Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
i stället en desto intressantare läsning för den, som på
några timmar önskar skaffa sig en överblick av
kväveproblemets utveckling sedan den tid då Birkeland och
Ey»e i början på detta sekel igångsatte den första
anläggningen för luftkvävets bindande, därmed hörsammande
Sir William Crookes maning till all världens kemister
att lösa det brännande kväveproblemet och det därmed
intimt sammanhängande "väteproblemet".
Boken är uppdelad i nio kapitel. De båda första
behandla på ett kortfattat och överskådligt sätt
kväveproblemets historiska utveckling i allmänhet. Det tredje
behandlar ljusbågsprocessen, pionjären bland
kvävebind-ningsprocesserna och slutar med orden "there are
indica-tions of the arc process giving way to the direct syntetic
ammonia process". Den senaste tidens utveckling i
Norge synes kraftigt understryka giltigheten av detta
uttalande.
I det följande kapitlet behandlas kalkkväveprocessen,
där författaren, helt naturligt för resten, stannar
åtskilligt vid Förenta staternas enda, så olyckliga
kalkkväve-anläggning vid Muscle Shoals, vars kapacitet på 40 000
ton bundet kväve pr år blivit utnyttjad endast under
några korta försöksveckor. Kapitel Y behandlar den
direkta syntesen av ammoniak ur elementen väte och
kväve och utgör tillsammans med följande kapitel, som
behandlar kväveproblemet från ekonomisk sida, en.
värdefull källa till vetande, icke minst på grund av de många
tekniska och ekonomiska data de innehålla. Det åttonde
kapitlet innehåller en kortfattad men intressant
redogörelse för vilka produkter, som kunna framställas med
ammoniak som utgångsmaterial.
Det sista kapitlet, liksom appendix A, B och C,
innehåller statistiska upplysningar, och appendix D
innehåller bibliografi.
En gedigen typografisk utstyrsel, tillsammans med
många goda bilder, kurvor, diagram och tabeller,
bidrager till att höja värdet av denna lilla, men naggande
goda bok.
Bjarne Colbjörnsen.
Impregnering av trævirke, av J. F. Gram.
Meddelel-ser fra Norges Statsbaner, Hefte 3, 1927.
Förf. har genom omfattande undersökningar av ett
stort antal kreosotoljeimpregnerade syllar, vilka under
olika lång tid (från 7 till 30 år) legat ute på banvallen,
kunnat visa, att kreosotoljan redan efter ett fåtal år
till största delen försvunnit.
Detta förhållande kan dels hänföras till avdunstning,
dels —- och i huvudsaklig grad — till förträngning
genom regnvattnet. Härvid förtränges oljan först från
syllens översida. Efter 10 år var sålunda i ett visst fall
oljehalten överst 2 %, i mitten 1,8 % och nederst 11,8 %
mot ursprungligen förefintliga 27 %. I samma mån som
halten av kreosotolja minskas, ökas vattenhalten. Efter
ett antal år kan vattenhalten i syllens övre delar ha
ökats i sådan grad (till 60 % och mera), att möjligheten
förefinnes för infektion och utveckling av träsvamp.
Genom den olika vattenhalten i syllens övre och
undre delar och skillnaden i ytvedens och kärnvedens
vattenhalt uppkomma spänningar, som leda till
sprickbildning. Härvid får vattnet tillfälle att intränga till
kärnveden, som på grund av frånvaro av
impregneringsmedel —• vid impregneringen intränger kreosotoljan icke
i den tätare kärnveden — nu också hemfaller åt
träsvampens förstörande inverkan.
Förf. har även visat, att kärnvedens naturliga
hartshalt i motsats till tidigare antaganden icke har något
konserverande inflytande.
Enligt förf:s undersökningar nedgår
kreosotolje-mängden i syllen redan under 6 år till omkring 20 % av
den ursprungliga.
För att förhindra alla här antydda nackdelar hos
kreosotoljan föreslår förf. impregnering av syllarna med
en vattenavstötande icke rörlig olja, som endast obetyd-
ligt avdunstar och icke låter sig undanträngas av vatten.
