Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 18 jan. 1930 - Tekniska studieresor och -berättelser, av Karl Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 jan. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
35
sande ej arbetar så gott han kan — ej sällan arbetar
han mycket hårt — utan så, att han under dylika
brådskande förhållanden ej kan hinna få något fast
grep]) om det studie- och arbetsmaterial, som skulle
kunna öka hans vetande. Även om det skulle
föreligga sådana förhållanden som det vore värdefullt för
den resande personligen eller hans uppdragsgivare
att få en närmare kännedom om, får han under det
rastlösa, enerverande och något löjliga jagandet från
stad till stad ej tillfälle att härom inhämta närmare
vetskap. Han får kanske ej ens kännedom om att i
den besökta staden dock verkligen fanns något att
studera, förrän han med snälltåget är på väg till
nästa plats på reseprogrammet. Det är uppenbart,
att studierna under sådana förhållanden måste bli
ytterst ytliga och i många avseenden inskränkta till,
vad vederbörande "råkar" få se. Naturligtvis kan
en studieresa medföra verklig nytta, då den företages
av en kunnig med omdöme och urskiljning väl
utrustad person, således en som äger förmåga att i
vidsträcktare och djupare mening tillgodogöra sig
resans erfarenheter. Men så avsevärt mycket kan man
ei vänta ens i ett dylikt fall, enär vi dess bättre ej
äro så efterblivna, som det myckna resandet synes
giva vid handen. Yi kunna själva tänka och vi ha
tillgång till den utländska litteraturen på skilda
tekniska områden. Dess studium är dock till sist, och
helt naturligt i övrigt, i de flesta fall mera givande
än resor. Dylika väl förberedda genom allvarliga
studier giva ock uppenbarligen en bättre behållning,
men ej heller under så gynnsamma omständigheter
företagna studieresor kunna i regel lämna några
djupare spår efter sig — helt enkelt därför, att vi ha
så litet att lära av utlandet. Därav kommer det sig
ock, att den resande vid hemkomsten ofta
sammanfattar sina erfarenheter sålunda: "Ja. jag såg
visserligen en del intressanta saker, men det var just
ingenting, som kan tillämpas på våra förhållanden, men
— med ett menande leende — jag fick se hur man
inte bör göra och föråldrade arbetsmetoder och
anordningar, som hos oss för länge sedan äro
övergivna. och det kan ju ha sitt värde." Resorna ha
ock i själva verket till stor del börjat bli
självändamål, och belysande härför torde vara att sådana gång
på gång av samma eller olika personer kunna
företagas till samma städer och i praktiskt taget
enahanda syfte.
En god mätare på den praktiska behållningen av
studieresor äro de reseberättelser, som i regel
avgivas. Ej alltid komma dock dylika berättelser till
stånd. Om orsaken härtill är oförmåga eller motvilja
mot den ofruktbara uppgiften må lämnas därhän.
Somliga resande äro, man skulle vilja säga, kloka
nog att redan från början förklara, att de gärna resa.
men att de under inga omständigheter vilja avlämna
någon reseberättelse. Men i regel måste dock en
sådan skrivas — cheferna äro dock i allmänhet befriade
härifrån — även om detta sker med stora
besvärligheter. Man vill ju helt förklarligt se "något slags"
resultat av det frikostigt offrade reseanslaget.
Men det är påtagligen ej roligt att skriva en
reseberättelse. Denna är resans avigsida och tillkommer
i allmänhet under stor vånda och självövervinnelse.
Deri resande vill naturligtvis om möjligt åstadkomma
något av värde, han vill som resultat av resan gärna
ge anvisning på för oss andra okända lösningar av
vissa tekniska spörsmål, bättre arbetsmetoder och
redskap m. m. d., som kan få praktisk tillämpning
även för våra förhållanden. Till sin förskräckelse
finner man emellertid ofta, då han vid skrivbordet går
till rätta med sig själv och sina iakttagelser, att vad
han under resan sett och kunnat gilla, det är redan
och kanske i bättre form tillämpat där hemma, och
det han ej kan finna efterföljansvärt, eller vars
till-lämpning hos oss under alla omständigheter — på
grund av skilda förutsättningar m. m. — är
utesluten, det tjänar ju ingenting till att omtala. Ja, så
tycker han, förståndigt nog. men han måste ju dock
uppfylla sin förpliktelse, även om han härvid nödgas
fästa på papperet, vad han själv anser vara rätt
likgiltigt och något humbugsartat. I en av allt detta
bedrövad sinnesstämning börjar han så efter mycket
gruvande, och sedan han hämtat sig efter resans stora
ansträngningar, att arbeta på sin berättelse, men
pennan löper helt förståeligt ytterst långsamt. Det är ju
ej heller något nöje, att i stället för de värdefulla
upplysningar han väntat att han skulle kunna lämna
— åtminstone nybörjare i resefacket tro sig alltid
därom — och som han kanske ställt i utsikt, tillgripa
den visserligen formellt framkomliga men ytterst
ledsamma och alltför vanliga metoden att omtala, att
där såg jag det och där såg jag det. där hade man
det så och där hade man det så. omväxlande med
iakttagelsen, att man på några ställen hade det både
si och så men mest si. Dylika, lika ytliga som
ändamålslösa, redogörelser äro självfallet mycket
motbjudande att göra, åtminstone för den intelligente,
kun-nige ingenjören, som härvid känner sig
otillfredsställd, men vad skall han göra. Han kan ej skapa
bröd av stenar och i sin missmodighet tillgriper han
kanske den enda utväg, som står till buds — om han
ej fyller de gapande luckorna i sin framställning med
vissa utdrag ur möjligen förefintliga tryckalster
berörande, de givna studieobjekten — han inskränker
berättelsen om alla dessa för oss likgiltiga ting och
förehavanden i utlandet till vad som anständigtvis
är möjligt och späckar den i övrigt med föga
upplysande fotografier, sifferuppgifter m. m. d.
Dylika lika värdelösa som själlösa berättelser bli
ofta det enda spår dessa utan särskilt syfte
företagna resor lämna efter sig. Om en berättelse är
välskriven, överskyler dock detta i någon mån det
magra innehållet, särskilt om. där så lämpligen kan
ske, anknytningar göras och jämförelser anställas
med de egna förhållandena. Men detta förekommer
sällan. Det ser nästan ut, som om man med avsikt
undveke reflexioner, ehuru ett av resans ändamål just
borde vara att framkalla dylika, varigenom dock
trots allt kanske något positivt resultat kunde ernås.
Det tankearbete, som härför kräves, har ju för
övrigt i och för sig ett visst, mången gång betydande
värde. Berättelserna bli sålunda, såsom de i
allmänhet skrivas, ett skelett, å vilket man förgäves söker
efter en köttbit för stillande av hemortens kanske
något konstlade tekniska hunger. Men det kan vara
en väsentlig skillnad på skelett och skelett. Medan
det välskapade skelettet, dvs. i detta fall den väl
skrivna berättelsen, i någon mån kan försona oss
med det torftiga innehållet, för vilket i allmänhet den
resande ingalunda kan ställas till ansvar eller
förebrås, framkallar den vanskapliga, dvs. den illa skrivna
berättelsen, harm och förtrytelse. Detta blir särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
