Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
TEKNISK TIDSKIUF T
7 dec. 1929
beskriver de periodtalsomläggningar, som under de
senare åren ägt rum i Paris och dess förstäder samt
behandlar de olika problem, som göra sig gällande
vid övergång från ett periodtal till ett annat.
Resolutioner.
Vid mötets avslutande antogos ett antal
resolutioner, av vilka följande må anföras.
1) Tvenne nya kommittéer tillsättas, nämligen:
a) en isolatorkommitté under ordförandeskap av
van Cauwenberghe (Belgien) samt
b) en överspänningskommitté under
ordförandeskap av Yinuesa (Spanien).
2) I. E. C. delgives:
a) den schweiziska oljeströmbrytarekommitténs
rapport jämte det stenografiska protokollet
över den av rapporten föranledda
diskussionen;
b) beslutet, att uppgifter om en linjes spänning
böra hänföras till mottagnings- och icke till
a vsän dningsänden:
c) effektfaktorkommitténs resolutioner.
3) Nästa session skall äga rum i Paris i juni 1931;
bestämmandet av den exakta tidpunkten och
organiserandet av mötet uppdrages åt presidiet.
4) I betraktande av att högspänningskonferensen
redan vid sin tillkomst gick i författning om
fastställandet av ett skriftligt program, som tog
hänsyn till övriga vid den tiden existerande
internationella sammanslutningar, är konferensen
berättigad att begära, att övriga internationella
sammanslutningar framdeles handla på samma sätt.
Konferensen uttalar den önskan, att andra
permanenta internationella organisationer av senare
datum i det helas intresse och för undvikande av
dubbelarbete revidera eller fastställa sina program
samt bringa dem till offentlig kännedom.
K. E. Nylander.
INSÄNT
Ett gammalt ont och ett förslag till dess
avhjälpande; ännu en gång.
Det har ej lyckats mig förmå ingenjör G. Rosén att
inse skillnaden mellan å ena sidan den praktiska
olägenheten av att två precis likadana, seriekopplade s. k.
kvartstimmemätare med var sitt kopplingsur kunna visa
väsentligt olika värden, även om båda funktionera
fullständigt korrekt, och å andra sidan det förhållandet, att
mätartypen icke visar den högsta under 15 på varandra
följande minuter uttagna medeleffekten utan den
högsta medeleffekt, som uttagits under någon kvartstimme
enligt urverkets tidsindelning.
Var och en som sysslat med användningen av dylika
mätare, vet att seriekoppling brukar ordnas särskilt för
att åstadkomma kontroll över, att icke debitering sker
för en sådan effekt, som angives, om mätarens
maximi-visare till följd av utebliven återföring av medbringaren
föres framåt under två på varandra följande
kvartstimmar. Detta är ett fel, som i praktiken ofta förekommer,
och som naturligtvis är av vida större betydelse än den
vanligen relativt lilla skillnaden mellan de värden, som
erhållas genom kvartstimmesperiodernas förskjutning.
Det är för kontrollen en olägenhet, om mätarna ej visa
lika, och denna häves, om man använder gemensamt
kopplingsur.
I min handbok har förhållandet utförligt klargjorts i
stycket före det, som ingenjör R. med stillatagande
överhoppande av 8 särskilt viktiga rader citerat. Om
ingenjör R. verkligen läst de ca 3 sidor i handboken, som
handla om maximimätare, så är det för mig fullständigt
oförklarligt, att han försöker försvara den uppenbara
vantolkning, med vilken han försökt nedsätta arbetet.
Då ingenjör R. ej nämnt källan av "barmhärtighet"
(vilken jag finner särskilt klädsam), vill jag under
föreliggande förhållanden uttala den förhoppningen, att
ingenjör R. utsträcker denna barmhärtighet därhän, att
han för framtiden undviker att citera mina och helst
också andra författares arbeten.
Torsten Holmgren.
Om två bredvid varandra installerade maximimätare
angiva skiljaktiga värden, kan detta bero antingen därpå
att deras omkopplingstider äro förskjutna, eller därpå,
att den enas återföring klickat (inkopplingsfel,
fabrikationsfel o. d. frånse vi ju i detta sammanhang ifrån).
Det fel, som härrör från den förstnämnda källan,
stannar även i svåra fall i praktiken vid 10—15 % (den är
enligt överingenjör Holmgren "relativt liten"). Felet,
som beror på den andra orsaken, ligger alltid vid cirka
100 »/o.
Var och en, som sysslat med användningen av dylika
mätare, och som haft för vana att under detta sitt
sysslande ej helt avkoppla varje eftertanke, kan därför utan
tvekan bedöma, huruvida skillnaden beror på den ena
eller den andra orsaken.
Den olägenhet för kontrollen, om mätarna ej visa lika,
som insändaren nu synes vara så rädd för, existerar
sålunda helt enkelt icke.
Det är nog icke heller för att undvika en sådan
olägenhet, som man ibland låter mätarna koppla om på
samma tider, utan därför, att man har en förnimmelse av
olust av att se två så viktiga organ som två
maximalmätare visa olika.
Jag har verkligen läst de tre sidor i handboken, som
handla om maximalmätare, och vill rekommendera åt
var och en intresserad att göra detsamma för att se, om
jag verkligen vantolkat texten. När jag nu efter
överingenjör Holmgrens senaste inlaga läste om dem igen,
gjorde jag följande observation.
På sidan 191 framhålles beträffande faran av, att
omkopplingen kan klicka och en mätare därför registrera
100 % för högt, följande (förlåt, att jag trots förbud
återigen vågar citera!):
"I regel torde orsaken till sådana fel ligga i en
tillfällig spänningssänkning vid tiden för en mätperiods
slut."
Låt oss antaga, att detta är riktigt!
Om en mätares omkoppling av denna anledning
klickar, så är det ju sannolikt, att två like dana mätare
klicka på samma gång, om de skulle omkoppla på
samma tidpunkt. Däremot finns betydligt större sannolikhet
för, att åtminstone den ena skulle ha kommit över
spänningssänkningen utan att klicka, om den omkopplat 7,5
min. efter tidpunkten för spänningssänkningen.
Sålunda infördes genom de sammanfallande
kopplingstiderna ännu ett allvarligt riskmoment, som jag först nu,
tack vare överingenjör Holmgrens sista inlaga
kommit att tänka på.
Göres oss mera vittne behov?
För övrigt får jag säga, att jag finner offentliga
boxningar motbjudande.
Georg Rosén.
Diskussionen i ämnet förklaras härmed avslutad.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
