Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
KEMI
81
luften och bränslegaserna. Genom en omgivande
muffel med ett litet observationshål skyddas kristallen
mot störande luftdrag.
Fig. 1 visar en växande kristall, och fig. 2 och 3 en
sådan med omgivande muffel. Stundom visa
smältstyckena tydliga kristallytor såsom den i fig. 4 visade
hexagonala rubinkristallen. Vanligen ha de dock ett
runt tvärsnitt, ehuru de äga en verklig
kristallstruktur. Fig. 5 och 6 äro interiörer från I. G.
Farben-industries ädelstensfabrik, Werk Griesheim Nord i
Bitterfeld.
Vid den nämnda fabriken finnas c:a 200 ugnar.
Tillverkningen sker alltså i fabriksmässig skala. I
varje ugn kan givetvis endast en sten åt gången
framställas, och härför erfordras en relativt lång tid,
4—6 timmar. Ett flertal ugnar kan betjänas av en
arbetare. Resultatet beror i hög grad på arbetarens
skicklighet. Det gäller att riktigt reglera lågans
storlek, blandningsförhållandet mellan gaserna,
chamotte-stiftets läge och nedmatningen av oxidblandningen.
Kristallerna, som ha en längd på upp till 5 cm,
klyvas vanligen på längden i två delar, som sedan i
sin tur sågas i tre stycken. Dessa slipas därefter på
vanligt sätt till färdiga ädelstenar. Den verkan
ädelstenarna ha i ett smycke beror i hög grad på
slipningen. På allra sista tiden har man lyckats
matematiskt beräkna den verksammaste slipningen för
spinellvarieteterna, som åstadkommer betydligt
vackrare ljusbrytningseffekter än förut.
Den ädelsten man först lyckades framställa var
rubinen. Den består, som bekant av aluminiumoxid
med kromoxid som färgande ämne. Det dröjde
däremot åtskilligt längre, ända till 1910, innan man
lyckades göra syntetiska safirer. Man hade nämligen
vid tidigare analyser förbisett en ringa halt av
titan-oxid i desamma. Det visade sig sedermera, att det
just är titanoxiden som tillsammans med järnoxid ger
safirerna deras karakteristiska färg. Genom andra
metalloxider har man så småningom lyckats
framställa en hel serie av korundvarieteter i snart sagt
spektrats alla färger. En av de vackraste bland dessa
är padparadschah, vars namn liksom stenarna har in-
Fig. 5. i. G. Farbenindustrie A. G.:s ädelstensfahrik| Werk Griesheim Nord, Bitterfeld
Grundprincipen i Verneuils förfarande består däri,
att man utgår från en liten kristall, som man låter
långsamt tillväxa genom successiv tillförsel av små
smälta oxidpartiklar, som bringas att sammansintra
med den ursprungliga kristallen. Vidare användes
ingen degel utan kristallen får växa ut från spetsen
av ett chamottestift. Ovanför detta är en
knallgas-brännare med nedåtriktad låga placerad. Brännaren
är upptill försedd med en liten behållare,
innehållande de finpulveriserade oxiderna. Dessa nedmatas
med en reglerbar hastighet genom brännaren och
lågan och träffa i smält tillstånd kristallen, med vilken
de sammansmälta. På detta sätt växer kristallen på
cliamottestiftets spets till en kägla, som sedan
utvidgas uppåt, så att kristallen slutligen
får utseendet av en upp- och nedvänd
flaska, Kristallen är sålunda fäst vid
underlaget endast genom en smal hals
och är i övrigt endast i beröring med
Fig. 4. Smältstycke av
aluminiumoxid, visande tydlig hexagonal
kristallstruktur.
Fig. 3. Kristall med omgivande muffel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
