- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Väg- och vattenbyggnadskonst /
116

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

116

TEKNISK TIDSKRIFT

28 sept. 1929

sökningen, är att (se fig. 4) de hållfasthetsvärden,
som erhållits för de olika fraktionerna grafiskt
upptecknade stiga starkare för de mera finmalda
delproven än för de grövre. Ju starkare stigningen är, desto
känsligare är cementprovet ifråga för ändringar i
vattenhalten vid gjutning med detsamma. Detta
förhållande, som tidigare redan praktiskt observerats,
bekräftas alltså härigenom. För att kunna utnyttja
de högvärdiga cementsorterna i största möjliga
utsträckning måste man alltså iakttaga vattenhalten i
betongen mer noga än vid lågvärdiga cementsorter,
dvs. en ökning i vattenhalten giver procentuellt större
hållfasthetsminskning för ett finmalet cement än för
ett grovmalet.

Abrams hållfasthetskurvor för betong relativt
vat-tencementtalet övergå som bekant till räta linjer, om
de upptecknas grafiskt i enkellogaritmiskt system, t. e.
enligt fig. 4. Giltighetsområdet för dessa och liknande
kurvor ligger inom de gränser, vid vilka
cementbruket eller betongen upphör att vara bearbetbar eller
snarare plastisk. Vid för lågt eller för högt
vatten-cementtal kunna dylika kurvor alltså icke användas.
Var dessa gränser gå kan icke exakt fastställas
generellt, utan är beroende på cementsort, stenmaterial,
arbetsförfarande etc.

För att i någon mån utröna detta för här
ifrågavarande fall tillverkades med det grövsta och det
finaste delprovet förutom de ordinarie proven även
prov av ett par lägre och ett par högre
vatten-cementtal. Resultaten härav ha även upptecknats å
tabellen i fig. 4. Tendensen av dessa försök
sammanställda méd de ordinarie proven tycks för
ifrågavarande cementbrukskuber antyda, att det
giltighetsområde, inom vilket hållfasthetsvärdena ligga på räta
linjer, är större för det grovmalda cementet än för
det finmalda, dvs. att gränserna för det grovmalda
cementets vattencementtal kan tagas lägre resp. högre
än för det finmalda. Då de amerikanska
cementsorterna i allmänhet åtminstone hittills varit relativt
grovmalda och av lägre kvalitet än t. e. svenskt
cement, förklarar detta i viss mån, att de Abramska
hållfasthetskurvorna där rönt relativt litet motstånd
och att de inom rimliga gränser väl stämmer överens
med praktiken även i ytterlighetsfall. I Europa med
dess i allmänhet högre cementkvalitet och därav
följande mindre giltighetsområde för dylika kurvor har
besk kritik mot vattencementtal-idén överhuvudtaget
ofta varit synlig på grund av mindre god
överensstämmelse mellan teori och praktik, speciellt vid lågt
och högt vattencementtal. En dylik kritik av idén
torde vara oberättigad om man tager vederbörlig
hänsyn till ifrågavarande giltighetsområde, vilket
spörsmål givetvis bör närmare undersökas för
erhållande av åtminstone ungefärliga begrepp härom
vid olika kornstorleksfördelning hos cementet.
Området för vattencementtalen 0,6—0,9 torde dock vara
giltigt även för mycket finmalda cementsorter. För
hos oss vanliga cementsorter av handelskvalitet torde
området 0,5—1,0 i de flesta fall vara att anse såsom
giltighetsområde vid vanligt arbetsförfarande.

Med ovanstående undersökning har avsetts, att i
någon mån bidraga till klarläggandet av spörsmålet
om malningsfinhetens inverkan relativt
vattencement-talet och de problem, som stå i samband därmed, för
att åtminstone söka se ungefär i vilken riktning man
har att söka lösningen av en del hithörande frågor.

