Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
TEKNISK TIDSKRIFT
13 april 1929
även sedan vederbörande avlagt sin slutexamen. Till
detta senare har givetvis även bidragit den möjlighet,
som tillkommit genom inrättandet av I. V. A. och
införandet av en teknologie doktorsgrad.
Det nu föreliggande arbetet är därför icke endast en
heder för vetenskapsmannen Palmaer utan kanske i lika
hög grad för läraren Palmær och det nya systemet vid
Tekniska högskolan.
Att referera det nu föreliggande arbetet, så att man
verkligen gör rättvisa åt dess fullständighet, dess
vetenskapliga noggrannhet och dess förmåga att fängsla
läsaren är icke lätt. Min förhoppning är blott att kunna
väcka ett intresse för boken, som utlöser sig i ett
studium av densamma.
Professor Palmær kom redan 1901 i kontakt med det
nu behandlade spörsmålet genom bedömning av ett
arbete av T. Aurén. Resultatet blev ett sexårigt
samarbete med dr Aurén, under vilken tid De La Rive’s
teori om lokalelement, som huvudsaklig orsak till
metallers upplösning, kvantitativt utarbetades. Resultaten
sammanställdes i trenne arbeten: "über die Auflösung
von Metallen", I, II och III, publicerade i Z. f. physikal,
Chemie 1901, 1903 och 1906.
Delvis på grund av att endast en metall, zink, blivit
undersökt, delvis på grund av att den redan behandlade
och avlivade teorien om diffusion, som huvudorsak, åter
dykt upp i litteraturen, beslöt prof. Palmær att
återupptaga frågan. Resultaten äro samlade i de tre stora
arbeten, varav det föreliggande är det första. Ett par
preliminära meddelanden publicerades emellertid
tidigare: "Die Korrosion der Metalle, Theorie und
Versuche" i Korrosion u. Metallschutz, 1926 samt "Om
metallers korrosion, teori och försök", i Teknisk tidskrift,
avdelning för Kemi, 1926.
De nu rapporterade undersökningarna omfatta,
förutom zink, även aluminium och grått tackjärn, särskilt
behandlat för att i största möjliga mån överföra allt
kol till grafit. Försök äro även utförda med marmor
och kalkspat för att studera och få fram eventuella
skiljaktigheter vid upplösning av metalliska ämnen.
Som lösningsmedel ha använts svaga syror med eller
utan tillsats av olika salter och i ett fall med tillsats
av alkohol för att minska dissociationsgraden.
De olika materialen ha noggrant analyserats för att
bestämma mängderna av föroreningar.
För att verifiera teorien om lokalelement och om
möjligt kvantitativt kunna beräkna
reaktionshastig-heterna vid tillämpning av densamma ha särskilt
följande tre faktorer beaktats:
1. Elektromotoriska kraften hos eventuella
lokalelement.
2. Elektriska ledningsförmågan hos elektrolyten, dvs.
lösningsmedlet.
3. Motståndet, dvs. "det inre motståndet", hos
lokalelementen.
Av dessa tre faktorer ha de två första genom särskilda
experiment kunnat i olika fall fastställas, under det att
beträffande den tredje faktorn endast allmänna
slutsatser kunnat dragas beträffande den proportionella
variationen under olika omständigheter.
Vid studerandet av elektriska ledningsförmågan hos
de olika lösningarna har alltid temperaturens inflytande
noggrant beaktats och då så erfordrats speciella
undersökningar utförts.
Reaktionshastigheterna ha därefter bestämts och
resultaten sammanställts tabellariskt och grafiskt.
Vid upplösning av metaller har därvid kunnat
konstateras förefintligheten av en induktionsperiod, som
icke finns vid upplösning av t. e. ett icke metalliskt
material såsom marmor.
Vidare har kunnat fastställas ett samband mellan
reaktionshastigheten och elektriska ledningsförmågan
hos lösningen.
Genom att så jämföra de olika resultaten från olika
metaller med hög resp. låg elektromotorisk kraft på
sina resp. lokalelement ha de variationer i
reaktionshastigheten, som uppträtt på grund av ändringar i
elektrolytens ledningsförmåga kunnat bringas i ett
plau-sibelt sammanhang.
