- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Kemi /
96

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

TEKNISK TIDSKRIFT

13 april 1929

enligt vilken slaggen behandlas med klorväte eller
klorgas i och för utvinnande av vattenfri
aluminium-klorid. Denna metod torde emellertid i främsta
rummet ägna sig för bearbetning av slagger med hög
alu-miniumsulfidhalt och ligger därför ej så nära tillhands
för de direkta aluminiumfabrikanterna, enär härvid
större mängder biprodukter erhållas. På grund av
aluminiumkloridens gynnsamma inverkan vid
oljeraffinering är dock en utveckling av
Haglund-meto-den i riktning av utvinning av vattenfri
aluminium-klorid som biprodukt mycket väl tänkbar.

Den enligt Haglund-förfarandet framställda
aluminiumoxidens främsta användningsområde är givetvis
som råmaterial för framställning av aluminium.
Haglund-oxiden väntas emellertid även få en betydande
användning som eldfast material. Ett annat
användningsområde som även kan komma att få stor
betydelse är oxidens utnyttjande som slipmedel.
Erforderliga undersökningar och anpassning av
Haglund-metoden härför äro emellertid ännu ej slutförda.

Först i och med Haglunds metod har det lyckats att
på elektrotermisk väg framställa aluminiumoxid av
med Bayer-oxiden jämnställd renhetsgrad.
Haglundmetoden innebär en enklare och billigare väg än de
hittillsvarande kemiska metoderna. Särskilt
framträdande är, att anläggningskapitalet endast uppgår till
1/3 à 1h av anläggningskostnaden för en motsvarande
Bayer-anläggning, samt att antalet arbetare är
väsentligt mindre. Haglund-förfarandet är därjämte ej så
som fallet är med Bayer-förfarandet, begränsat till
användning av bauxiter med exceptionell låg
kiselsyre-halt. Kraftåtgången per ton aluminiumoxid uppgår
till ca 4 500 kWh. Framställningskostnaden, ränta
och amortering å anläggningskapital inräknad,
jämfört med Bayer-förfarandet är givetvis beroende på
kraftpriset. Man kan dock i allmänhet räkna med en
besparing av omkring 100 kronor per ton oxid. För
varje ton aluminium-oxid, som framställes, erhålles
som biprodukt 500 à 600 kg tackjärn. Det har visat
sig att detta tackjärn efter omsmältning i kupolugn
eller elektrisk ugn ger ett svavelfritt järn, som torde
kunna få användning som prima gjuteritackjärn.

De första smältförsöken enligt Haglund-metoden
företogos i liten skala sommaren 1922 vid Gullspång.
Följande år 1923 gjordes försök i något större skala i
en 330 kW ugn i Domnarfvet. På grund av de
därvid erhållna relativt goda resultaten försäkrade sig
det tyska bolaget Vereinigte Aluminiumwerke om de
europeiska patenträttigheterna och har detta bolag
nu vid sitt verk vid Lautawerk under några år gjort
fortsatta smältniugsförsök och även av den erhållna
Al-oxiden framställt aluminium. En ugn med 2 000
kW kapacitet är nu i reguljär drift vid Lautawerk.
Vereinigte Aluminiumwerke bygger i år för ett
italienskt bolags räkning ett nytt aluminiumverk strax
norr om Venedig, baserat på Haglund-metoden. Denna
anläggning skall bliva färdig för igångsättning denna
sommar. Aktiebolaget Elektrometall har haft
uppdraget att konstruera och utföra detalj ritningarne till
de elektriska ugnarne. Dessa äro 4 st. enfasugnar
vardera för 2 300 kW. De äro av öppen typ såsom
brukas för legeringsugnar. Varje ugn förses med 2
runda kolelektroder med 850 mm diameter, vilka
äro försedda med nipplar, så att de kunna skarvas
efter hand som de avbrännas. Enär aluminium-sulfid

är starkt frätande på eldfast chamottegel, utföres
ugnsinfodringen av fyrkantiga elektrodkol.
Förbindningarne mellan transformatorerna och ugnarna
utföras av vattenkylda kopparrör enligt Siemens system.
Fördelen med användandet av kopparrör i stället för
platta kopparskenor, såsom eljest är vanligt, är bland
annat att kopparledningarna kunna förläggas så tätt
intill varandra, att fasförskjutningen blir mycket ringa.
Elektroderna skola regleras automatiskt med
hydrauliska regulatorer, som levereras av svenska bolaget
Armas. För raffinering av det erhållna tackjärnet
uppföres en elektrisk stålugn av Elektrometalltyp för
4 tons kapacitet.

Det har på senare tid framhållits, att tiden nu torde
vara inne att framställa aluminium i Sverige. Verket
skulle i så fall drivas med lera som råvara, när bauxit
ej funnes att få. En anläggning enligt
Bayer-förfarandet är ej tänkbar, eftersom vi ej ha tillgång till
passande kol. Däremot torde Sverige med hänsyn till
Haglunds-metoden, som även i händelse av krig kan
använda lera som råvara, ej vara sämre ställt än t. e.
Tyskland. Bauxit torde kunna importeras under
fredstid till Sverige till föga högre pris än till
Tyskland eller Norge. I Norge kan visserligen elektrisk
energi erhållas billigare än i Sverige, men i stället äro
arbetsförhållandena och skatterna där betydligt
svårare än här.

På grund av den starka monopoliseringen av
aluminiumtillverkningen ävensom av motsvarande
förädlingsindustri kunna vi knappast ha utsikter att
upptaga tillverkning av aluminium för export. Men
under förutsättning av statligt skydd för dumping
eller samgående med utländsk storindustri torde en
bärkraftig aluminiumindustri kunna utvecklas även i
Sverige. Lättmetallernas användning är otvivelaktigt
i stark stegring och det gäller därför att i tid följa
med utvecklingen, enär det eljest lätt kan bli för sent.
Det bör ej heller förbises att en aluminiumindustri
inom landet kan förväntas medföra en kraftigare
utveckling även av förädlingsindustrin, så att vi även
i detta hänseende bli mindre beroende av utlandet.

Såväl i Amerika som i Tyskland pågår ett intensivt
forskningsarbete med framställning av olika
Al-legeringar för olika ändamål. Allmänt bekant är ju
duraluminium, en Al-legering med ca 10 % Mg och 10 %
Cu. Mindre bekant är aluminiumlegeringen Aldrey,
som innehåller endast 0,25 Fe, 0,51 Si och och 0,43 Mg.
Denna legering har elektriska ledningsförmågan 32
mot rent Al 35 och koppar 57,5, samt sp. vikten 2,75,
draghållfasthet 31,5 mot ren Al 18 och Cu 40. Den
har en Brinell-hardhet mellan 90—100 mot ren Al
55—65 och Cu 90. Aldreylegeringen har redan fått
användning för kraftledningar i Tyskland.

Under senaste åren har Al-produktionen ökats med
ungefär 15 000 ton per år och uppskattas för detta år
bliva omkring 230 000 ton. Man har även talat om
att den ökade Al-produktionen skulle bliva en svår
konkurrent till järn och stål. Om ökningen blir
15-à 20 000 ton Al per år, så är detta mycket i förhållande
till nuvarande produktionen av lättmetaller, men det
betyder föga i förhållande till den oerhört mycket
större järn- och stålproduktionen.

Vad jag nu nämnt är grundat på uppgifter, som
uppfinnaren ingenjör Ture Haglund benäget lämnat
mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929k/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free