Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
Fig. 6. Arbetsbord med smältugnar.
cliskt ursprung. En väl slipad, mörkt röd-orange
pad-paradschah ger genom sin starka luminiscens intryck
av att glöda.
På samma sätt som korund tillverkas även spinell
och dess varianter. Dessa äro baserade på
aluminiumoxid och magnesiumoxid och kristallformen är
reguljär. Bland spinellerna må nämnas en ny på
syntetisk väg framställd varietet, som har egenheten
att i dagsljus synas mörkgrön eller blågrön, i eldsljus
vinröd till ametistfärgad.
För framställning av diamant och smaragd har man
däremot hittills icke lyckats åstadkomma några
praktiskt användbara metoder. Att det å andra sidan går
att göra diamanter torde vara allmänt bekant genom
Moissons försök. Hittills torde man dock högst
lyckats åstadkomma 1/2 mm stora diamanter och dessa
kosta i tillverkning mera än de naturliga. Flera andra
experimentatorer uppgiva sig ha framställt diamant
på olika vägar, men endast Moisson torde ha kunnat
prestera godtagbara bevis för att så varit fallet. Stort
uppseende väckte på sin tid en stor vacker kristall,
kallad "Luxemburgs stjärna", som erhölls vid en
tackjärnshytta, och som föranledde en herre med
livlig fantasi att förutspå, att diamanter i framtiden
skulle bli biprodukter vid tackjärnstillverkningen.
Vid närmare undersökning visade sig emellertid, att
den förmenta jättediamanten utgjordes av korund.
Att man ej heller lyckats sammansmälta diamanter
på samma sätt som rubiner är lätt förklarligt, på
grund av att diamanter förbrännas vid upphettning
till hög temperatur i luft. Frans I:s misslyckade
smältningsförsök med hjälp av stora brännspeglar är
ett bekant exempel härpå.
Èn intressant fråga, som här må i korthet beröras,
är, hur man kan skilja mellan imitationer, syntetiska
ädelstenar och naturstenar.
Imitationerna äro i regel lätta att avslöja även om
man ej har tillgång till instrument och apparater.
De ha i regel svagare glans och mindre skarpa
kanter samt kännas varmare än de äkta stenarna, och
om man andas på dem försvinner imman långsamt,
emedan glaset har en sämre värmeledningsförmåga
än ädelstenarna. Ett hårdhetsprov är även lätt att
utföra. Härvid får man emellertid komma ihåg,
att det finnes imitationer med en hårdhetsgrad
på upp till 63/4, vilka allså kunna repa vanligt
fönsterglas (hårdhet 5).
Juvelerarna ha givetvis en hel del andra
metoder till sitt förfogande, vilka även användas för
att skilja olika slag av naturliga och syntetiska
stenar från varandra. Dessa metoder måste
naturligtvis vara av den art, att stenarna därvid ej
skadas. Kemiska analyser,
smältpunktsbestäm-ningar o. d. kunna därför ej användas. En del
prov grunda sig på olikheter i optiska
egenskaper. En av de allmännast använda metoderna är
bestämning av specifika vikten, vilket vanligen
sker genom undersökning av flytförmågan i olika
vätskor med hög specifik vikt. Mikroskopet är
även ett värdefullt instrument vid dessa
provningar.
Det är väl att märka, att man för att kunna
bevisa, att en sten icke är en imitation, måste kunna
påvisa, att ett stort antal egenskaper äro "äkta".
En imitation kan nämligen ofta visa förvånande
god överensstämmelse med en äkta sten i flera
avseenden, men naturligtvis aldrig i alla.
Förfalskningskonsten inom ädelstensbranschen är
synnerligen högt uppdriven. En intressant grupp äro
de s. k. dubbletterna, som ofta segla under falsk
flagg. Dessa äro åstadkomna genom sammankittning
av äkta stenar, av imitationer och äkta eller av
endast imitationer. I senare fallet har man vanligen
två färglösa glasbitar med ett mellanlägg av färgat
metallfolium. Det är förvånande, hur lätt man kan
missta sig på en sådan sten, då den sitter i sin
infattning. Om den tages loss från sin infattning, är
det emellertid lätt att uppdaga skarven med hjälp
av ett mikroskop eller genom att lägga ned den i
en vätska med hög ljusbrytningsförmåga såsom
bensol. I sprit eller varmt vatten kan man ofta lösa
upp kittet, så att dubbletten sönderfaller.
Vad slutligen skiljandet mellan syntetiska
ädelstenar och naturstenar beträffar, så finns det, såvitt
bekant, ingen säker metod härför. De syntetiska
ädelstenarna ha ju samma kemiska sammansättning och
samma kristallstruktur som naturstenarna. Det är
därför klart, att såväl kemiska som fysikaliska
egenskaper måste visa en nära fullständig
överensstämmelse. Den hittills bästa metoden har gått ut på att
söka efter fel i stenarna. Vid stark förstoring har
det visat sig, att naturstenarna stundom ha små
nål-formiga inneslutningar, de syntetiska stenarna
däremot runda eller ovala gasblåsor. Numera har man
emellertid lyckats göra syntetiska ädelstenar, som
visa sig fullständigt felfria även viel mycket stark
förstoring. Finner man därför vid en undersökning
varken de små nålarna eller gasblåsorna, kan man
icke avgöra, om man har med en syntetisk eller
naturlig ädelsten att göra. Med hjälp av katodstrålar,
röntgenstrålar och radiumstrålar uppger man sig ha
funnit nya undersökningsmetoder, som möjliggöra ett
skiljande, men de torde ännu ej vara fullt
utexperimenterade. Deras tillförlitlighet är i varje fall omstridd.
Det kan nu frågas, vad har tillverkningen av
syntetiska ädelstenar för berättigande? Det må då först
och främst nämnas en sak, som icke torde vara
allmänt bekant, nämligen att huvudparten av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
