- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Kemi /
54

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

TEKNISK TIDSKRIFT

13 april 1929

värmes till en temperatur av 250 à 300°C före
bränningen. Ingen anordning för elektrisk uppvärmning
av katalysatorn finnes. Luften framföres i ett grovt
rör, i vilket ammoniaken tillföres genom ett smalt
rör omedelbart före en gasblandare, vilken består av
en utvidgning av röret till en diameter av c:a 4’ och
i vilken 4 plåtar med 3 st. urstansade hål på ena
halvdelen ligga placerade i sicksack (se skissen,
fig. 5).

Ammoniaken införes sålunda kall i den varma
luften för att undvika förluster genom ammoniakens
sönderdelning. Gasblandningen håller c:a 10 % NH3.
Halten av ammoniak i blandningen mätes med en
mätare Ranarex Recorder, inköpt från The Permutit
Co., New York. Mätaren anger på en
visaretavla halten ammoniak. Mätaren bygger på
principen, att specifika vikten ändras, om luften blandas
med ammoniak. Luft cirkulerar i en kammare,
påverkande en propeller, och gasblandningen i en
annan kammare, påverkande en exakt lika propeller
i motsatt led. De båda propellrarnas axlar äro
förenade, och den gas, som har största specifika
vikten, kommer att åstadkomma vridning åt sitt håll på
de förenade propelleraxlarna, vilken vridning direkt
avläses å skala. Ju större skillnaden är i specifik
vikt på gaserna i de båda kamrarna, desto större blir
utslaget.

För reglerande av gaskvantiteten i ledningen är
insatt en strypfläns, fig. 6. Från vardera sidan av
denna strypfläns ledes ett rör till en kammare, och
andra änden av dessa rör utmynnar ett på var sin
sida om ett membran. Vid ändring av kvantiteten
gas påverkas detta membran, och detta står med en
utväxlingsanordning i förbindelse med en ångventil.
vilken med ångans tillhjälp ändrar ett spjäll i
luftledningen.

Efter biandaren införas gaserna i
katalysatorrummet eller brännaren. Detta består av en yttre
plåtmantel, 5’ $ (1 525 mm <J>) samt en inre mantel av
eldfast tegel, uppmurad med inre diametern 28" <I>
(710 mm Mellanrummet mellan tegelväggen och

plåtmanteln är fyllt med
kiselgur. Själva
katalysatörn, till vilken gaserna
nå fram genom ett rör av
nickel, består av
platina-nät, böjda till en cylinder
med höjden 15" och
diametern 12". Tre nät ligga
tryckta tätt intill
varandra. Platinavikten är
30 ounces, dvs. c:a 850
gram per brännare.
Tråddiametern är 0,0025"—
0,003" (0,063—0,075 mm).
Antalet maskor per
kvadratcentimeter är 1 020.
Per dygn förbrännes c:a
100 pounds, dvs. 45 kg ammoniak per ounce
platina, motsvarande 1,6 kg NH3 per gram platina
och dygn. Utbyte vid själva bränningen är 95 %.
I fabriken äro inmonterade 5 st. brännare, vilka
tillsammans förbränna c:a 6 500 kg ammoniak per
dygn och alltså producera c:a 23 ton NH03 per dygn.
Temperaturen i nätet mätes med optisk pyrometer
genom små fönster i apparatens vägg och pyrometern

Fig. 6.

visar en temperatur på 900°C. En felvisning på
125°C beräknas uppstå genom glaset, varför nätets
temperatur är 1 025°C.

Gaserna från alla fem brännarna ledas tillsammans
till förvärmaren för luften och denna är så
konstruerad, att en del av gaserna kunna passera förbi
förvärmaren. Förvärmaren inregleras så, att rätt
temperatur på luften erhålles. Material i förvärmaren,
som består av en serie rör, är kromstål med c:a 14 %
krom. Samma material användes i alla rörledningar
efter brännarna. Angående ytan på
förvärmaretu-berna erhöll jag inga uppgifter.

Sedan reaktionsgaserna passerat förvärmaren,
kylas de i en rörkylare, bestående av c:a 70 st.
rörpipor, 51//’ i diameter och c:a 3 meter långa, vilka
bestrilas med vatten. Kylyta c:a 92 kvadratmeter.
Omedelbart efter denna kylare inblåses extra luft i
systemet för oxidationen. Cirka 25 % av den totala
luftmängden tillsättes på detta ställe.

Därefter följer ett oxidationstorn 6’ <P X 36’ högt
(1,8 meter X 11 meter, rymden c:a 20 m3), därpå
kylare med 32 st. c:a 4 meter långa 3" <I> rör, varav
finnas tre stycken kopplade i serie. Kylytan alltså
c:a 3 X 34 = 112 m2. Därefter åter två
oxidations-torn, lika det förut nämnda, kopplade i serie. Sedan
gaserna passerat oxidationstornen, följa ytterligare
två likadana kylare i serie med kylytan c:a
2 X 34 = 68 kvadratmeter och därefter, sedan
gaserna passerat en fläkt av kromstål, fem
oxidationstorn av tidigare nämnd storlek i serie efter
varandra.

Gaserna ha alltså genomgått kylare med en
kylyta av c:a 275 kvadratmeter, luftförvärmaren
oräknad, samt åtta oxidationstorn med en volym av c:a
160 m3.

Sedan gaserna nedkylts och passerat
oxidationstornen, följa de sura absorptionstornen, 8 stycken i
serie, alla lika stora med diametern 10’ och höjden
52’ med fyllning 45’ högt (3,05 meter ø, höjd 15,9
meter, fyllningshöjd 13,7 meter) och alltså med totala
rymden c:a 940 kubikmeter. Fyllkropparna bestå av
lergodscylindrar med diametern 3" resp. 4" och
försedda med ett kors, som delar den fria ytan inne i
cylindern i fyra sektorer. Syrecirkulationen
ombesörjes av centrifugalpumpar, packade med
asbestfläta, dränkt i olja och grafit. Nedanför varje torn
är placerad en mindre behållare på c:a 50 liter,
varifrån överskottet på syra från ena tornet rinner över
till nästa torn. Vatten tillföres kontinuerligt det
åttonde tornet, och motsvarande kvantitet rinner
kontinuerligt över från varje torn till det nästföregående.
Från torn nr 1 kan syra avtappas av styrkan 50 à
60 % HN03. Temperaturen på första tornet var vid
mitt besök 20°C, syrestyrkan 59 %, och 15 % av
kvävet utvanns samtidigt i form av nitrit.

Efter syretornen följa 2 alkaliska torn av samma
storlek som syretornen. Förlusterna angåvos till
högst 2 % i absorptionssystmet. Syrehalten i
avgaserna var högst 5 % 02.

Som regel erhålles c:a 8 % av kvävet i form av
nitrit, men denna kvantitet kan stiga till c:a 15 %,
om starkaste syra tillverkas, resp. sjunka till 3 %,
om svag syra tillverkas.

Som synes är denna absorptions- och
kylningsan-läggning mycket stor, och kylarna äro av omodern
konstruktion.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929k/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free