Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 sept. 1929
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
117
till antalet 87 st. Genom dessa vattendrag samt genom
mindre kust- och gränsvattendrag med under 200 km2
tillrinningsområde avbördas i medeltal 14 % av landets
vattenmängd.
Den normala medelavrinningen i genomsnitt för hela
riket beräknas utgöra i det närmaste 12 liter pr sekund
och km2. Huru växlande den relativa avrinningen i de
svenska vattendragen är, framgår av Slettenmarks
tidigare utgivna arbete "De svenska flodernas
vattenmängder", varur bl. a. inhämtas, att medelavrinningen vid
olika punkter i svenska vattendrag varierar mellan
högst 37 liter pr sekund och km2 (översta Faxälven) och
lägst 5,5 liter pr sekund och km2 (Motala ström ovanför
Roxen). De större huvudflodområdenas medelavrinning
varierar mellan högst 20,2 liter pr sekund och km2 (Lule
älv) och lägst 6,3 liter pr sekund och km2 (Motala
ström).
Den nyssnämnda medelavrinningen för hela landet
motsvarar en i vattendragen avrinnande
nederbördsmängd av 370 mm pr år. Man kan jämföra denna siffra
med värdet på den enligt tillgängliga observationer
fallande nederbörden i hela landet, nämligen 555 mm pr år
(en siffra som dock, särskilt på grund av ofullständig
uppmätning av den rikliga nederbörden i fjälltrakterna,
sannolikt är för låg). Den statistiska differensen mellan
uppmätt’nederbörd och uppmätt avrinning i medeltal för
hela landet skulle sålunda utgöra 185 mm pr år.
Högvattenmängdskartan ger en helt annan bild av
vattendragens inbördes storlek än
medelvattenmängdskar-tan. Torne älv, som enligt den senare är den sjätte i
ordningen av älvarna, är vid normalt högvatten vida
överlägsen de övriga och för då nära 2 600 m3/s, under
det att Göta älv på grund av Vänerns utjämnande
inverkan med avseende på högvattenmängden sjunker ned till
en relativ obetydlighet med något över 7001 m3/s. — den
är då t. o. m. något mindre än Klarälven.
Högvattenmängdens storlek beror i hög grad på de
förefintliga naturliga sjömagasinen. Av
sjöprocentkar-tan framgår, att stora delar av Torne älvs, Kalix älvs,
Vindelälvens, Ljusnans och Västerdalälvens områden äro
tämligen sjöfattiga, vilket förklarar dessa älvars stora
högvattenmängder, 5 à 7 gånger medelvattenmängden.
Den normala högvattenmängden i de sjörika
vattendra-ge Lule älv och Indalsälven är däremot icke större än 4
gånger medelvattenmängden.
Lågvattenmängdskartan visar även mycket tydligt
sjöarnas inverkan. Vida överlägsen över övriga
vattendrag i Sverige är Göta älv med en normal
lågvattenmängd av 415 m.3/s. Göta älv är vid utloppet ur Vänern
mer än 3 gånger så stor som summan av de i Vänern
in-mynnande vattendragen och nära 4 gånger så stor som
Dalälven, vilken kommer närmast i storlek med en
lågvattenmängd av 10>7 m3/s.
|Å kartan över sjöförekomsten i Sverige, vilken liksom
vattenmängdskartorna reproducerats i skala 1 : 2 000 00’0,
ha inlagts vattendrag, som vid mynningen ha ett
tillrinningsområde av minst 1 OOO km2, ävensom sjöar med en
yta om minst 100 km2. Sjöförekomsten har å kartan
utvisats medels streckning, tätare ju sjörikare området är,
med fördelning å 7 olika klasser. Kartan ger en mycket
överskådlig bild av den relativa sjöarealen i landets
olika delar och ger på ett bekvämt sätt hållpunkter för
bedömandet av såväl den naturliga utjämningen av
hög-och lågvattenföringen i de olika vattendragen som
möjligheterna att verkställa regleringsåtgärder.
Av samtliga huvudflodsområdenas sammanlagda areal,
443 000 km2, utgöres ca 37 000 km2 eller 8,4 % av sjöar.
