Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 15 febr. 1930 - Elektrotechnischer Vereins 50-års jubileum, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 TEKNISK TIDSKRIFT 15 febr. 1930
ELEKTROTECHNISCHER VEREINS 50-ÅRS JUBILEUM.
Elektrotechnischer Verein, som den 24—27 januari
begick sitt 50-årsjubileum i Berlin, är en av de äldsta
sammanslutningarna i världen inom det
elektrotekniska facket och har en historia, som ger
förpliktelser mot såväl hemlandet som utlandet vid ett
dylikt tillfälle. Ur professor Görges’ ståtliga
festskrift inhämtas många intressanta data både om
föreningens verksamhet och om elektroteknikens
allmänna utveckling under det sista halvseklet. Vid
tidpunkten för föreningens stiftande var ställningen
i korthet följande. Telegrafien hade redan nått en
betydande utveckling, Morse’s och Huges’
uppfinningar voro i bruk, likaså duplexsystemet, men
telefonien låg ännu i sin linda. På starkströmsområdet
hade Werner v. Siemens’ upptäckt av den
dynamoelektriska principen 1866 samt de av Pacinotti
1860, av Gramme 1871 och av v. Hefner-Alteneck
1872 uppfunna lindningssystemen skapat möjlighet
att alstra starka elektriska strömmar, men ännu
fanns intet utnyttningsområde för dessa
uppfinningar. Ett framsteg härutinnan utgjorde den av
v. Hefner-Alteneck på utställningen i Berlin 1879
visade differentialbåglampan samt den första
elektriska bananläggningen av W. v. Siemens. Samma
år följde genom Edison glödlampans kommersiella
genombrott, sedan tidigare ett flertal uppfinnare
med skiftande framgång bearbetat samma område,
tysken Göbel så tidigt som 1854, långt innan några
användbara maskiner för alstring av den
erforderliga strömmen ännu funnos att tillgå. Den
elektriska ackumulatorn hade bearbetats av Planté
redan omkring 1870. men först mot slutet av detta
decennium var tekniken mogen att praktiskt
tillgodogöra sig den nya idén. Tiden kännetecknades
sålunda av en sjudande iver på det unga
elektrotekniska området. Under intrycket härav togo Werner
v. Siemens och Heinrich v. Stephan initiativet till
bildande av en förening för att sammanföra
intresserade fackmän och främja den tekniskt-vetenskapliga
utvecklingen, ett uppslag, som vann livlig
anslutning och ledde till konstituerandet av
Elektrotechnischer Verein i slutet av 1879. Föreningens första
sammanträde hölls den 27 jan. 1879. varvid till
ordförande valdes W. v. Siemens och till
hedersordförande II. v. Stephan, den framstående
postgeneralen. Föreningen omfattade då 545 medlemmar,
nuvarande medlemsantalet är bortåt 4 000.
En viktig åtgärd i samband med föreningens
bildande var startandet av den tidskrift, som
sedermera under namn av Elektrotechnische Zeitschrift
utgjort ett betydelsefullt organ för såväl tysk som
internationell elektroteknik.
Elektrotechnischer Verein inriktade sig redan från
början på tekniskt-vetenskapliga uppgifter. Mr
längre fram en del praktiska och juridiska frågor
stötte till. i den mån den elektrotekniska
utvecklingen grep allt vidare in på olika sociala områden,
ansågs mindre lämpligt att föreningen skulle lägga
sig ombord med hithörande arbeten. Av denna
anledning tillkom c:a 15 år senare det på bredare bas
lagda Verband deutscher Elektrotechniker, med
vilken sammanslutning den äldre föreningen dock i be-
tydande omfattning samarbetar (tidskriften är som
bekant gemensamt organ för båda).
Det skulle här föra för långt att gå närmare in
på föreningens historia, som med kärleksfull
grundlighet skildrats i Görges’ c:a 400 sidor starka bok.
En eller annan detalj torde dock vara av intresse.
Sålunda meddelas, hurusom föreningens
kapitalbehållning intill världskriget visade en vacker och
jämn stegring intill ett belopp av 300 000 Rm.
Maximum nåddes 1922 med nära 400 000 Rm.
Ledsamt nog var det blott pappersmark, och två år
senare, efter valutastabiliseringen, bokfördes
föreningens förmögenhet till 448 Rm! Det blev att
börja på nytt med friska tag. På de efterföljande
5 åren har man dock lyckats lägga av närmare
200 000 Rm.
Av större allmänt intresse äro de historiska
exposéer över olika grenar av elektrotekniken och
sammanställda av olika var på sitt område väl
hemmastadda författare, som ingå i festskriftens
senare del. Kapitlet, som omfattar över 200 sidor,
har till rubrik "Die Entwicklung der Elektrotechnik
im Spiegel der Vereinsitzungen" och är följaktligen
starkt nationellt betonat. Detta hindrar dock ej, att
innehållet samtidigt utgör ett följsamt uttryck för
den allmänna utvecklingen och är av väsentligt värde
för den som har intresse av att orientera sig i det
gångna halvseklets elektrotekniska historia.
För att återgå till jubileet är att nämna, hurusom
ett tusental deltagare, damer oberäknade, samlats tiil
festligheten. Ett hundratal verk, korporationer,
högskolor och utländska föreningar företräddes av c:a
130 delegater. Lyckligtvis hade ej alla dessa liksom
de skandinaviska länderna medfört hver sin lille
adresse, men talen voro demförutan många nog, och
ordföranden, prof. K. W. Wagner, må ägnas full
erkänsla för prestationen att avverka hela ceremonien
på tre timmar. Som avslutning av högtidligheten, som
för övrigt präglades mera av glatt gemyt än av
representativ stelhet, följde utnämning av
hedersledamöter, nämligen hrr Oberpostrat Christiani, prof.
C. Feldmann i Delft, prof. Lombardi i Rom,
excellensen Oscar v. Miller, prof. M. Pupin samt geh.
Oberregierungsrat E. Warburg. Därefter följde ett
något större antal korresponderande medlemmar,
varvid de skandinaviska länderna hade
tillfredsställelsen att belägga fyra platser, nämligen genom
prof. P. O. Pedersen i Köbenhavn, di’ E. F. W.
Alexanderson, kommerserådet A. F. Enström
samt prof. IL Pleijel.
På utnämningarna följde några tacksamhetstal,
bl. a. av prof. Feldmann och prof. Lombardi. Det
förra kännetecknades av en humoristisk ådra, som
bådar gott för sommarens IEC-möte i Stockholm.
Det starkaste intrycket gjorde dock gamle v. Miller,
som i ett improviserat men schwungfull! anförande
talade om sitt kära tekniska museum och slutade med
att uttrycka sin förhoppning att det skulle fylla sin
högsta uppgift genom att inspirera den tyska andan
till framtida stordåd på det tekniskt-vetenskapliga
området och härigenom bliva en betydelsefull faktor
vid nationens återuppbyggande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