Sådana oljor böra alltså vid vanlig temperatur vara
tämligen tjockflytande men vid den för impregneringen
använda temperaturen av 80 °—90 ° vara ungefär lika
lättflytande som kreosotoljan. Förf. har funnit, att dessa
villkor uppfyllas av oljor, som vid lågtemperaturkolning
erhållas ur Cannelkol (t. e. Kings bay kol), skiffrar,
brunkol eller torv. Dessa oljors halt av fenoler är även
större än kreosotoljans.
Vid diskussion av den ekonomiska sidan av saken
nämner förf., att i Tyskland i maj 1927 noterades 13—15
Rm för 100 kg kreosotolja och 9—11 Rm för
brunkols-tjära. Några ekonomiska hinder för användande av de
föreslagna mera effektiva impregneringsmedlen borde
således enligt förf. icke förefinnas.
Uppsatsen beledsagas av en serie fotografier av syllar
av olika ålder och tabeller över deras kreosothalt samt
de föreslagna oljornas viskositets- och
avdunstnings-kurvor. K.-I. 8.
NOTISER
Blaugas. Ch. Ztg. 26 dec. 1928. I och för sig är
användandet av blaugas ej ny. Sitt namn har den fått av
sin upptäckare kemikern Blau i Augsburg, vilken
framställde densamma redan 1905. Endast användandet för
drift av luftskeppsmotorer är nytt, och har densamma
härigenom blivit allmänt bekant. I Friedrichshafen har
nu anlagts en fabrik av sådan storlek, att den kan förse
det bekanta luftskeppet "Graf Zeppelin" med
erforderligt motorbränsle.
Framställningen av gasen försiggår på så sätt, att
tunn brännolja, "gasolja", inblåses i en till omkring 600 °
upphettad retort. Genom den plötsliga starka
upphettningen sönderfaller gasoljan i oljegas, koks och tjära,
varav dock endast den förstnämnda har användning.
Gasen underkastas sedan ett noggrant
reningsförfaran-de, avkyles starkt och ledes till en stor gasbehållare,
varifrån den sedan kan direkt påfyllas luftskeppets för
driftgas reserverade gasceller.
Gasen kan även under starkt tryck påfyllas stålflaskor
och på så sätt tjäna som ersättning för stenkolsgas på
platser, där sådan saknas.
I kemiskt hänseende består blaugasen till sin
väsentliga del av olefeinkolväten, mestadels etylin. Som
bekant är det blaugasens sp. v., vilken i det närmaste är
lika med luftens, som gör att denna gas synnerligen
väl lämpar sig såsom motorbränsle för luftskepp. Dessa
äro ju byggda efter principen lättare än luften, och
måste man vid användning av flytande bränslen, allt
efter som dessa förbrukas, utsläppa en mot det
förbrukade bränslets vikt svarande mängd bärgas för att hålla
luftskeppet stabiliserat. Vid användning av blaugas
kunna däremot de av luftskeppets gasceller, som äro
fyllda med blaugas, efter tömmandet fyllas med luft,
utan att stabiliseringen ändras. Blaugasen har
dessutom högt värmevärde c:a 15 000 kcal/m3 eller 3 gånger
stenkolsgasens samt är svår att få att explodera,
egenskaper, som ytterligare öka lämpligheten för
ovannämnda ändamål. Detta visade sig också vara fallet vid
"Graf Zeppelins" nyligen företagna provtur fram och
tillbaka över Atlanten, då luftskeppet, som hade c:a %
av sina gasceller fyllda med blaugas, trots vidriga
naturförhållanden kunde på relativt kort tid och utan
allvarliga missöden fullborda resan, huvudsakligen
användande blaugas såsom bränsle för motorerna, härmed
kommande alla tidigare betänkligheter mot densamma på
skam.
Blaugas kan på ungefär samma sätt som luft
överföras till flytande form, varför man kan tänka sig
användning av flytande blaugas förvarad på starka
stålbehållare under högt tryck. 1 liter flytande blaugas ger
400 liter gas. K. F—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
