Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 1 febr. 1930 - Varubearbetning i frilager och frihamnar, av G. Norlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
TEKNISK TIDSKRIFT
15 febr. 1930
fartyg-, med all sannolikhet skulle upptaga så mycket
vatten, att förnyad destillation bleve nödvändig vid
framkomsten. Detsamma bleve säkerligen fallet med
liknande anordningar vid långa transporter på
järnväg. Denna olägenhet kunde visserligen
bortelimineras, därest man använde fat. men den ökade
kostnad, som skulle bliva följden därav, gör att det
komme att ställa sig mindre ekonomiskt. En annan
omständighet, som man också måste räkna med, är
att mer än 50 % av produktionen avsattes inom
Tyskland. Resten går huvudsakligen till
Skandinavien och Finland och dessutom förbrukas av båtarna
och fabrikerna i frihamnen en stor del av
tillverkningen. I händelse oljorna uteslutande konsumerades
i Tyskland, skulle det däremot icke vara lönande
att förlägga fabrikationen till frihamnen, enär tullen
på råolja är 6 mark och å färdiga oljor 10 mark.
Därest destillat användes som utgångsmaterial vid
framställningen, vore det likgiltigt, om denna förlades
till frihamnen eller ej, då tullen ändå skulle bliva 10
mark. Vad som avgjort denna industris förläggning
till frihamnen är uppenbarligen det förhållandet, att
en betydande del av produktionen går till utlandet
eller användes i frihamnen och således icke förtullas.
Då oljeförbrukningen i Tyskland är av stor
omfattning kräves betydande kvantiteter råolja som
utgångsmaterial för framställning av tyngre oljor.
Härvid har man tillåtit följande anordning: Den del
av råmaterialet, som erfordras för produktionen för
det egna landets behov, får förtullas inom frihamnen
enligt den lägre taxan, 6 mark per 100 kg. Detta
förtullade halvfabrikat får sedan användas för
framställning av tyngre oljor i någon av de å
frihamnsområdet belägna fabrikerna och sedermera föras
innanför tullgränsen utan några ytterligare
tullavgifter. Givetvis är denna fabrikation underkastad
sträng kontroll från myndigheternas sida. Genom
det här relaterade förfarandet vinner man emellertid
den fördelen, att halvfabrikat ick« behöver införas
i landet för vidare bearbetning, utan hela
produktionsprocessen kan förläggas till en enda plats och
i detta fall centraliseras till frihamnen. Den del av
tillverkningen, som icke förbrukas i det egna landet,
kan därigenom utan tullpålagor från tyskt håll
konkurrera på världsmarknaden. Vad nu sagts
beträffande oljeframställningen gäller också för andra
tillverkningar, där en del av produktionen går till
utlandet. Stora svårigheter föreligga givetvis, när
det gäller att bestämma gränsen för sådana
till-låtelser ur tull- och ekonomiskt-politiska
synpunkter. Såsom allmän regel gäller att fabrikerna
skola ligga innanför tullgränsen, därest export ej
är att påräkna.
Många av fabrikerna inom Hamburgs
frihamns-område ha som antytts förlagts dit tack vare de
stora avsättningsmöjligheterna inom själva
frihamns-området. Ett typiskt exempel härpå äro bl. a.
färgfabrikerna. Färgämnena framställas visserligen icke
inom frihamnens område, utan dessa tillverkas
innanför tullgränsen, men införseln är ordnad på ett
mycket enkelt och bekvämt sätt för undvikande av
onödig omgång. Arbetet inom frihamnen består
endast i att färgkropparna rivas med olja, fernissor
och läcker av olika slag. som importeras. Omkring
30 % av denna tillverkning exporteras under det
att återstående 70 % förbrukas inom frihamnsom-
rådet. Ifråga om framställande av själva
färgämnena erbjuder frihamnen varken fördelar eller
nackdelar. Om de industrier inom frihamnsområdet,
som utgöra färgfabrikanternas förnämsta avnämare,
i stället varit förlagda till inlandet, hade
färgfabrikerna utan tvekan också förlagts dit, emedan
tullen å färdigberedda färger är avsevärt högre än
på oljan och lacken. Den längre transporten till och
från inlandet gynnar jämväl förläggningen till
frihamnen.
En hel del av de till Hamburgs frihamn förlagda
industrierna ha emellertid icke något
existensberättigande där. De synas ha förlagts dit uteslutande
på grund av konstlade tulltaxor och många skulle
säkerligen vara tvungna att upphöra därest de icke
erhölle understöd från staten i en eller annan form.
Man har sökt hjälpa dem genom vissa speciella
tull-lättnader. Bland mera drastiska exempel härpå
förtjänar nämnas, att en kopparhytta även gör
glaubersalt, en maskinfabrik tillverkar spegelglas samt
vanligt fönsterglas, en riskvarn gör takrännor osv.
Vidare finnes ett kafferosteri, beläget utanför det
egentliga frihamnsområdet, som åtnjuter tullfrihet för
sina råvaror.
Den kemiska industrien synes bäst lämpad såsom
frihamnsindustri, vilket är helt naturligt med hänsyn
till, att kemiska processer kunna avsevärt höja
marknadsvärdet för råmaterial och halvfabrikat.
Järnindustrien, särskilt evad det gäller
framställning-av byggnadsmaterial, har däremot icke samma
förutsättningar i detta hänseende. Som allmän regel
gäller, att, då såväl råvaran som avsättningsområdet
är tillfinnandes i utlandet och såväl råvaran som
den färdiga produkten är belagd med tull I det egna
landet, är fabrikationen typiskt frihamnsbetonad.
Med avseende på den å frihamnsområdet bedrivna
lagerhusrörelsen kan nämnas, att köpmännen mera
sällan hålla sig med egna lagerhus, enär detta i regel
ställer sig för dyrt. Offentliga lagerhus kunna ju
också i allmänhet planeras och anläggas efter helt
andra mått än privata samt utrustas med mera
omfattande maskinella anordningar, som göra dem
praktiska och billiga ifråga om underhåll och drift.
Av största betydelse för affärsmännen är dessutom
säkerheten med hänsyn till stöld och brandfara,
ävenså lättheten att genom garanti i lager kunna
erhålla nödig kredit. Kostnaderna för omlastning,
transport m. m. bliva även lägre vid lagring i
rationellt drivna lagerhus. Det är också tydligt, att i en
stad som Hamburg med så omfattande handel,
mycket kunnat göras från hamnmyndigheternas sida
för att nedbringa omkostnaderna för lagerhållningen.
Lagerhyran och andra avgifter variera i hög grad
för olika varuslag. Som exempel kan nämnas, att
lagringen i Hamburg av 100 kg fönsterglas, takpapp,
papper eller kaffe under en månad kostar 10 pfennig.
Motsvarande kostnad för tändstickor i plåtlådor är
20, för tapeter 16, för koppar 6, för järnvaror eller
färger 12 pf. osv. Extra avgifter debiteras även för
vägning, uppackning o. d.
Ifråga om transitotrafiken kan nämnas, att en stark
konkurrens råder på detta område mellan Belgien
och Holland, framförallt mellan städerna Antwerpen
och Rotterdam. Antwerpen gynnas härvid av sina
låga hamnavgifter. Amsterdam däremot beröres
mindre av denna konkurrens, enär den har kvar sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
