Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 5 april 1930 - Differentiering av cementets egenskaper, av Stig Giertz-Hedström och Donovan Werner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22-4
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
Till cementets mera påtagliga nackdelar köra den
låga drag hållfastheten, lösligheten i aggressiva och
sipprande vatten, krympningen och sprickbildningen,
den höga värmeutvecklingen vid hårdnandet, det
långsamma hårdnandet och den stora
hållfasthetsned-sättningen vid användning med hög vattenhalt
(gjut-betong).
En mera genomgripande, samtidig förbättring av
alla dessa egenskaper är med all sannolikhet icke
genomförbar utan att man därvid frångår cementets
typ och dess billighet, men däremot kan en
förbättring av en eller flera av dem i tur och ordning på
bekostnad av några andra vara möjlig, och sådana
förbättringar måste resultera i cementkvaliteter av
särskilt värde vid framställning av vissa specialbetonger
för vägbanor, rör, dammbyggnader e. d.
Cement och betong, liksom alla stenmaterial, ha i
förhållande till tryckhållfastheten en mycket låg
draghållfasthet. Detta förhållande inskränker
givetvis i hög grad materialets användning men har å sin
sida lett till den synnerligen intressanta lösningen
armerad betong. Cementets draghållfasthet kan i
viss mån höjas genom att materialets homogenitet
och täthet ökas och genom att dess
volymsförändringar minskas, men en mera genomgripande
förbättring av cementets och betongens draghållfasthet
torde dock endast kunna vinnas medelst
artfrämmande tillsatser av armeringsnatur. Det kan f. ö.
ifrågasättas, huruvida genom en väsentligt ökad
draghållfasthet hos cementet, betongens
draghållfasthet kan väntas bli betydligt stegrad, då ju de rena
stenmaterialen utgöra den större delen av betongen,
och stenmaterialens draghållfasthet, exempelvis
granitens, vanligen icke uppgår till mer än 40 à 50
kg/cm2 (jfr J. Stiny: "Technische Gesteinkunde"
(Wien, 1929), sid. 447), dvs. till ungefär samma
storleksordning som hos vanligt portlandcement, klass A.
I samband med draghållfastheten må även sägas
några ord om tryckhållfastheten. En stor mängd
arbeten ha gått ut på att framställa specialcement som
utvisa en hög tryckhållfasthet, i synnerhet med
avseende på korttidsvärdena, Beteckningen
specialcement har därför i allmänhet ansetts identisk med
"snabbhårdnande cement". Det torde emellertid
vara lämpligt att vidga omfånget av begreppet
"specialcement" till att gälla alla cementslag som ha
speciellt utpräglade egenskaper utan att dessa begränsas
enbart till hållfasthetsegenskaper och utan att de
behöva gälla enbart portlandcement. En stark ökning
av tryckhållfastheten utnyttjas dessutom till fullo
först då draghållfastheten samtidigt ökas i väsentlig
grad, vilket emellertid icke brukar vara fallet.
Cementets löslighet i sipprande vatten och i
aggressiva vatten har varit anledningen till de flesta s. k.
betongskadorna. Utlösningen av cementet är till stor
del beroende av form, dimensioner, porositet,
tillverkningssätt m. m. hos ifrågavarande
betongkonstruktion men avgöres i första hand av cementmaterialets
specifika löslighet, som betingas av fördelningen
mellan lösliga och svårlösliga ämnen och av dessa
ämnens art.
Beträffande cementets beständighet i aggressiva
vatten tillkommer att beständigheten är god i den
mån cementets halt är ringa av ämnen som kunna
upptaga de aggressiva beståndsdelarna. En
förbättring i fråga om lösligheten ernås alltså allmänt genom
en ökning av halten av de svårlösliga ämnena samt i
de speciella fallen genom en minskning av vissa
beståndsdelar.
Krympningen hos avbundet cement är i många fall
en stor olägenhet och får i första rummet tillskrivas
cementets halt av kolloida ämnen i form av geler. De
gelartade ämnena utgöras väsentligen av cementets
svårlösligare delar som frigjorts vid dess relativt
hastiga reaktion med vatten, och som därvid på
grund av den ringa lösligheten erhållit kolloidal form.
En ökad halt av svårlösliga ämnen, som enligt ovan
skulle minska cementets löslighet, kommer därför att
medföra ökad krympning.
Värmeutvecklingen vid cementets bindning och
hårdnande är oförmånlig i de fall, då den giver
upphov till starka temperaturskillnader i betongen och
därmed blir orsak till sprickbildning, såsom fallet kan
vara i grova konstruktioner med starkt nedsatt
vär-mebortledning från kärnan. Denna olägenhet kan
minskas genom att cementet bringas att avbinda och
hårdna långsammare, varigenom värmets bortledande
underlättas, eller genom att cementet förändras, så
att den totalt utvecklade värmemängden blir mindre,
vilket kan ernås, om arten eller kvantiteten av de
härvidlag avgörande ämnena i cementet väljes med
hänsyn härtill. Cement, som äro snabbhårdnande
eller som kunna binda större mängder vatten
(gjut-betong), torde svårligen samtidigt kunna
karakteriseras av låg specifik värmeutveckling.
Ett snabbare hårdnande hos cementet kan
åstadkommas på olika sätt såsom genom en minskning av
halten av de svårlösliga ämnena, en ökning av
värmetoningen vid hydratationen, en längre driven
målning, tillsatser av katalyserande ämnen etc. och står
i viss motsättning till den önskade minskningen av
värmeutvecklingen och lösligheten. Här förefinnes
emellertid betydligt flera möjligheter att påverka
cementet än beträffande de andra egenskaperna.
Gjutbetong beredes med högre vattenhalt än
stampbetong och har därför i förhållande till denna
en vida lägre hållfasthet, vilket är så mycket
olägligare som gjutbetong numera användes i de
ojämförligt flesta fall. En förbättring härvidlag genom en
ökning av cementets förmåga att binda vatten ligger
nära till hands men skulle med säkerhet skapa ett
specialcement som bleve oanvändbart för
stampbetong och feta betonger. En ökning av
vattenbind-ningsförmågan torde dessutom vara oförenlig med
ökad svårlöslighet och minskad värmeutveckling.
På basis av denna orienterande överblick kan man
i första hand sammanfatta de egenskaper hos
cementet, som synas vara möjliga att förbättra, i två
grupper. Till den ena gruppen höra ökad svårlöslighet
och minskad värmeutveckling, vilka förändringar väl
låta sig förenas med varandra men däremot ej med
de övriga, Till den andra gruppen kunna
sammanföras minskad krympning, ökad
vattenbindningsför-måga samt snabbare hårdnande. Man kan m. a, o.
närmast förutse två specialcement, ett för
vattenbyggnadsändamål och massiva konstruktioner och ett
för övervattenkonstruktioner och gjutbetong.
Vat-tenbyggnadscementet skulle i förhållande till det
nuvarande cementet vara svårlösligare och vid
hårdnandet utveckla mindre värme men i gengäld
sannolikt förete ökad krympning, långsammare hårdnande
och lägre hållfasthet, övervattenscementets särdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