Den genomsnittliga sjöprocenten för hela riket beräknas
utgöra 8,2 %. Om man bortser från de 4 största sjöarna,
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, och betraktar
förhållandena i mycket stora drag, finner man, att
sjöarna äro ovanligt jämnt fördelade inom landet. För
huvudflodområdena norr om Ume älv utgöra sjöarna 6,o
°/c, för flodområdena Ume älv—Ljusnan 6,6 % och
för flodområdena söder om Ljusnan 6,8 % av
tillrinnings-området. Undersöker man åter sjöarnas fördelning mera
i detalj, framgår det av kartan, att betydande
sammanhängande områden finnas, vilka äro utpräglat sjörika,
resp. sjöfattiga.
’Sjörika äro källområdena för fjällälvarna från och
med Lule älv till och med Indalsälven, med undantag
endast för Vindelälven, vidare det inre av landet från
Pite älv till Ljungan, hela Bergslagen, södra Värmland
och Dalsland samt slutligen mellersta och södra Småland
med södra Östergötland.
Utpräglat sjöfattiga äro området från gränsen mot
Finland till Lule älv (med undantag för Torne älvs
övre del och en remsa närmast kusten), området
kring övre Ljusnan och österdalälven, Upplandsslätten,
Västgötaslätten, större delen av Skåne med angränsande
delar av Halland och Småland samt Gotland.
Å sjöprocentkartan har på grund av tekniska
svårigheter icke kunnat åskådliggöras huru vid olika punkter
i resp. vattendrag den relativa sjöarealen ställer sig för
hela det ovanförliggande tillrinningsområdet, utan
beteckningarna måste helt naturligt avse de olika delarna
av tillrinningsområdet var för sig. Siffermässiga
uppgifter i förstnämnda avseende återfinnas emellertid i stor
omfattning i ’Slettenmarks nyssnämnda arbete "De
svenska flodernas vattenmängder".
De nu publicerade kartorna giva icke allenast en god
översikt över vattentillgången i de svenska vattendragen,
de utgöra också ett direkt praktiskt hjälpmedel att
fastställa de viktigaste avrinningsdata å varje punkt av de
återgivna vattendragen. Detta gäller icke allenast
inter-polation för punkter, vid vilka inga direkta mätningar
företagits. Med kännedom om svårigheterna för den
enskilde forskaren att sovra det mycket växlande
hydrografiska observationsmaterialet måste man säga sig, att en
systematisk sammanställning av vattenföringens förlopp
utefter ett vattendrag bör även för punkter, där
observationer företagits, i stort sett giva mera pålitliga
resultat än isolerad bearbetning av observationerna. Skalan
fcr vattenmängdsuppgifterna å de nu föreliggande
kartorna är visserligen icke stor men ger dock sannolikt
möjlighet att bestämma vattenmängden för en
godtycklig punkt med ungefär den noggrannhet, som
överhuvudtaget kan ernås.
Man har sålunda all anledning att vara tacksam för
detta nya tillskott till den hydrografiska utforskningen
av vårt land. M. Serrander.
Angewandte Hydraulik, av Dr.-Ing. F. Bundschu.
Förlag Julius Springer, Berlin 1929. 75 sidor med 55
figurer i texten. Pris Rm. 6: —.
Bundschu behandlar i denna bok huvudsakligen
vattnets avbördning över dammar och genom öppningar
samt den i öppna ledningar vid hastighetsminskning
uppkommande stigningen av nedre vattenytan och därvid i
vissa fall bildade vattensprång. I bokens sista tredjedel
ges en kort sammanfattning av frågor rörande
fallförluster, ekonomiska tvärsektioner, dämnings- och
sänkningskurvor, samt svallningar och tryckvariationer i
öppna och slutna ledningar.
Rörande dammars och öppningars avbördningsförhål-
Ä1 ,_
landen påvisas att de gängse ur uttrycket J~ b \2 ghdh
hv
härledda avbördningsformlerna äro felaktigt
uppbyggda, och nya formler härledas. Härvid utgår förf.
från skillnaden mellan "strömmande" och "stråkande"
vatten; vattnet är "strömmande" eller "stråkande" allt
eftersom vattenhastigheten är mindre eller större än
den för sektionen gällande våghastigheten c = \Jght. I
förra fallet kan en av en förändring nedströms orsakad
våg fortplanta sig uppströms, i det senare fallet är detta
icke möjligt, vadan en förändring i förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
