Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEKNISK TIDSKRIFT
16 FEBR. 1929
Fig. 6. Linbanevagn med underlina, Ljusnans sulfatfabrik.
förelse lägsta transportkostnaden, varför dess
hegemoni inom industrien icke röner något inflytande av
den på ett annat transportområde pågående striden
mellan bil och järnväg. I själva verket har 1928 slagit
alla föregående års rekord ifråga om
linbanebyggande. Vid Munksunds sulfatfabrik igångkördes i
början av året en ca. 7 km lång linbana för
transport av träavfallet från Bergsviken, Storfors och
Munksunds sågverk till sulfatfabriken, som är baserad
på att tillgodogöra sig träavfallet från sågverken.
Stora segelleden till Piteå stad korsas av linbanan på
järnbockar, som resa sig ca 45 m över vattenytan,
varvid segelfria höjden blir ca 38 m. Betjäning finnes
endast vid sågverken, där vagnarna även inställas så,
att de tömma på önskad plats i sulfatfabriken, till
pannhuset eller till huggeriet. Banan transporterar
per dygn ca 2 000 m3 kok- och brännflis.
Drivsta-tionen i Munksundssågen och alla stationer och
bockar i sulfatfabriken äro byggda av armerad betong.
Avsikten härmed är att göra linbanan oberoende av
en eventuell eldsvåda samt att skydda de av
flisupp-laget åverkade delarna av bockar och stationer mot
flisens värmeutveckling. Armerad betong har hittills
alltför sparsamt kommit till användning vid
linbanebyggandet. De betydande betongbyggnaderna för
denna linbana äro därför av intresse, då de visa
betongens konstruktiva möjligheter och konkurrenskraft
med järn eller trä vid linbanebyggnader.
För Ljusnans sulfatfabriks räkning har under året
utförts en linbana, som förbinder sulfatfabriken med
hamnen i Wallvik. Distansen är ca 19 km, varför ba-
nan torde vara landets längsta. Det föregående
rekordet torde ha innehafts av banan vid Rejmyre
glasbruk med en längd av ca 14 km. Linbanan är avsedd
att transportera 60 000 tons sulfatmassa från
sulfatfabriken till hamnen och ca 30 000 tons kol och
glaubersalt i motsatt riktning. Alla upplag av massa, kol
och glaubersalt ligga vid hamnen, varför linbanan
endast ombesörjer den för den dagliga produktionen
erforderliga transporten. På grund av
nödvändigheten att kringgå Ljusne järnverk har linbanan en
brytpunkt ca 5 km från Wallvik, där även
drivmaski-neriet är placerat. Bärkablarna äro delade i 9
sektioner. spända med spännvikter. På grund av banans
längd hava alla dess detaljer utförts med speciell
hänsyn till att stor driftsäkerhet uppnås. Alla
linbanebockar och stationer äro utförda i järnkonstruktion
Alla draglineriillar och linbanevagnshjul äro kullag
råde, varigenom risken för att rullar och vagnshjul
skära fast på axeln i möjligaste mån elimineras.
Linbanan är byggd efter det s. k. underlinesystemet, och
draglinan ligger alltså mitt under kabeln, varigenom
vagnen får en mycket jämn och lugn gång.
Underlinesystemet är egentligen det äldsta linbanesystemet,
men synes nu uppleva en renässans, i det den
förbättrade typ, som nu förts i marknaden, tillämpats på
de största på senare tid byggda banorna.
Massa-balarna, som ligga 2 på varje vagn, skyddas under
färden av ett presenningsskydd. Glaubersaltet
transporteras i täckta vagnar. Det är ett intressant faktum,
att det vid linbanans byggande redan fanns järnväg
mellan sulfatfabriken och havet, Söderhamns uthamn
Stugsund. Trots detta beräknas fraktkostnaden med
Fig. 7. Personlinbana vid Ejukan med Gaustafjället i bakgrunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
