Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
fullfölja försöken, men är jag övertygad om
möjligheten att utföra samma.
Hur ställer sig en isotropisk destillation i
ekonomiskt hänseende?
Räknar man med att de oljor, som kunna komma
till användning, hava ett ångbildningsvärme liggande
mellan 85—100 Cal, samt att isotropen har en
sammansättning av c:a 6 delar olja och en del vatten,
framgår omedelbart, att c:a 2 kg ånga åtgår för varje
kilogram vattendestillat. Omräknas detta på kg 100
%-ig ättiksyra, erhållen ur en 8 %-ig träsyra,
kommer man fram till en ångförbrukning av 23 kg per
kg 100 %-ig ättiksyra. Kommer så härtill
uppkon-centreringskostnaden för den erhållna råättikan, som
ej med fördel kan drivas högre än 85 %, samt likaså
återvinningen av en del i det avgående vattnet löst
olja, är det näppeligen möjligt att komma under en
ångförbrukning av 30 kg ånga per kg ättiksyra av
100 %. Skulle emellertid metoden kunna utbyggas
till någon slags dubbeleffekt eller möjligen
termokompression komma till användning, skulle
värme-åtgången kunna sänkas.
För destillationen lämpliga oljor kunna erhållas
vid kolugnsanläggningen, men de hava tyvärr den
nackdelen att vara ytterst svåra att fullständigt
från-separera den erhållna ättiksyran. Utgår man
emellertid ifrån att dylika billiga oljor kunna användas och
att ångförbrukningen är 30 kg per kg ättiksyra, blir
framställningskostnaden inklusive arbete och
oljeförlust 16—17 öre per kg ättiksyra av 100 %.
Suida-processen.
Den tredje metoden för en direkt
ättiksyreutvinning, som jag tänker behandla, är den s. k.
Suida-processen, uppkallad efter sin uppfinnare Hermann
Suida i Wien. Denna metod är också en
extraktions-metod, men man använder sig i motsats till
Brewster-processen av extraktionsmedel, som ligga över
ättiksyrans kokpunkt.
Befriar man en rå träsyra genom destillation från
den s. k. lösliga tjäran, finner man, att efter
vattnets avdestillation tjäran ännu håller en stor del
ättiksyra, som icke bortgår förrän vid hög
temperatur och under vakuum. Ättiksyra, som så erhålles, är
högkoncentrerad. Uppslaget till metoden fick
uppfinnaren just genom att studera denna tjärans
egenskap att upptaga och vid destillation avge ättiksyra.
Numera använder han sig uteslutande av de
högkokande fenolhaltiga fraktionerna med en kokpunkt av
230—270° C.
Fördelningskoefficienten ligger synnerligen
gynnsamt för en ättiksyreextraktion med tjärans fenoler.
Så t. e. övergår vid sammanskakning av lika delar
bokträkreosot med kpt 200—220°C och träsyra c:a
50 % av ättiksyremängden i extraktionsmedlet. Ökas
oljemängden till l1/» gång träsyremängden, stiger den
utextraherade ättiksyrekvantiteten till 63 %. Vid en
kontinuerlig extraktion skulle således fullständig
extraktion ernås med ej fullt D/2 gång så mycket olja
som träsyra.
I de första försöken utfördes extraktionen kallt och
ungefär liknande det för eter beskrivna förfarandet.
Detta frångicks så småningom för att i stället låta
extraktionen ske i gasfasen eller vid en temperatur
något överstigande vattnets kokpunkt. Genom att
införa ett högkokande medium med på ättiksyran starkt
extraherande verkan kommer givetvis syrans
ångten-sion att nedtryckas och ett särskiljande av de bägge
kurvorna för vätske- och gasfas att ernås.
Vattnets separation från ättiksyran underlättas härigenom.
Vid den isotropiska destillationen erhålles en liknande
effekt genom en höjning av vattenångans tension.
Det tredje mediet har här ingen inverkan på
ättiksyran.
Suidaprocessen utföres i stora drag så, att man
låter träsyreångorna efter att ha passerat en
tjär-separator ingå i extraktionskolonnens nedre del och
under sin passage genom kolonnen möta ett
defleg-mat av högkokande tjäroljor. Ättiksyran upptages
av oljan, och vattenångan avgår från toppen.
Syrahalten i det avgående vattnet överstiger ej 0,3 %.
Olje-ättiksyreslösningen avdrages från kolonnens
botten till en vakuumkolonn, där oljan under högt
vakuum och en synnerligen kraftig urkokning med
ånga av minst 10 kgs tryck befrias från ättiksyra.
Som oljorna återföras till systemet, är det av största
vikt att denna urkokning blir fullständig, då annars
hela extraktionsförloppet stores, och avsevärda
förluster göras i det avgående vattnet.
Utgår man från en god oljebefriad träsyra,
erhålles lätt en högkoncentrerad ättiksyra, som är
fullständigt fri från oljor och som i alla förhållanden är
blandbar med vatten.
Beredningen av oljorna är ganska enkel och göres
i samband med beck och kreosottillverkning. Den
avsatta tjäran destilleras på beck, alltså upp till
270°C, och den erhållna tjäroljan underkastas
härefter en fraktionerad destillation, varvid den till
farmaceutisk kreosot användbara fraktionen med
kokpunkt 200—230°C avskiljes. Fraktionen 230—
uppåt utgör extraktionsmedlet. Det är av vikt att
dessa tjärdestillationer utföras under vakuum, då
både ett större utbyte och bättre extraktionsoljor
erhållas.
Förlusterna i olja vid extraktionen äro ganska
små och hålla sig omkring 1/2 % av träsyremängden
samt överstiga ej 1 %. Dessa förluster uppstå vid
oljans upprepade starka upphettning i
extraktions-apparaturen, varvid alltid inträder sönderdelning och
förhartsning. En rendestillation av oljorna brukar
utföras var tredje eller fjärde vecka. I stället för detta
fullständiga förnyande av oljorna kan man också
avdraga en mindre kvantitet kontinuerligt för
destillation och samtidigt tillföra samma mängd frisk olja.
Vidare kunna ej oljorna påmatas skrubberkolonnen
annat än fullständigt nedkylda, enär det visat sig
uppstå en temperaturstegring i kolonnen, som vid för
hög temperatur hos oljan kan visa sig ödesdiger för
extraktionen. En fördel med metoden, som jag inte
tror blivit beaktad förut, är att låta
träspritsepara-tionen kombineras med extraktionen, dvs. ångan från
skrubberkolonnen får direkt ingå på en
metanolav-drivare. Härigenom räddas en del kalorier för
trä-spritkontot och ernås även en minskad halt av ester
i metanolen. Vid träsyreångans passage genom
kolomien minskas ju gradvis
ättiksyrekoncentrationen och metylacetatjämvikten kommer då eventuellt
med tillhjälp av en katalysator att förskjutas i
riktning metylalkohol-ättiksyra. Detta kan ha sin
betydelse för tillverkning av vissa slag av metanol.
Hur ställer sig metoden ekonomiskt? Hur mycket
ånga åtgår per kg framställd ättiksyra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
