Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 okt. 1929
eller kortare tidsmellanrum måste
reaktionskammaren rengöras från avlagrad koks. De från
reaktionskammaren bortgående ångorna och gaserna bortledas
till en deflagmator samt därefter kylare, varvid den
bildade bensinen avskiljes. En yttervy av en dylik
krackningsanläggning med två enheter visas å fig. 3.
Kolförädling.
Begreppet kolförädling kan i sin vidare bemärkelse
sägas omfatta varje behandling av kol, varigenom
kolet självt eller de ur kolet framställda produkterna
erhålla ett sammanlagt högre nyttighetsvärde än det
ursprungliga kolet. I denna vidsträckta bemärkelse
kan såsom förädling räknas rening från
askbeståndsdelar, sortering, krossning och pulverisering, samtliga
innebärande en mekanisk förädling. Vidare kan
såsom förädling räknas torkning av kol, innebärande i
huvudsak en termisk förädling. Slutligen hava vi
den viktiga grupp, som avser en kemisk förädling och
som samtidigt dessutom är en termisk, alltså i sin
helhet en termokemisk förädling. Det är denna senaste
grupp som jag här vill närmare uppehålla mig vid.
Med tillämpande av en av mig tidigare använd
gruppering kommer jag sålunda att beröra kolförädling
genom följande behandlingsmetoder
1. destillation vid hög temp. (c:a 1 000—1 200° C)
2. „ „ låg „ (c:a 450—650°C)
3. fullständig förgasning
4. hydreringsprocesser, omfattande
a) hydrering av stenkol eller oljor utan
katalysatorer (Bergius)
b) hydrering av stenkol eller oljor med
katalysatorer (I. G. Farbenindustri)
c) hydrering via koloxid väte med katalysator
(Fr. Fischer)
Hit kunna givetvis även räknas metoder, som avse en
framställning av syntetiska kvävegödningsmedel,
metoder som på senare åren vunnit allt större betydelse.
Jag ämnar emellertid icke här ingå på dessa.
(Forts.)
KEMI 5
FÖRSOCKRING AV TRÄ.
Av fil. mag. Gunnar Törnstrand.
Kännedomen om att cellulosa genom behandling
med svavelsyra kan överföras till socker är redan
över 100 år gammal. Sedan denna tid har ett
omfattande arbete nedlagts på utarbetandet av en
praktiskt användbar metod för försockring av trä. Det
ligger i sakens natur, att ett problem av detta slag
redan i och för sig skulle verka lockande, vartill på
senare tid kommit nödvändigheten att på möjligast
rationella sätt utnyttja de stora mängder träavfall,
som sågverksindustrien lämnar. Särskilt intensiv har
därför forskningen på detta område varit under det
senaste årtiondet.
Svårigheterna, som det gällt att övervinna, vid
utarbetandet av en metod för träförsockring i teknisk
skala hava emellertid varit mycket stora. Det är
också först på sista tiden, som arbetet härmed krönts
med avgörande framgång. De försök, som tidigare
gång efter annan gjorts att försockra trä i
fabriksmässig skala, ha efter någon tid ånyo måst upphöra
på grund av bristande räntabilitet. Nu liar emellertid
en tekniskt och ekonomiskt användbar metod
utarbetats, och sedan ett par år arbetar en fabrik i
Schweiz med gynnsamt resultat enligt den nya
metoden, som medger drift i storindustriell skala.
Det torde därför vara av intresse — icke minst på
grund av den betydelse detta problem har för vårt
land — att i stora drag redogöra för den nya
metoden. Först skall dock lämnas en kortare översikt av
föregående arbeten på detta område.
Tidigare försök att försockra trä.
Den förste, som iakttog, att cellulosa genom
inverkan av syror kan försockras, var Braconnot, som
1819 offentliggjorde resultatet av sina
undersökningar, vilka väckte stort uppseende. Braconnot
arbetade med koncentrerad svavelsyra liksom också alla
hans efterföljare under lång tid framåt. Han
konstaterade även, att primärt bildades mellanprodukter,
ur vilka sockret sedan uppstod. Ett mera ingående
studium av sulfolysens förlopp utfördes i början av
1880-talet av Flechsig, som härvid använde
bomullscellulosa. Han konstaterade, dels att hydrolysen
försiggår i tvenne faser, varvid först genom inverkan av
koncentrerad syra bildas svavelsyreestrar av cellulosa,
vilka sedan genom inverkan av utspädd syra —
utspädning med vatten och upphettning — övergå till
socker, och dels att detta utgöres av glykos.
Vid dessa och tidigare undersökningar användes
för hydrolysen på en del trä 7 à 8 delar koncentrerad
svavelsyra, betingelser under vilka en försockring av
trä i teknisk skala var ekonomiskt omöjlig, då syran
icke kunde återvinnas. Icke heller sedan man lyckats
högst avsevärt nedbringa syraförbrukningen genom
att utföra uppslutningen vid högre temperatur, kunde
denna metod bli räntabel, så länge en tillräckligt
effektiv och billig återvinning av àyran som sådan
eller i annan form icke kunnat genomföras. Och alla
försök i denna riktning ha misslyckats.
Fabriksmässiga försök att försockra trä med konc. svavelsyra,
som flerstädes i Tyskland igångsattes ännu så sent
som vid krigets slut, ha därför ånyo måst uppgivas.
Ekonomiskt mera lovande kunde det däremot synas
vara att utföra försockringen genom
tryckupphettning med utspädd syra, då jämförelsevis små
syramängder erfordrades, och man kunde bortse från
återvinning av syran. Denna väg beträddes först av
Melsens i mitten av 1850-talet och har sedan ofta
kommit till användning vid försök i teknisk skala.
Härvid användes som uppslutningsmedel förutom
svavelsyra även saltsyra och svavelsyrlighet. Med
sistnämnda uppslutningsmedel arbetade sålunda
Clas-sen, som uttagit ett stort antal patent på sin metod.
Fördelen med användning av svavelsyrlighet som
uppslutningsmedel skulle väl vara den, att ligninet
därvid erhålles i löslig form. vilket borde underlätta
hydrolysen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
