Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 22 febr. 1930 - Notiser - Metalliserat trä - Automatisk eldningsreglering vid ångpanneanläggningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TEKNISK TIDSKRIFT
15 febr. 1930
Metalliserat trä. Vid Kaiser-Wilhelm-Institut fiir
Eisenforschung i Düsseldorf har man under de senaste
åren utexperimenterat en metod för metallisering av
trä, som genom behandlingen erhåller egenskaper, vilka
kunna sägas utgöra kombinationer av de bägge
komponenternas.
Metoden består i huvudsak i att man nedsänker trä
i en behållare med smält metall, som sättes under
tryck. Metalliseringsförloppet beror då på tiden för
behandlingen, temperaturen och trycket. I bästa fall
blir träet alldeles impregnerat med metallen, i det att
icke blott de intercellulära hålrummen och
ledningsvävnaderna utan även själva cellhåligheterna fullständigt
utfyllas med metall. Märgstrålarna och cellväggarna
upptaga däremot ingen metall utan kvarstå oförändrade,
varigenom träslagets karakteristiska struktur
bibehålles. Man har på detta sätt på några minuter lyckats
fullständigt impregnera trästycken av dimensionerna
40 X 6 X 3 cm. Emellertid kan man också begränsa
metalliseringen till vissa delar av träet och därigenom
erhålla en kraftigt metalliserad yta, medan kärnan
bibehålles oförändrad.
På detta sätt metalliserat trä kan bearbetas som
vanligt trävirke. Gentemot sådant har det nya
materialet fördelen att vara mindre eldfängt, varjämte det
"arbetar" mindre vid fuktighetsförändringar i
omgivningen. Man kan vänta, att metalliserat trä skall finna
användning speciellt i konsthantverket och till
rumsdekoration. Dessutom pågå försök att använda det i
akustiska apparater, och man räknar med att genom
val av lämpliga metaller kunna göra materialet
användbart även till lagerskålar.
Automatisk eldningsreglering vid
ångpanneanläggningar. Det sista årtiondet betecknar ett enormt
framsteg i fråga om utvecklingen av ångkraftanläggningarnas
1. Ångsamlingsledning-
2. Högtrycksmembran.
3. Motvikt.
4. Magnetiseringsmaskin.
5. Likströmsgenerator.
6. Primärmotor.
7. Rostmotor.
8. Hjälpmotor för
återfö-ringsfläkten.
9. Återföringsmembran.
10. Förbränningsregulator.
11. Mätfläkt.
12. Impulsmembran.
13. Spjäll.
ekonomi. Till icke ringa del beror denna gynnsamma
utveckling på införandet av ångackumulator- för
momentanreserv och spetstäckning. Nu medger
emellertid en modern vattenrörpanna med sitt i förhållande
till eldytan ringa vattenrum en elasticitet i driften, som
i vissa fall är tillräcklig för anpassning efter
ångförbrukningen växlingar. Vid hastigt inträdande
belastningsändringar ställas emellertid stora krav på
eldarpersonalen, och man har därför mångenstädes genom
införandet av automatisk eldningsreglering sökt förenkla
pannornas skötsel och samtidigt erhålla en god
bränsleekonomi genom en på automatisk väg verkställd
avvägning av förbränningsluften i förhållande till den
tillförda bränslemängden.
Ett system för automatisk eldningsreglering som
redan är några år gammalt men som torde vara relativt
okänt i Sverige finnes beskrivet i AEG-Mitteilungen,
febr. 1930. Som framgår av figuren äro pannorna
försedda med vandrarroster, vilkas hastighet liksom
inställningen av spjäll och dragluckor regleras på automatisk
väg. Rosterna drivas av likströmsmotorer 7, vilka matas
gemensamt av ett Leonardaggregat, varigenom deras
hastighet kan regleras med mycket stor noggrannhet.
Leonardaggregatets primärmotor 6 är kopplad till
växelströmsnätet. Spänningen hos likströmsgeneratorn 5
ändras med hjälp av ett i dess maknetkrets inkopplat
fin-regleringsmotstånd 20, varigenom rostmotorernas
hastighet alltså regleras. Den för magnetisering av
likströmsgeneratorn och rostmotorerna erforderliga likströmmen
av konstant spänning uttages vid aggregatets tredje
maskin, magnetiseringsmaskinen
Regleringen av rosternas hastighet tillgår på
följande sätt: Variationerna i ångförbrukningen
förmedlas genom en impulsledning från ångsamlingsröret
1 till belastningsregulatorn. Ångtrycket verkar på
dennas membran 2 och uppväges av motvikten 3.
Vid sjunkande ångtryck, dvs. vid ökad
ångförbrukning, sjunker motvikten 3, varvid
ett i regulatorn befintligt strålrör
riktas mot högra öppningen i
regulatorns fördelningsstycke.
Härigenom stegras oljetrycket i denna
öppning och i den från öppningen
utgående rörledningen samt pressar
kolven i regulatorcylindern 18
uppåt, så att en del av motståndet i
20 urkopplas och den av
Leonardgeneratorn avgivna spänningen
ökas, orsakande ökad hastighet hos
rosternas drivmotorer. Till
likströmsnätet är även kopplad en
hjälpmotor 8, drivande en
evakue-ringsfläkt. Vid stigande hastighet
hos fläkten, ökas undertrycket på
regulatorns återföringsmembran .9,
varigenom strålröret återföres till
medelläge. Vid en minskning i
ångförbrukningen blir
regleringsförloppet det motsatta. För reglering av
belastningens fördelning mellan de
olika pannorna finnas särskilda
regleringsmotstånd 19, vilka skötas
för hand.
Bränsletillförseln till pannorna
regleras sålunda genom ett
gemensamt organ. Den tillförda
luftmängden regleras däremot för varje
panna för sig med hjälp av
regulatorer, som inställa sig efter de i
eldstäderna rådande undertrycken.
Det tillförda bränslet mätes
medelst en till rostens drivmotor
kopplad fläkt 11, som åstadkom-
14. Återföringsmembran.
15. överhettare.
16. Undertrycksregulator.
17. Draglucka.
18. Regulatorcylinder.
19. Shuntmotstånd.
20. Finregleringsmotstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
