Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 febr. 1929
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
5
derna anger stor skillnad mellan de två
asfaltsorternas smältpunkter. Den nakna sanningen är, att asfalt
liksom många andra bindemedel saknar smältpunkt,
och det är därför ej att undra på, att
bestämningsförsök enligt olika metoder ej ge samstämmande
resultat.
För den praktiska användningen av asfalt kunna
dessa s. k. smältpunktsbestämningar ej heller vara av
något större värde. Den för tätning eller
beläggningsändamål använda asfalten torde t. e. aldrig bli
utsatt för en så hastigt uppvärmning som vid dessa
bestämningar, dvs. med en, två eller fem grader per
minut, och förändrades metoderna för att bättre
motsvara verkligheten, dvs. utfördes proven med mindre
uppvärmningshastighet, skulle helt andra
smält-punktsvärden erhållas. Upphettas exempelvis
asfalten inte alls, går kvicksilvret eller kulan likväl
igenom asfaltskiktet, och man skulle sålunda kunna få
vilken rumstemperatur som helst som asfaltens
smälttemperatur.
Känslan av att det ligger något oegentligt över
dessa bestämningar tar sig numera på en del håll det
uttrycket, att man säger uppmjukningspunkt i stället
för smältpunkt och vad slutligen dessa
bestämningars överensstämmelse med den mera elementära
personliga uppfattningen beträffar, torde det vara
tillräckligt att påpeka, att ofta en hårdare beläggning
innehåller en mjukare asfalt. Inblandningen av
stoft-fint mineral, s. k. filier, har nämligen mycket större
betydelse för beläggningens hårdhet än asfaltens
mjukhetsgrad.
Ett tredje prov, som brukar utföras för bedömande
av olika asfaltsorter, är bestämning av duktiliteten,
varmed avses den längd i centimeter, till vilken en
provkropp av asfalt med en minsta
genomskärnings-area av 1 kvadratcentimeter vid en temperatur av
25° kan utdragas. Detta prov visar sålunda asfaltens
smidighet och tänjbarhet, men den största nyttan
därav har man för bedömande av det sätt, på vilket
asfalten blivit renad, eller från vilket håll den
härstammar. För värdesättning av en asfalt för exempel-
3 /O XT SO 2S Jo JT *0 «- JO SS 60 éS 7o min.
/-c /n/n g 3
Fig. 9. Stelningskurva tör hård och mjuk asfalt.
vis beläggningsändamål skulle det däremot vara
bättre, om man finge veta, huru stor elasticitet eller
draghållfasthet en viss asfalttråd hade, då man
därigenom skiüle få en möjlighet att bedöma asfalten
med hänsyn till det sätt, på vilket den är verksam
vid beläggningen.
För bedömning av asfaltens kemiska
sammansättning brukar man företaga vissa löslighetsprov, ur-
sprungligen uppställda av den kände asfaltforskaren
Clifford Richardson. Denne uppdelade asfalt i
fem olika beståndsdelar, nämligen:
Petrolener, som förflyktigas vid 7 timmars
uppvärmning av asfalten till 180°,
Maltener, som utlösas av bensin,
Asfaltener, som äro olösliga i bensin men lösliga i
koltetraklorid,
Karbener, som äro olösliga såväl i koltetraklorid
som bensin men lösliga i kolsva via, samt slutligen
Icke bituminösa delar, som äro olösliga även i
kol-svavla.
Samtliga dessa grupper bestå huvudsakligen av
kolväten, som äro mer sammansatta och tyngre hos
de olika grupperna i den ordning, de här uppräknats.
Dessa undersökningar lämna emellertid ej någon
upplysning om den verkliga kemiska sammansättningen
hos asfalt, men känner man halten av pertrolener etc.
hos asfaltsorter, som vid användning visat sig vara
bra för visst ändamål, kan man bedöma andra
asfaltsorter med hjälp av dylika utlösningar.
Dessa Richardsons undersökningar liksom de flesta
andra asfaltundersökningar förutsätta, att de olika
kolvätena äro ömsesidigt molekylärt lösta i varandra,
men något bevis härför föreligger ej, och många
omständigheter tyda på, att så ej är förhållandet.
Såsom framgår av vid hittills anförts, lämna dessa
undersökningar liksom överhuvud taget alla hittills
mera allmänt använda undersökingsmetoder inom
detta område ingen uppgift om den verkliga
sammansättningen och strukturen hos asfalt eller vad asfalt
egentligen är, och likväl måste först kännedomen
härom göra det möjligt att fullt förstå asfaltens olika
verkningssätt.
Den, som i detta fall fört forskningen vidare och in
på nya banor, är holländaren F. J. Nellensteyn.
Genom en serie undersökningar, publicerade bl. a. i
Journal of the Institution of Petroleum Technologists,
har han visat, att asfalt är en kolloid, bestående av
ett oljigt medium, i vilket fria kolpartiklar, omgivna
av skyddskroppar, sväva omkring.
En kolloid är ett system av två eller flera ämnen,
av vilka ett bildar ett sammanhängande helt,
disper-sionsmedlet, i vilket de andra äro fördelade som små,
frisvävande kroppar. För att räknas till ett kolloidalt
system måste dessa kroppar vara så små, att de
kunna passera alla vanliga filter, men däremot ej
mindre, än att de kunna fångas på
kollodium-membran, dvs. att de ej kunna dialysera. Närmare
bestämt ligger storleksordningen mellan 0,0001 och
0,000001 mm. De äro då så små, att de ej kunna
direkt iakttagas i mikroskop, men de kunna däremot
vid stark sidobelysning skönjas i ultramikroskop som
glänsande punkter.
Det är därför ej möjligt att visa någon direkt
tagen bild av hur asfalten är uppbyggd. De olika
frisvävande kropparna i en kolloid kunna antingen
bestå av en sammangyttring av molekyler utan
särskild ordning, men som hålla ihop och uppträda som
enheter, eller ock bestå av en inre kärna av en
molekyl med en grupp av andra molekyler ordnade runt
omkring denna. Detta senare är fallet hos asfalt, där
kolloidpartiklarna bestå av en inre ko]karna, vid
vilken grupper av kolvätemolekyler äro mycket starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
