Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 22 febr. 1930 - Regionplanerandets organisatoriska vanskligheter, av Ivan Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
TEKNISK TIDSKRIFT
15 febr. 1930
Stoet ifigföggli rfcping , j t^unicjp otjamhö/Ze.
♦ Sfoc/sgröns ––––-— Sockengräns
Fig. 2.
nen må bliva förverkligad. I det följande skall
undertecknad söka belysa några av de interkommunala
spörsmål, som föreligga vid Stockholmstraktens
rationella utveckling och som följaktligen sammanhöra
med regionplanens upprättande.
Inom Stockholms jurisdiktion går planläggningen
så att säga hand i hand med utbyggandet, i det att
därför finnes en central myndighet, stadsfullmäktige,
som äger att besluta angående samtliga
utvecklingsfrågor. Den erforderliga översikten erhålles också
därigenom att såväl stadsplaner som
jorddelningsförslag (styckningsplaner) och vägprojekt utarbetas
inom ett och samma organ, nämligen
stadsplanekontoret. Men eftersom Stockholms stad ej omfattar
hela det område, inom vilket bosättning äger rum,
kunna dessa utvecklingsfrågor dock ej helt
överblickas och en fullt rationell plan ej uppgöras, med
mindre än att detta sker i samarbete med utanför
belägna samhällen. Därtill kommer, att Stockholms
stads nuvarande gräns är mycket olämpligt dragen i
förhållande till huvudstadens naturliga
expansions-område, vilket bidrager till svårigheterna att
överblicka problemen.
Inom förortsområdet finnes som bekant ingen
motsvarande myndighet, som enhetligt leder
utvecklingen. Upprättandet av stadsplaner och
styckningsplaner samt vägarnas utbyggande ledes här av skilda
av varandra oberoende myndigheter, vilket framgår
av fig. 2, å vilken karta den kommunala
indelningen jämte samhällen inom kommunerna angivits.
Den nuvarande stadsplanelagstiftningen är
huvudsakligen inriktad på samhällenas förhållande till
jordägaren, under det att sådana lagbestämmelser
saknas, som kunna underlätta samarbete samhällena
emellan. För område inom samhälle med skyldighet
att upprätta stadsplan gäller fastighetsbildningslagen
(stadsplanelagen) jämte byggnadsstadgan för rikets
städer. För övriga områdens uppdelning och
bebyggande gälla lantmäteriförfattningar. Invid Stockholm
äro spridda över en stor yta ett stort antal områden,
för vilka dessa skilda lagar gälla. Vad som i dessa
lagar påbjudes, avser i realiteten samma sak,
nämligen huvudstadens utbyggande och borde
följaktligen behandlas enhetligt, vilket dock ej är fallet.
För stadsplanerna är kungl. maj:t den fastställande
myndigheten efter hörande av byggnadsstyrelsen, och
jorddelningen fastställes av överståthållareämbetet
och länsstyrelsen för respektive Stockholms stad och
Stockholms län. Den sammanhållande enheten även
beträffande själva planläggningen saknas således.
De upprättade förslagen till stadsplaner och
styckningsplaner underställas visserligen länsarkitekten,
men denne tjänsteman, vars uppgift närmast är av
rådgivande karaktär, har varken möjlighet att utreda
förekommande interkommunala spörsmål eller
erforderlig auktoritativ ställning för att kunna
genomdriva markreservationer emot ett samhälles
bestridande. Beträffande stadsplanerna har
nämligen varje stad, köping och municipalsamhälle
självbestämmanderätt i ekonomiskt hänseende,
varför det visat sig, att andra förslag vanligtvis ej
kunnat uppgöras och antagas än sådana, som kunna
genomföras med hänsynstagande till varje enskilt
samhälles ekonomi, även om skäl förelegat att
exempelvis genom redan bebyggda områden framdraga
trafikleder till andra samhällen eller nya infartsvägar
från omgivande landsbygd. I realiteten finnes lagar
för varje detaljplans ordnande, men huru alla dessa
småplaner skola hopfogas, härför finnes ingen
motsvarande laglig bestämmelse. En sådan lag kan helt
naturligt ej utformuleras utan måste ersättas med en
för hela trakten gällande regionplan. Självfallet är,
att en dylik plan för att få åsyftat värde bör givas
sådan auktoritet, att den respekteras vid det av lag
påbjudna upprättandet av stadsplaner,
stycknings-planer samt vid utbyggandet av vägar.
Å fig. 3 har med svart betecknats de områden,
för vilka stadsplan fastställts. Vid jämförelse med
fig. 1 framgår att stadsplan blivit fastställd endast
över mindre delar av de bebyggda områdena. Som
regel upprättas stadsplan först sedan ett område
blivit till en viss del bebyggt, och vägnätet redan är
fixerat eller t. o. m. utbyggt. Vid villasamhällenas
anläggande föreligger, särskilt utom Stockholms
stadsgräns, vanligen endast en s. k. styckningsplan,
avsedd till ledning vid jorddelningen.
Medan samhällena närmast ha att arbeta efter
fastighetsbildningslagen, finnes en annan myndighet,
vars arbete intimt sammanhör med
samhällsbildningen, nämligen förvaltningsmyndigheten för de
allmänna vägarna, vägstyrelsen, som arbetar efter en
annan lag, nämligen väglagen. Å fig. 4 ha angivits
områdena för de myndigheter, som handhava
utbyggandet av de allmänna vägarna,
väghållningsdistrikten och städerna. Som förut nämnts leder inom
Stockholms stads gräns en central myndighet både
planläggandet och vägbyggandet, under det att inom
förortsområdet dessa företeelser äro fullt fristående.
Tack vare dessa förhållanden ha vägmyndigheternas
arbeten huvudsakligen kommit att omfatta
förbättringar av de befintliga landsvägarna, under det att
några nya infartsvägar ej kommit till stånd, oaktat
det livliga bebyggandet ställt stora krav på nya in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
