Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
TEKNISK TIDSKRIFT
28 sept. 1929
nedom en damm eller öppning med stråkande
avbörd-ning icke påverkar avbördningen. Sålunda gäller för
en damm, att sedan den kritiska hastigheten s]glit
uppnåtts, vilket sker när den nedre vattenytan befinner
jj
sig — under "energihorisonten", den maximala avbörd-
3
ningen nåtts, och en ytterligare sänkning av nedre
vattenytan medför ingen förändring. Härvid är hänsyn
icke tagen till eventuell ejektorverkan. På denna
basis bygger förf. upp en serie formler, som täcka alla
förekommande fall. Resultat av försök med en
kon-traktions- och praktiskt taget friktionsfri modell,
utförda vid Berlins tekniska högskola, ge gott belägg
för formlernas riktighet. För små skillnader mellan
övre och undre vattenytorna ansluter sig
försökskurvan fullständigt till den teoretiska kurvan = 1);
först sedan kritiska hastigheten uppnåtts och dammen
verkar som överfall, uppstår en differens.
Försökskurvan ger då högre värden än den teoretiska, och
detta beror på ejektorverkan av det fallande vattnet,
ökningen uppgår till maximalt 13 %, som erhålles då
undre vattenytan ligger lägre än dammkrönet. Den
erhållna avbördningen motsvarar då p = 0,65 i den
gängse formeln (Q =| /ubH\/2gH). Förf. påpekar att
bestämningen av ^-värden för olika förekommande fall
ännu återstå att fullborda.
Att de gängse formlerna för dammarnas
avbördningsförmåga — särskilt den "tudelade" formeln — äro
teoretiskt otillfredsställande, ha väl de flesta
vattenbyggare haft på känn, sedan länge, men de nya
formlerna ha hittills varit tillgängliga för endast ett fåtal
ingenjörer. I Bundschus bok äro de framställda på ett
klart, koncist sätt, och talrika tillämpningar av
formlerna på olika i praktiken förekommande fall förhöja
ytterligare bokens värde.
Det skulle föra för långt att här gå in i detalj på
bokens övriga innehåll, som dock även det väl förtjänar
ett studium. Författaren besitter en ovanlig förmåga
att med få ord, på ett klart och medryckande språk
säga vad han vill. Boken anbefalles på det varmaste
till alla vattenbyggare.
H. 8. T.
NOTISER
Svenska teknologföreningens avdelning för väg- och
vattenbyggnadskonst höll den 16 september ordinarie
sammanträde å föreningens lokal under ordförandeskap
av kapten Mauritz Serrander.
Efter några hälsningsord erinrade ordföranden om den
förlust, som avdelningen sedan föregående sammanträde
lidit genom bortgången av förre byggnadschefen i
Göteborg, majoren P. J. Figge Blidberg, berörde den
bortgångnes personlighet och insats samt lyste frid över hans
minne.
Sedan protokollet från sammanträdet den 15 april
justerats, invaldes i avdelningen civilingenjör Richard
Schamyl Björling, Stockholm, civilingenjör Dag A:son
Blomberg, Stockholm, civilingenjör Bengt F. Friberg,
St. Louis, Mo, U. S. A., civilingenjör Sten Julius
Hallberg, Stockholm, civilingenjör Torsten Ljungberg,
Stockholm, ingenjör John "Westin, Buenos Aires, och
civilingenjör Eric Gustaf Teodor åhgren, ’Stockholm,
varefter ordföranden lämnade följande meddelanden. Vid
sammanträde den 1 juni 1929 hade avdelningsstyrelsen
till föreningens representanter i Svenska väginstitutets
direktion utsett civilingenjör Nils Wibeck (omval) samt
civilingenjör E. Paul Wretlind, den senare ersättare
för professor P. G. Hörnell, vilken undanbett sig
återval, och vid sammanträde den 26 augusti hade styrelsen
till avdelningens representanter i föreningens kommitté
för utarbetande av förslag till föreningens utlåtande
över 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande med
förslag till förordning om motorfordon utsett kapten
C. G. Bergman och löjtnant Sven Erikson.
Härefter erinrade ordföranden om det föreningsbeslut,
varigenom avdelning numera äger rätt antaga särskilt
föreningsnamn, varvid dock skall angivas att dylik
förening utgör avdelning av Svenska teknologföreningen.
