Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 nov. 1929
KEMI
107
en träplatta (7-skikts plywood), varefter det hela
vändes, och på viradukens undersida lägges läskpapper1
och däröver en 9 mm tjock manchonfilt. Det hela
pressas därefter i den hydrauliska pressen. Efter
pressningen löstages glansplåten och det nu på denna
fastsittande arket från viraduken. Denna metod att
pressa arket, innan det löstages från viraduken, som
föreslagits av ingenjör Spangenberg vid Forshaga,
medför, att fibrernas läge i arket i minsta möjliga
mån stores, vilket eljest lätt kan inträffa vid
avgusk-ning på filt. Förfaringssättet fordrar dessutom ingen
särskild skicklighet vid utförandet för att lyckas,
varjämte arket vid den följande torkningen icke
krymper nämnvärt.
Vid denna förpressning på viraduken användes ett
jämförelsevis lågt tryck och varje ark pressas för
sig. Efter förpressningen slutpressas samtliga ark i
serien på en gång, varvid ett läskpapper och en 2 mm
tjock paragummiplatta lägges över varje ark.
Ändamålet med gummiplattan är att utjämna eventuella
olikheter i tjocklek i ark, plåt och läskpapper,
varjämte även plåtarna skyddas mot förstöring av
mindre sandkorn eller andra fasta partiklar, som kunna
finnas i arken. Läskpapperen skola vara lufttorra,
icke varma.
Efter slutpressningen torkas arken i torkapparaten
hela tiden fastsittande vid plåtarna. I torkapparaten
inläggas plåtarna med arken så, att plåtarna ligga
närmast torkcylindern. Efter c:a 1/2—1 timme äro
arken torra och löstagas då från plåtarna, varefter
de lagras i ett rum med 65 % relativ luftfuktighet
under minst 12 timmar före provningen.
5. Undersökningar angående jämnheten
hos formade ark.
a) Omald ma s s a.
Med den beskrivna anordningen för arktillverkning
utfördes först en serie försök med omald massa,
varvid inverkan av vattnets avrinningshastighet från
arkformen studerades. Enligt H. W. Laymon2 bör
vattnet avrinna med en hastighet av mellan 12 till
14 sekunder. Vid provningsanstalten utförda försök
bekräfta, att med denna avrinningstid erhållas ark
med synnerligen jämn botten. Minskas
avrinnings-tiden, minskas även bottens jämnhet.
Hållfasthets-bestämningar på de tillverkade arken hava icke
utförts vid denna undersökning.
b) Mald massa.
Som förberedande försök undersöktes
avrinnings-tidens inverkan på bottens utseende i de formade
arken. Härvid visade det sig, att den jämnaste
botten erhålles, då vattnet får rinna från arkformen så
hastigt som möjligt; således icke som vid omald
massa. I den använda arkformen avrinner vattnet
vid fullt öppna avloppskranar på 3 à 4 sekunder, då
deckellådan är fylld till brädden och massans
mal-ningsgrad är c:a 20° S-R och arkvikten 100 g/m2.
Efter dessa förberedande arbeten har ett större
antal systematiska undersökningar utförts angående de
tillverkade arkens jämnhet. Som mått på jämnheten
har använts papperets avslitningslängd och vikt i
1 Standardpapper L 2. 230.
2 Technical Association Papers Series X, sid. 37.
olika delar av arken. Samtliga bestämningar av
av-slitningskraften hava utförts på lufttorra prov vid 65
% relativ luftfuktighet i en Schoppers
hållfasthets-provare på 15 mm breda remsor vid 50 mm fri
in-spänningslängd. Användning av kortare fri
inspän-ningslängd än 50 mm, exempelvis 10 mm, har
föreslagits av Porrvik, och detta kan från teoretisk
synpunkt sett kanske vara riktigare, men vissa praktiska
skäl tala för den längre.
När en pappersremsa avslites i
provningsapparaten, brister den normalt på sitt svagaste ställe.
Utföres ett antal olika avslitningar på ett och samma
papper och beräknas medeltalet av de erhållna
värdena, erhålles således medelhållfastheten hos de
svagaste ställena hos de avslitna remsorna och icke
papperets medelavslitningskraft.
Utföras bestämningarna av avslitningskraften på
mycket korta fria inspänningslängder, påträffas ett
jämförelsevis litet antal svaga ställen, varför ett
högre värde erhålles på avslitningskraften, än då en
större inspänningslängd användes. Ju mindre
in-spänningslängden är, desto närmare skulle teoretiskt
sett det erhållna medelvärdet på avslitningskraften
motsvara papperets medelavslitningshållfasthet.
Dessa skäl tala för användning av minsta möjliga
fria inspänningslängd intill den, som motsvarar
fiber-längden i papperet. Går man under denna längd,
kommer man i viss grad mera in på fibrernas egen
hållfasthet än på papperets, dvs. betydelsen av
friktionen mellan fibrerna i papperet för hållfastheten
minskas.
Användningen av mycket små fria
inspänningslängder, t. e. 10 mm eller däromkring, medför
emellertid vissa betydande praktiska olägenheter. Av det
som redan anförts, framgår att variationerna i
avslitningskraften bliva större, då den fria
inspännings-längden minskas, varför när inspänningslängden är
kort ett jämförelsevis stort antal avslitningar måste
utföras för erhållande av ett gott medelvärde. En
kanske ändå mera betydande olägenhet är följande
förhållande. Små ojämnheter i papperet medföra att
remsan, som skall avslitas, icke fasthålles av
kläm-maren lika starkt utefter hela sin bredd. Detta gör
att remsan på de mindre hårt fastklämda ställena
töj es inne i klämmaren, vilket medför att remsan blir
ojämnt belastad, varigenom värdet på
avslitningskraften sänkes. Storleken av denna sänkning är
beroende på graden av ojämnhet i papperet (förekomst
av flis, sandkorn o. d.), på klämmarens beskaffenhet
samt sättet för inspänningen och är därför en
kvantitet, som växlar med avseende på storlek. Inverkan
av denna olägenhet minskas med ökad fri
inspänningslängd, varför användning av 10 mm fri
inspänningslängd med hänsyn härtill är mindre lämplig än
50 mm. 50 mm inspänningslängd lämpar sig även
väl för det tillverkade arkformatet och har därför
använts vid samtliga provningar.
Det bör framhållas att remsans töjning i
klämmarna praktiskt sett fullständigt kan förhindras
genom användning av blyfodrade klämmare.
Blyfodret måste emellertid ofta utbytas eller göras plant,
enär dess fördelaktiga verkan upphör, då det
deformeras vid användningen, varför förfaringssättet är
olämpligt för en standardmetod. Vid bestämning av
hållfastheten vid en fri inspänningslängd av 0 mm
eller nära 0 mm är emellertid användning av kläm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
