Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
KEMI
65
Med hjälp av denna regel äro vi i stånd att
deducera de stonerska talen. Vi återgiva här beräkningen
för de tre innersta skalen:
K-skalet n l in s
1 0 0 ± i T 2 st. s-elektroner
L-skalet n l m S
2 0 0 ± 1 T 2 st. s-elektroner
1 -1,0,-1-1 ± 1 f 6 st.p-elektroner
M-skalet n l m S
3 0 0 ± i 2 st. s-elektroner
1 - 1, 0, + 1 + 6st.p-elektroner
2 -2,-1,0,
+ 1, + 2 + \ 10st. d-elektron er
I det följande skola vi visa, vilken avgörande
betydelse dessa föreställningar äga för en rationell
behandling av valensproblemet.
Molekylbildning enligt den nya atommekaniken.
Problemet angående den homopolära bindningen
mellan neutrala atomer (t. e. H,, N2, 02) var en
stötesten för den äldre atommekaniken. Sammanföra vi
två neutrala atomer bliver molekylprodukten enligt
det klassiska behandlingssättet beroende av det
inbördes fasförhållandet mellan elektronrörelsen uti
båda atomer. Den vanliga mekaniken lämnar m. a. o.
ingen entydig lösning av problemet. I den nya
atom-mekaniken, såsom grunddragen för denna utformades
efter 1925 utav Heisenberg och Schrödinger,
försvinna dessa problemets svårigheter. Mest åskådligt
belyses detta förhållande enligt vågmekaniken. Den
punktformiga elektronen är här ersatt av ett
"elektronmoln", vars laddningstäthet i en punkt angiver
sannolikheten för att elektronen skall befinna sig i
densamma. Vi välja som exempel två H-atomer. I figur
3 a äro de båda H-elektronernas potentiella energi
(V) angivna som funktioner av avståndet till de fasta
kärnorna A1 och A.,. Figur 3 b åskådliggör mycket
schematiskt täthetsfördelningen uti de båda
elektronmolnen. En om än mycket ringa sannolikhet
existerar för att elektronen tillhörande atomen A1 i ett
ögonblick "flyter" över till atomen A2 och på så sätt
möjliggör molekylbindningen. Redan detta innebär, att
vi icke längre kunna strängt skilja mellan
heteropolära och homopolära molekylbindningar. Ur det
matematiska uttrycket för täthetsfördelningen kan man
beräkna frekvensen av ett dylikt elektronutbyte. Så t. e.
är elektronutbytet oändligt ringa för atomavstånd
svarande till de gaskinetiska stötradierna (cvd 10~7 cm).
För ännu mindre avstånd däremot, svarande till
ion-avstånden i en kristall (oo 3 • 10 —8 cm) bliver
elektronutbytet mycket stort (oo 1010 pr atom och
sekund). Ur detta livliga elektronutbyte mellan ato-
merna uppstår en kontinuerlig adhesionskraft. Vore
denna kraft enbart bestämmande för
molekylbildningen, skulle atomerna långsamt men säkert
"klibbas" samman till ett kaos av materia. Kemien skulle
icke uppvisa några som helst diskontinuiteter, såsom
dessa nu framstå uti de utomordentligt vackra
reglerna för de multipla proportionerna.
Införa vi elektronspinnet i beräkningarna, ändras
emellertid problemet i ett enda slag. Heitler
och London hava utfört en dylik beräkning
beträffande ff2-molekylen (Zeitschr. f. Physik 44,
455, 1927). Vi förbigå den matematiska
behandlingen av problemet och anföra endast slutresultaten.
Två lösningar erhållas, vilka efter det matematiska
behandlingssättet lämpligen kunna betecknas den
symmetriska (s) och den antisymmetriska (a)
lösningen. Den symmetriska lösningen för till en
stabil H2-molekyl, den antisymmetriska däremot
till en elastisk reflektion mellan de båda atomerna.
Figur 5 angiver den elektriska laddningsfördelningen
Fig. 3 a och b.
Fig. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
