- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Mekanik /
49

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 FEBR. 1929

MEKANIK

49

linbanan med ränta och amortering på
anläggningskapitalet bli ca 150 000 kr. billigare per år än
järnvägsfrakten.

Det av allmänheten kanske mest uppmärksammade
framsteget inom linbanetekniken under senare år är
den förenklade och förbättrade personlinbanetyp, som
nu blivit ett medel i människans hand att enkelt och
bekvämt ordna trafikleder i den vildaste fjällterräng.
Intresset för högfjället har efter kriget stegrats
oerhört på den europeiska kontinenten, vars i de rökiga
industristäderna boende befolkning alltmer börjat
förlägga sin semester till de hälsosamma fjälltrakterna.
Det framsteg, som linbanan erbjuder gentemot
tidigare transportmedel, visades åskådligt, då två bolag
konkurrerade om koncessionen på bana upp till
berget Kreuzeck. Det ena bolaget projekterade
kuggbana med 4 gånger högre biljettpris än det andra
bolaget, som projekterade linbana. Biljettprisen förhöllo
sig ungefär som anläggningskostnaden för resp. banor
och visa bäst det framsteg linbanan representerade.

Ett stort antal personlinbanor ha utförts i skilda
delar av världen. Det närmast liggande exemplet är
den under året vid Rjukan i Norge igångkörda banan.
Rjukandalen begränsas som bekant av 2 st. 600 m
höga bergväggar, varigenom staden har ständig
skugga en stor del av året. Innevånarnas behov av
sol är stort och tager sig bl. a. uttryck i den årliga
solfesten på våren, då solen återkommer. För att
året runt nå solskenet på berget byggdes därför en
personlinbana om 900 m längd och 600 m stigning.
Man gör resan på ca 4 min. Biljettpriset är 50 öre.
Banan trafikeras av två vagnar, förbundna så, att den
ena går ned när den andra går upp.
Linbanevagnarna uppbäras av en enkel bärkabel ocli en
draglina, Dessutom finnes en säkerhetslina, som kan köras
fristående från vagnen, exempelvis för att manövrera
en hjälpvagn. Fångapparaten för linbrott verkar
direkt på bärkabeln. Konduktörerna i vagnarna kunna
även från vagnarna stoppa drivmaskineriet.

Personlinbanan av det hittills gängse systemet har
visserligen på ett glänsande sätt löst problemet att
göra fjälltrakter, där aeroplan icke kunna landa och
vägar icke kunna byggas, lätt tillgängliga för envar.
En svår begränsning ligger emellertid i själva
systemet för linbanan, som mera påminner om en
personhiss med dess pendeldrift. På grund av att endast en

korg kan vara i rörelse i vardera riktningen samtidigt,
är transportförmågan obetydlig. Emellertid äro starka
krafter mobiliserade för att framdriva en
kontinuerligt arbetande personlinbana, som skulle arbeta mera
i likhet med de vanliga godslinbanorna. Patent äro
uttagna och försök gjorda under året å dylika
person-linbanesystem. Problemet kommer troligen att vara
löst inom den närmaste tiden, och man kanske vågar
uttala den förmodan, att lösandet av denna fråga
kommer att räknas till framstegen år 1929.

Rationaliseringsarbetet inom
transportanordningsindustrien.

Slagordet om industriens behov av "rationalisering"
synes särskilt i Tyskland ha vunnit anklang. Den
hela tyska industrien omfattande organisationen har
en avdelning för transportanordningar inkl. bil- och
järnvägstrafik, som vid årsmötet i början av 1928
genom sin rapportör framlade avdelningens
arbetsresultat, Detta föreföll rätt magert, även om man tar
hänsyn till, att rationaliseringsarbetet koncentrerats på
vad som beröres av golvtransport. De firmor, som
tillverka elektrotrucks, hade ej velat medverka, då
varje firma höll på sina konstruktioner och ingen ville
ikläda sig kostnaderna för omkonstruktion, nya
modeller etc. Under årets senare del har emellertid trots
en viss passivitet från den berörda industrien en mera
produktiv verksamhet utvecklats, bl. a, innefattande
utprovning av golvmaterial, rullmotstånd, inrättande
av register över typiska maskinerier för olika
rörelseuppgifter etc. Den svenska standardiseringen, som
inriktat sitt arbete på detaljer av mera allmänt
intresse för maskinindustrien, synes ha haft god
framgång med sina tabeller. Det är exempelvis ett stort
framsteg, att maskiner från olika firmor kunna
sammanställas utan passning, tack vare standardiseringen
av kilspår.

Den sjudande tekniska utvecklingen av
transportanordningarna och de ständigt nya typer, som
uppstå, försvåra givetvis en mera genomgripande
standardisering inom transportanordningsfacket, men
synes erbjuda möjligheter för införande av
standardiserade detaljer. Det livliga nyskapandet innebär dock
i sig själv en rationalisering, som kanske bättre håller
takten med tidens snabba puls än standardiseringen
av det på området redan uträttade.

ANVÄNDNING AV LJUSVÅGORNA VID KONTROLLERING

AV FINARE MÄTVERKTYG.1

Av ingenjör ViLH. Engström.

I den moderna mättekniken hava de s. k.
Johanssonska passbitarna fått en allt större och större
användning såsom kontroll- och inställningsmått för de
olika instrument, som erfordras för en effektiv
övervakning av en modern verkstads
tillverkningsstandard. Enär de således bilda grunden för, man kan
utan överdrift säga, hela det tekniska mätväsendet,
så är givetvis anspråken på dessa måtts noggrannhet

1 Föredrag hållet vid Svenska teknologföreningens
avdelnings tör Mekanik årsmöte den 27 oktober 1928.

utomordentligt höga. Med vanliga tekniska hjälpmedel
(mätmaskiner o. d.) är det omöjligt att bestämma en
passbits absoluta längd närmare än 2/3 -.10-5 av dess
längd, mätt i mittaxeln. Detta betyder att en 100 mm
passbit icke kan bestämmas med större noggrannhet
än ± 0,7 ju och osäkerheten vid bestämmandet av en
40 mm passbit och nedåt belöper sig i det närmaste
konstant till ± 0,3 /.i. Avvikelserna i mätytornas
parallellitet och planhet torde man kunna (vilket
genom ingående mätningar ådagalagts) bestämma till
att hålla sig inom gränserna av högst 0,4 fi.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929m/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free