Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
TEKNISK TIDSKRIFT
28 sept. 1929
Clason. Denne hade gått in för en sund funktionalism.
Talaren mindes, huru professor Clason visade sina
fotografier från grekiska tempel och analyserade deras
konstruktioner och påvisade, huru arkitekturen i dem
anslöt sig till konstruktionen. Att så borde vara utgjorde
också grundtemat i hans undervisning. De, som voro
med då, undrade nu över att detta ord, funktionalism,
tillkommit som en ny idériktning; arkitekturen
alltsedan denna tid vilade ju på funktionalism. Åtminstone
professor Clasons lärjungar fingo klart för sig, att
arkitekturen skall byggas upp omkring konstruktionen
som kärna.
Talaren erinrade därefter om ett sammanträde inom
denna avdelning för 17 eller 18 år sedan, då frågan
gällde, huru ledningen av husbyggnadsarbeten skulle
fördelas, om ledningen skulle ligga hos arkitekter eller hos
väg- och vattenbyggare. En av våra mest
framstående arkitekter hade då gjort ungefär följande uttalande:
"Byggnaden är icke bara stomme, murar och bjälkar
utan också exteriör, liksom en människa icke bara är
benknotor och kött utan också kläder, smoking, frack
osv." Talaren hade emellertid då gjort den reflexionen, att
det var en sak, som hade glömts, nämligen själen. Det
vore byggnadens karaktär, som bestämde formgivningen
och huru arbetet skulle fördelas.
Nu hade arkitekterna synbarligen mycket starkt bitit
sig fast vid det konstruktiva, vilket säkerligen vore
lyckligt. Å andra sidan borde de härvid icke gå för
långt. Talaren hade särskilt fäst sig vid ett uttryck av
arkitekt Markelius, vilket syntes vara signifikativt, när
man såge dessa produkter av arkitekters alltför starka
betoning av det konstruktiva och den enligt talarens
mening torftiga exteriör, som dessa byggnader bjuda. Han
sade: "Ni tycka kanske, att det är förtorkad skönhet."
Kanske hade det varit bättre att här använda ordet
"intorkad". Utom arkitekternas och konstruktörernas led
funnes ju andra människor. Dessa krävde något för
fantasien, något som kunde gripa dem.
Talaren ville icke försöka att karakterisera de bilder,
tom visats, men de gjorde i allmänhet ett oerhört
torftigt intryck på den mänskliga fantasien. Det vore ett
väl stort hopp mellan vad vi äro vana att betrakta som
vackert och skönt, och det man här sökt giva uttryck åt.
Talarens intryck vore, att man tagit ett för kraftigt hopp
åt sidan och att man icke tillräckligt byggt på det goda
och vackra, som funnes i det förgångna. De sunda
principerna vore väl värda att uppskattas, men resultatet av
de nya strävandena, som vi sett, hade klargjort för
talaren, att ett rationellt samarbete mellan arkitekter och
ingenjörer vore av den yttersta vikt. Arkitekten finge
därvid ej glömma, att han är konstnär och att
mänskligheten av honom fordrade, att han ansåge sin uppgift
såsom sådan vara att skapa skönhetsvärden.
Med gemensamma krafter borde vi kunna nå fram till
ett resultat av våra strävanden, som kunde bilda epok
och över vilket vi gemensamt kunde vara stolta för
framtiden.
Kapten Elliot sade sig av diskussionen ha fått det
intrycket, att det fortfarande liksom hittills krävdes
insatser både från arkitekter och ingenjörer för en
framgångsrik utveckling på byggnadsområdet.
I resultatet av åtskilliga arkitekters arbete här i
Stockholm kunde man avläsa en glädjande strävan att
så långt som möjligt rätta sig efter materialet och
konstruktionen. Dock kunde man även i propagandan för
den modernaste byggnadskonsten spåra en viss
tendens att förbise eller underskatta vad som här i landet
vunnits särskilt under närmast föregående decennium
i fråga om rationalisering, framför allt standardisering
och typarbete. Studieresor i utlandet företoges
stundom med resultat, som vittnade om ett alltför okritiskt
studium av företeelserna därute. Åtskilligt, som vi själva
redan länge bearbetat med god effekt, hade mottagits som
ett evangelium utifrån. Så till exempel hade en av de mest
effektiva planlösningarna för typbostäder i
Stuttgart-Weissenhof en motsvarighet i en liknande planlösning
utarbetad här i Sverige ett år tidigare, vilken
omständighet talaren varit i tillfälle att framlägga i
facklitteraturen.
