- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Kemi /
4

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4

TEKNISK TIDSKRIFT

13 april 1929

Alla försök att med utspädd syra försockra trä i
stor skala hava emellertid strandat på grand av det
ringa sockerutbyte, som därvid erhålles. Vid den
höga temperaturen förstöres nämligen sockret lika
hastigt som det nybildas. Utbytet vid fabriksmässig
drift har därför i bästa fall per 100 kg vattenfri
sågspån uppgått till 9 à 10 liter 95-procentig alkohol —
om en direkt användning av ur trä framställt socker
som sådant har tidigare aldrig varit fråga, utan
sockret har genom jäsning överförts till alkohol. Ett
sådant utbyte, som endast motsvarar c:a 30 % av
cellulosan, är emellertid alltför lågt för att metoden
under normala tider skulle vara lönande.
Träförsockring med utspädda syror utfördes visserligen i stor
skala i Tyskland under kriget, men detta var en
nödfallsutväg, betingad av då rådande förhållanden, och
fabrikationen nedlades därför efter krigets slut.

Högkoncentrerad saltsyra som uppslutningsmedel —
Willstätters metod.

Ett mycket betydande framsteg mot en teknisk
lösning av problemet att försockra trä innebar
Willstätters år 1913 publicerade metod, att använda
högkoncentrerad saltsyra’ som uppslutningsmedel.
Willstätter konstaterade, att saltsyras
uppslutningsförmåga på cellulosa är i hög grad beroende av dess
koncentration. Medan sålunda den vanliga i handeln
förekommande koncentrerade saltsyran, vars
klor-vätehalt är ca 38 %, endast verkar gelatinerande på
cellulosa, kan man med en syra, innehållande c:a
41 % klorväte, erhålla upp till 15-procentiga
cellulosalösningar. Inverkan försiggår hastigt och vid
vanlig temperatur. I det av Willstätter uttagna tyska
patentet nr 873800 angives, att sågspån behandlas med
7 gånger sin vikt 40- à 41-procentig saltsyra, då
upplösningen sker på en halv timme. Den erhållna
cellulosalösningen —• hydrolysen till socker försiggår
endast långsamt — kan sedan utan svårighet avfiltreras
från ligninet, en sak av största vikt.

Egendomligt nog hade rykande saltsyras lösande
förmåga på cellulosa iakttagits redan ett halvt
århundrade före Willstätter nämligen av Béchamp
1856. Försök att tekniskt utnyttja denna värdefulla
upptäckt gjordes dock först, såvitt bekant, 25 år
senare av Dangevilliers. Denne gick tillväga så, att
han inledde gasformigt klorväte i fuktig sågspån, tills
fullständig försockring inträtt, oc.h därefter utlakade
sockret med vatten. Den tekniska exploateringen av
förfarandet fullföljdes dock av någon anledning icke,
och sedermera synas dessa båda arbeten helt enkelt
ha fallit i glömska.

Willstätters metod i sin ursprungliga form utgjorde
ingalunda i och för sig någon praktisk lösning av
träförsockringsproblemet; däremot kunde den tjäna
som basis för utformning av ett tekniskt användbart
förfarande. Vad därvid först den ekonomiska sidan av
saken beträffar, så är saltsyra visserligen en billig
vara. som den kemiska industrien producerar i
överskott. och som utan större kostnad och svårighet kan
erhållas i den erforderliga höga koncentrationen. För
metodens räntabilitet var det likväl nödvändigt, att
syran kunde regenereras och återinföras i processen.

Det erbjuder stora svårigheter ur apparatsynpunkt
att arbeta med en så högkoncentrerad saltsyra. Ur
den erhållna sockerlösningen måste den koncentrerade
saltsyran avlägsnas genom destillation, vilken måste

genomföras hastigt, så att sockret därvid ej förstöres.
Det finnes emellertid ej något syrafast material med
tillräcklig värmeledningsförmåga för detta ändamål.

Genom många års ihärdigt försöksarbete ha dock
alla svårigheter övervunnits, och metoden föreligger
nu i sådan form, att densamma är användbar för
träförsockring i storindustriell skala.

Försöksarbetet med den Willstätterska metodens
utformning till ett tekniskt användbart förfarande
påbörjades 1916 av firman Th. Goldschmidt i Rheinau,
Tyskland, under ledning av svensken Erik Hägglund
i samarbete med dr Friedrich Bergius. För några
år sedan förlades arbetet till Génève, varest en mindre
försöksanläggning i teknisk skala inrättades 1923.
Sedan denna arbetat med tillfredsställande resultat
påbörjades därstädes efter ytterligare något år
anläggningen av en fabrik, som nu i två år arbetat
enligt den nya metoden, som nedan i korthet skall
beskrivas. Uppgifterna därom äro hämtade dels ur
olika publikationer av Hägglund och Bergius och dels
ur en artikel av W. R. Ormandy i Journal of the
Society of Chemical Industry, efter vilken senare
artikel bilderna äro återgivna.

Träets uppslutning — diffusionsmetoden.

Vid träets uppslutning är problemet, att med minsta
möjliga mängd syra åstadkomma en så fullständig
uppslutning av cellulosan som möjligt under
erhållande av koncentrerade sockerlösningar. Då ju syrans
upplösningsförmåga, som ovan angivits, är beroende
av koncentrationen, måste man undvika, att den
utspädes av vedens vattenhalt. Sågspånen — för
närvarande ifrågakommer väl som trähaltigt råmaterial
uteslutande sådan —• torkas därför, så att den får en
vattenhalt av endast ca 0.5 %.

Det visade sig emellertid trots detta, att saltsyras
upplösningsförmåga är vida svagare än svavelsyras.
Vill man genomföra försockringen med måttliga
mängder syra, vilket är ekonomiskt nödvändigt, avstannar
därför upplösningen, innan cellulosan är fullständigt
uppsluten. Särskilt svårt visade det sig vara att
försockra de sista resterna cellulosa i veden; ju lägre
cellulosahalten är. desto långsammare försiggår
nämligen försockringen med sockerhaltiga
saltsyrelösningar. Är vedens cellulosahalt däremot hög fortgår
hydrolysen även med starkt sockerhaltiga lösningar.
En lösning, innehållande 24 % socker, reagerar
sålunda fortfarande med färsk sågspån men däremot ej
med ved, vars cellulosahalt är endast 20 eller 25 %,
vilken dock lätt kan försockras med en
sockerfattigare lösning, exempelvis innehållande 10 à 15 %
socker.

Uppslutningen utföres därför så, att den rena
koncentrerade saltsyran får inverka på ved, vars cellulosa
är nästan fullständigt uppsluten och därefter, alltefter
som sockerhalten tilltager bringas i beröring med ved
med allt högre cellulosahalt. Den sockerrikaste
lösningen får alltså inverka på den färska sågspånen.
Härigenom blir det möjligt, att åstadkomma
fullständig försockring och samtidigt erhålla koncentrerade
sockerlösningar.

I praktiken utföres detta förfarande, som erhållit
namnet diffusionsmetoden, så, att syran får passera
genom ett batteri seriekopplade diffusörer. När
försockringen därvid avstannar i en diffusör, exempelvis
nr 3, förtränges syra-sockerlösningen ur densamma till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929k/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free