anodväxelspänningen. Kompounderingen verkar
således i samma fas som en återkoppling vid en vanlig
rörgenerator, men kompounderingsspänningen är
mindre än den spänning, som erfordras för att
multipelgeneratorn skall råka i självsvängning.

Fig. 10. Kanalstativ (baksida).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929e/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free