Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 18 jan. 1930 - Den svenska industriens avtalsregleringar, av Axel Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
So
TEKNISK TIDSKRIFT
18 jan. 1930
strid och fick då avtal till den 1 januari 1930 med
behövlig egalisering och partiell nivåsänkning av
lönekostnaderna. Arbetarnas ledning har säkerligen
räknat rätt, då den övertygat dem om
nödvändigheten att hålla sig lugna ytterligare ett år.
Bland de uppsagda avtalen var järnbrukens det
största (riksavtal för 26 000 arbetare). Därnäst kom
pappersbrukens med 14 200 arbetare, som dock
utlöper först den 1 februari 1930. Vidare
skofabrikanternas riksavtal (7 200 arbetare); till denna
uppsägning anslöt sig garverierna, vilkas riksavtal
omfattar 1850 arbetare. Inom den grafiska industrien
voro endast bokbinderiernas och de litografiska
tryckeriernas båda riksavtal uppsägbara och
uppsagda, det förra med 3 550, det senare med nära 1 000
arbetare. Uppsagda voro vidare
tändsticksfabrikernas lokalavtal med 5 500 arbetare, de skånska
kolgruvornas och lervarufabrikernas
(Höganäs-Billesholms a.-b.) med 3 400, den elektriska
installationsindustriens (1600 arbetare), metallverkens (1600
arbetare), ett antal kemisk-tekniska fabrikers,
Trollhättans elektrokemiska fabrikers, chokladindustriens
(2 600 arbetare), vissa bryggeriers, gummifabrikens i
Viskafors, diverse handelsfirmors m. fi.
Förhandlingar om nya avtal efter de uppsagda
kommo igång med mer än vanlig snabbhet, redan i
slutet av oktober för järnbruken och skofabrikerna
och i förra delen av november för bokbinderier,
tändsticksfabriker, bryggerier, chokladfabriker, garverier,
kolgruvorna, pappersbruken. I senare delen av
november var hela den vidlyftiga
förhandlingsapparaten i full gång. Ajourneringar förekommo, men i
de flesta fall endast för utförande av lokala
ackords-och andra specialuppgifter. Som allmänt omdöme
kan sägas, att överläggningarna präglades av
saklighet och hänsynsfull ton. I många fall fördes de
direkt mellan parterna under ordförandeskap av
Svenska arbetsgivareföreningens eller ett
arbetsgivareförbunds direktörer. I andra fall överenskommo
parterna omedelbart att tillkalla en opartisk ordförande,
såsom i järnbruksindustrien, för pappersbruken,
skofabrikerna, bokbinderierna, litografiska tryckerierna,
elektriska installationsbranschen. Endast i ett litet
antal fall gjordes behov av statens förlikningsmäns
ingripande.
Den första definitiva uppgörelsen träffades redan
den 6 december vid chokladfabrikerna, utan att
opartisk ordförande behövt anlitas. Preliminär
överenskommelse ingicks vid järnbruken den 25 november,
rörande allmänna bestämmelser och timlöner, den 4
december vid skofabrikerna. Båda
överenskommelserna gingo till omröstning i fackföreningarna och
godkändes definitivt, vid järnbruken den 14 och vid
skofabrikerna den 21 december. Kompletterande
förhandlingar skola föras vid järnbruken och vara
färdiga senast den 31 januari 1930, med garanterad
arbetsfred efter den 1 januari. Skofabrikernas
riksavtal blev i sin helhet definitivt; en ackordsreglering
skulle följa men kan icke inverka på avtalet eller på
arbetsfreden.
Detta var en god början, av så mycket större
betydelse som de tre uppgörelserna representerade 60
% av arbetareantalet i de vid årsskiftet utlöpande
avtalen. Den gynnsamma tendensen fortfor.
Visserligen avbrötos förhandlingarna för pappersbruken i
medio av december, emedan arbetarna vidhöllo krav
på en allmän höjning av lönerna, vilken
arbetsgivarna ej kunde bevilja. Då en förut gynnsam
konjunktur försämrats, är detta en allvarlig situation,
om vars utveckling man ej kan få någon visshet,
förrän avtalstiden utgår. Ett så vidlyftigt komplex
som en mångfald riks- och lokalavtal för mer än
hundratusen arbetare kan naturligtvis ej bedömas
efter befintligheten av en allmän fredsstämning, icke
heller från en allmän konjunkturuppfattning. Varje
industrigren eller företag med självständig
avtalsställning har sin egen ekonomiska grund att bygga
på, sina egna behov och önskningar, sina egna
bekymmer. Något horoskop för hela komplexet är det
omöjligt att ställa.
Emellertid synes den fredliga kontinuiteten icke
allvarligt bruten. Preliminära och definitiva
avtalsuppgörelser ha fortfarande kommit till stånd i rask
följd. Den 22 december träffades för
tändsticksfabrikerna preliminär avtalsuppgörelse, även
innefattande ackordsregleringar; definitivt avgjordes
saken den 8 januari.1 Före jul utarbetades för
Höganäs-Billesholms a.-b. ett avtalsförslag, som mellan jul och
nyår erhöll majoritet i Grov- och
fabriksarbetareförbundets berörda avdelningar och underskrevs vid
årsskiftet. Vid bokbinderierna ingicks nyårsdagen "vid
bordet" ett definitivt riksavtal för tre år. Parterna
i garveriernas riksavtal kommo överens preliminärt
den 20 december och definitivt den 2 januari. I
elektriska installationsfacket godkände
förhandlings-delegerade den 23 december en preliminär
riksavtalsuppgörelse, vars öde slutligt avgöres den 20 januari,
naturligtvis med bevarad fred till denna tid; för dessa
firmors lagerarbetare har "vid bordet" ingåtts
definitivt avtal för en tid av tre år. För kemisk-tekniska
fabriker (tvål- och parfymfabriker osv.) i Stockholm
och Sundbyberg framlade statens förlikningsman den
29 december ett medlingsförslag, som dock avslogs;
förhandlingarna skola fortsättas utan strid. Denna
uppräkning av överenskommelser är icke fullständig.
Men vi få stanna därvid i denna översiktliga
uppsats.
Frågar man sig vad dessa uppgörelser innebära, så
kommer man sanningen närmast, om de betecknas
såsom regleringar kring status quo.
Löneförhöjningar äro icke sällsynta, men ökningen i de reella
lönekostnaderna är i allmänhet obetydlig. Det har
mera varit fråga så att säga om en förstärkning av
lönegrunden, dvs. minimisatserna, än om höjda
indi-viduallöner och förtjänster. Vid Höganäs har
timpenningen visserligen höjts (till den i andra skånska
industrier sedvanliga nivån) med 5 öre för arbetare
ovan jord och med samma belopp för gruvarbetare
och ha ackorden vid bruksdriften, ej för
kolbrytningen, blivit fördelaktigare för arbetarna. Men å
andra sidan har vid kolbrytningen den dagliga
arbetstiden, vilken förut varit avsevärt kortare än vid
utländska kolgruvor, dels förlängts, dels noggrannare
fixerats; därjämte ha vissa månatligen återkommande
fridagar, vilka sedan gammalt förekommit vid de
skånska stenkolsgruvorna, men saknat motsvarighet
inom andra industrier, avskaffats och delvis ersatts
med fridagar i samband med ledighet vid helg eller
semester. Ehuru gruvarbetarnas fridagar sålunda
minskats till antalet, torde den nya anordningen ur
1 Tvåårigt avtal med höjning-ar i minimilönerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