På så sätt har bevis hopats på bevis för giltigheten av
teorien för lokalelement och vid varje fas har
framhållits, om de funna resultaten kunnat tolkas även efter
diffusionsteorien eller motsätta sig densamma.
’Samtidigt har på flera ställen framhållits, att såväl
diffusion som konvektion ha sin betydelse vid
lösningsfenomenen, men att de vid upplösning av metaller ha liten
betydelse i jämförelse med de förlopp, som
sammanhänga med teorien om lokalelement. Detta
exemplifieras på ett ytterst övertygande sätt genom svårigheten
att upplösa mycket rena metaller. Enligt
diffusionsteorien skulle givetvis icke reaktionshastigheten minskas
genom att metallen var ren. Här brister sålunda denna
teori påtagligt, under det att teorien om lokalelement
häri har ett av sina bästa stöd.
Induktionsperioden kan betraktas som en följdsats
av detta sakförhållande. Katoderna i lokalelementen
utlösas ej, men kunna givetvis så småningom bortfalla.
Genom att de emellertid icke lösas friläggas de under
en viss period mer och mer, varför provmaterialets yta
procentuellt kommer att innehålla en större katodarea
än från början, dvs. materialet har i överensstämmelse
med föregående resonemang blivit mindre rent, varvid
reaktionshastigheten ökats.
För fullständighetens skull behandlas även lagen om
massverkan och det visas övertygande, att denna icke
kan generellt tillämpas på reaktionshastigheter i
heterogena system.
Sedan jag sålunda deklarerat min ställning och
accepterat den givna teorien om lokalelement som den
huvudsakliga drivkraften vid metallers upplösning, vill jag
göra några påpekanden.
På sid. 50, "Preparation of the test-pieces", anges att
aluminiumtråden putsas med smärgelpapper och tvättas
med sprit omedelbart före försökets början. Det är sant,
att ett rel. grovt oxidskikt avlägsnas på detta sätt, men
det är icke sant att man därmed kan befria metallen
från oxidskikt. Även om tråden ett ögonblick vore ren
skulle inom bråkdelen av en sekund bildas ett nytt,
tunt oxidskikt. Detta framgår t. e. av försök att
amalgamera järn och stål. Avbrytes en ståltråd ovanför
kvicksilver och därpå omedelbart neddoppas i detsamma,
inträffar icke någon amalgamering. Avbrytes tråden
under kvicksilver bli brottytorna amalgamerade.
Metoden att först något ögonblick "köra baklänges" vid
elektrolytisk utfällning av en metall på en annan är
ett annat bevis för existensen av dessa osynliga, tunna
oxidskikt.
Vad f. ö. beträffar tvättningen med alkohol för
avlägsnande av fett, stämmer det icke med min
erfarenhet. Först genom tvättning med ett polermedel, t. e.
wienerkalk, har det lyckats att få ytorna fullt fettfrla.
På sid. 174 står under referens till "Fig. b, Plate V":
"The uniform dark parts of this photograph represent
cementite..." Här har insmugit sig ett tryckfel.
Materialet håller enligt uppgift endast 0,02 % kol, som
cementit och en del perlit är påvisad. Etsningen är
uppgiven vara utförd med pikrinsyra. De större svarta
fläckarna förefalla mig vara gropar efter urpolerad
grafit, de svarta ådrorna grafit eller håligheter.
På sid. 32’8 äro "Flusseisen" och "Schweisseisen"
angivna såsom synonyma med "Wrought-iron", vilket är
rätt beträffande "Schweisseisen". "Flusseisen" bör
anges som "Ingot-iron".
Efter dessa mer eller mindre oväsentliga påpekningar,
huvudsakligen införda för att visa mitt stora intresse
för prof. Palmærs utomordentliga arbete, vill jag endast
uttala den förhoppningen att de båda följande delarna
icke låta vänta på sig allt för länge.
Ombord S/S Macedonia den 28/9 1929.
Bengt Kjerrman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