Inom vissa avdelningar funnes tydliga strävanden att
bilda egen förening, och då det vore lämpligt och
önskvärt att förebygga heterogenitet inom föreningen, så
syntes skäl föreligga att även avdelningen för Väg- och
vattenbyggnadskonst följde samma linje.
Avdelningsstyrelsen vore emellertid ej beredd att nu avgiva förslag
i frågan. Beträffande namnfrågan meddelade
ordföranden, att styrelsen såsom lämpligaste föreningsnamn
kommit till: "Svenska väg- och
vattenbyggnadsföreningen". I enlighet med vad nyss anförts skulle namnet
kompletteras med "Avdelning av Svenska
teknologföreningen". Med hänsyn till frågans stora betydelse
föreslog ordföranden, att avdelningen ville utse tvenne
medlemmar att samråda med styrelsen rörande frågan om
avdelningens namn samt dess ställning inom föreningen.
Till adjungerade ledamöter utsåg avdelningen överste
Hj. Fogelmarck och civilingenjör John Björk.
Ordföranden meddelade, att enligt arbetsordningen
skulle valkommitté tillsättas vid avdelningens Ärdinarie
septembersammanträde och har kommittén att i god tid
före ordinarie novembersammanträdet avgiva sitt
valförslag. Av förbiseende hade val av valkommitté ej
upptagits å dagens föredragningslista, varför ordföranden,
under framhållande av att valkommittén även om den
tillsattes vid kommande oktobersammanträde skulle få
god tid att avgiva sitt förslag, hemställde, att
avdelningen måtte besluta, att val av valkommitté måtte
uppskjutas till oktobersammanträdet. Avdelningen
biföll omedelbart den sålunda gjorda hemställan.
Därpå höll teknologie doktor Hjalmar Granholm
föredrag "Om knäcksäkerheten hos pålar". Föredraget
utgjorde en kort orientering i de problem, vilka gjorts
till föremål för föredragshållarens doktorsavhandling.
Efter föredraget gjordes inlägg av kapten L. Spärr,
vilket föranledde föredragshållaren att lämna några
ytterligare upplysningar. Doktor Granholms avhandling
finnes publicerad i Ingenjörsvetenskapsakademiens
handlingar. Ordföranden bad att få göra sig till tolk för
avdelningens tacksamhet mot föredragshållaren och
framhöll det för åhörarna glädjande att ha fått ett så
högteoretiskt ämne så gripbart framställt. Det var med
stolthet avdelningen erfor, att när Tekniska högskolan i
våras för första gången promoverade teknologie doktorer,
så var väg- och vattenbyggnadsfacket en av de få
fackskolor, som voro representerade. Avdelningen ville
därför nu rikta en särskild hälsning till doktor Granholm,
vår förste representant bland teknologie doktorer, och
önska honom lycka i hans fortsatta gärning.
Förste ingenjören, civilingenjör John Bergström höll
härefter föredrag om "Utvidgningsplaner för Stockholms
vattenledningsverk". Föredragshållaren lämnade en
ingående och intressant redogörelse för de förslag, som
av honom utarbetats till en numera nödvändiggjord
utvidgning av huvudstadens vattenledningsverk. Ar 1933
skulle gränsen för Stockholms vattenledningsverks
nuvarande leveransförmåga uppnås. Åtgärder behöva alltså
snarast möjligt vidtagas för en ökad vattentillgång.
Dessa kunna bestå antingen i utbyggnad av
Norsborgs-verket eller anläggande av ett nytt verk på annan plats.
Man hade härvid tänkt sig, att det nya
vattenledningsverket skulle uppföras på Lovöns västra sida vid
Mörby-fjärden i Mälaren. Efter en utförlig behandling av
förslagen ur teknisk och ekonomisk synpunkt anförde
föredragshållaren, att utredningarna som slutresultat givit vid
handen, att ett nytt verk vid Lovö var att föredraga
framför utvidgning av Norsborgsverket såväl ur
kostnadssynpunkt som med hänsyn till den större säkerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