Frågan om takformen vore ett lokalt problem,
som måste behandlas med utgångspunkt från lokala
betingelser. Horisontaltakets konstruktionsproblem
kunde naturligtvis i normala fall utan svårighet tekniskt
lösas. Det vore dock orätt att dogmatiskt uppställa en
viss taktyp som den riktiga; så enkelt kunde problemet
ej behandlas.
Av diskussionen framginge, enligt talarens mening,
att klyftorna mellan de till synes divergerande åsikterna
icke vore större än att ett samarbete skulle vara möjligt.
Talaren erinrade om att han i sitt inledningsföredrag
berört frågan om åstadkommande av ett forum, där man
enigt och effektivt skulle kunna bearbeta de nu svävande
problemen. Genom ett direkt och aktivt samarbete, icke
endast mellan arkitekter och ingenjörer utan mellan
arkitekter, ingenjörer, byggmästare,
materialproducenter och arbetare, skulle åtskilligt kunna åstadkommas
på detta område, trots de svårigheter som otvivelaktigt
förelåge.
Generaldirektör Tengbom meddelade, att han för
några dagar sedan varit i Berlin och därifrån fått intryck
av ett överväldigande virrvarr, en oerhörd enformighet,
där ingenting höjde sig över det hela. Man bleve
förtvivlad vid tanken på att människor levde i ett sådant
inferno. Från förstäderna med deras sotiga brandgavlar
och rökiga hus kom man in till själva Berlin, där allt
är hyfsat och något så när ordentligt, men där det dock
skulle var motbjudande att leva; ett hårt ord mot en
storstad med alla de teknikens underverk, som det
innefattade. Man kunde då också förstå det behov av
reformering, som på senare tid uppstått. Man ville rensa
upp allt. Det funnes en oerhörd reaktion mot detta
ka-leidoskopiskt verkande kaos. Detta hade enligt talarens
mening utgjort huvudmotivet till den förenkling med
uteslutande av all estetism, som man ville införa.
Vid återkomsten till Sverige hade talaren funnit
något helt annat; behovet av reformering vore här icke på
långt när så starkt. Ehuru även här starka krafter
behövdes för att reducera de överflödiga tillsatserna i
byggnadskonsten, skulle vi dock lyckas däri utan alltför stor
apparat. Vi vore redan på god väg. Den i arkitekten
Markelius’ utmärkta föredrag omnämnda hamrade
fönsterhaken vore redan borta, och mycket av det som man
strider mot härskade bara i fantasien.
Samarbetet med väg- och vattenbyggarna behövde vi
fortfarande. En föregående talare hade visserligen
yttrat, att konstruktionen egentligen icke vore så svår, som
den göres till, och då skulle ju arkitekterna kunna reda
sig själva. I längden skulle det dock ej gå. Det vore
emellertid troligen så, att arkitekterna ofta velat
försvåra och komplicera konstruktionerna för att nå ett
visst mål. Ofta borde så svårhanterliga och ansträngda
konstruktioner icke behöva tillgripas. Det vore ett
önskemål, att detta sökande efter effekter icke
demonstrerades så starkt.
I fråga om detaljen med den indragna fasadpelaren
kunde det sägas, att pelarens borteliminerande från
fasadlivet försvårade andra konstruktioner. Pelaren
vore ej endast en bärande konstruktion utan även
behövlig för de ledningar av olika slag, som skola upp vid
yttervägg.
Enligt talaren kunde inga grundade invändningar
göras mot de utmärkta sypunkter, som arkitekten
Sun-dahl under diskussionen framfört på de konstruktiva,
ekonomiska och övriga praktiska faktorerna i nutida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