LITTERATUR

Kartor över vattenmängden och sjöprocenten i Sverige

av Gustaf Slettenmark. Meddelanden från ’Statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt. Band 4, nr 5. Pris
kr. 1: 50.

De kartor över vattenmängden och sjöprocenten i
Sverige, som byrådirektör Slettenmark vid Statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt utarbetat och vilka nu
publicerats §v anstalten, erbjuda ett betydande intresse för
dem, som syssla med vattenkraft- och
sjöregleringspro-blem. Det har länge varit ett önskemål att få en
sammanhängande översikt över vattenmängdsförhållandena
i Sveriges vattendrag. Underlaget härför har emellertid
tidigare varit synnerligen klent och först under det
senaste årtiondet, särskilt genom arbetena för
vattenfallsförteckningen, utökats och kontrollerats i så stor
omfattning, att en tillförlitlig generell framställning av de
viktigare vattendragens vattenföring kunnat åstadkommas.

Byrådirektör Slettenmark har sålunda nu efter ett
stort och mödosamt arbete kunnat framlägga trenne
kartor över vattenmängden, nämligen en karta
utvisande den normala medelvattenmängden i
vattendrag om minst 5 m3/sek., en karta över den
normala liögvattenmängden i vattendrag med någorlunda
känd vattenmängd om minst 20 m3/s., samt en karta över
den normala lågvattenmängden i vattendrag med
någorlunda känd lågvattenmängd om minst 1 m3/s. Samtidigt
publiceras en karta utvisande sjöprocenten i svenska
flodområden.

Som grafisk framställning av vattenmängden har för
samtliga vattenmängdskartorna valts den metoden, att
vattendragets bredd framställts direkt proportionell mot
den framrinnande vattenmängden. Av
reproduktionsskäl ha dock de allra översta delarna av vattendragen
måst markeras något för breda, något som emellertid
icke behöver vålla något missförstånd, enär resp.
vattendrag börjat inritas först från den punkt, där
vattenmängdens storlek uppgår till de angivna gränsvärdena (dvs.
5 m3/s för medelvattenmängden, 20 m3/s för
högvattenmängden och 1 m3/s för lågvattenmängden).

Å kartan över den normala medelvattenmängden hava
medtagits samtliga vattendrag och vattendragssträckor, i
vilka vattenföringen, bestämd på grund av direkta
mätningar eller med ledning av uppgifter från närbelägna
jämförliga vattendrag, uppgår till nyssnämnda värde.

De normala hög- och lågvattenmängderna äro
vanskligare att bedöma, och å dessa kartor hava medtagits
endast sådana vattendrag, där ifrågavarande
vattenmängder äro någorlunda tillförlitligt kända genom direkta
mätningar.

Ur den av författaren verkställda analysen av
vattenmängdskartorna kan följande framdragas.

Det vattenrikaste av alla Sveriges vattendrag är Göta
älv med en normal medelvattenmängd om 545 m3/s.
Närmast i vattenrikedom komma Lule älv med 502,
Ångermanälven med 484, Indalsälven med 438 och Ume älv
med 406 m3/s.

övriga huvudfloder, vilka kunna rubriceras som stora
älvar med en medelvattenmängd vid mynningen större
än 100 m3/s och ett tillrinningsområde över 10 000 km2,
äro i storleksordning Torne älv, Dalälven, Kalix älv,
Ljusnan, Norrström, Pite älv, Skellefte älv, Ljungan och
Motala ström, tillsammans 14 st. C:a 74 % av den från
landet i dess helhet avrinnande vattenmängden avledes
genom dessa huvudälvar.

Medelstora vattendrag, med en medelvattenmängd från
100 ned till 20 m3/s , äro till antalet 17, den största Lagan
och den minsta Lögde älv. Denna grupp avleder c:a
12 % av hela landets vattenmängd.

Sist kommer en grupp smärre huvudvattendrag med
en medelvattenmängd vid mynningen mindre än 20 m3/s,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929v/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free