Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 12 april 1930 - Litteratur - Anmälan: Das deutsche Museum, av T. A. - Tekniska föreningar - Tekniska samfundet i Göteborg, av J. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22-4
TEKNISK TIDSKRIFT
12 april 1930
Das deutsche Museum. Geschichte, Aufgaben, Ziele.
2. neuarbeitete und ergänzte Auflage. Im Auftrage des
Vereines deutscher Ingenieure unter Mitwirkung
hervorragender Vertreter der Technik und
Naturwissenschaften bearbeitet von Conrad Matschoss. Berlin und
München 1929. Preis 20 Rm.
Första upplagan av denna beskrivande bok om det
av alla kända Deutsches Museum i München och dess
stora samlingar utkom, när museet med pomp och ståt
invigdes i sin nya byggnad 1925. Då voro emellertid
på långt när ej alla våningar och rum färdigmonterade
och tillgängliga. Detta har sedan skett efter hand som
tid och pengar medgivit det. Den nu föreliggande boken
utgör en överarbetning och utvidgning av den första
upplagan, de nyinrättade rummen äro beskrivna,
nyförvärv finnas omnämnda och åtskilliga illustrationer
ha tillkommit. För den, som tänker vid en
münchen-resa besöka detta världens mest omfattande tekniska
museum, och det bör icke någon försumma, kan man
rekommendera att på förhand studera boken om
Deutsches Museum. Den är icke en torr museikatalag av
vanligt snitt, utan en ytterst underhållande läsning.
Vid nästan alla av ingenjörer hållna föredrag gives
ju numera en kortfattad historik över utvecklingen av
det problem, som skall behandlas, och då är det nog
långt ifrån lätt att alltid hitta årtal och namn. Boken
om Deutsches Museum kan därvid i många fall vara
givande trots den starka koncentration den måst givas
för att så stor del som möjligt av museets oerhörda
material åtminstone skulle bli omnämnt.
Söker man att få tag i — såväl i själva museet, som
i boken om detsamma — de svenska uppfinnarna
och märkliga svenska data inom vetenskap, teknik och
industri blir man nog ganska besviken. Det är
visserligen sant, att många finnas med av våra stormän, men
alltför många saknas. Gustaf de Lavals namn finner
man i olika sammanhang, men t. e. Jonas Wenström
tycks vara bortglömd. Förgäves har jag likaledes sökt
Alfred Nobel och hans sprängämnestekniska
uppfinningar, Gustaf Dalén, Carl Daniel Ekman m. fi. Detta
endast för att taga några exempel.
Deutsches Museums motsvarighet i vårt land —
Tekniska museet i Stockholm — har fördenskull en mycket
betydelsefull uppgift i att hedra våra föregångsmän på
ingenjörskonstens områden och att giva dem den plats,
som dem tillkommer.
Det här nämnda bokverket ger även en god bild av
de bärande idéer, som ligga till grund för det tyska
museet liksom för andra tekniska museer, och lika
mycket bär det vittne om den stora offervilja med
vilken privatpersoner, industriföretag och icke minst den
tyska staten och staden München lämnat bidrag till
museets skapande. Det är en offervilja, som man gärna
skulle vilja se en motsvarighet till i vårt land, när nu
vårt eget tekniska museum håller på att växa fram.
Bevarandet av de historiska föremålen på ett värdigt
sätt är en sak. En annan än mer betydelsefull sida av
tekniska museer är den kunskapskälla, de utgöra,
framförallt för vår ungdom och för den, som ämnar slå in
på ingenjörsbanan. V. D. I. har väl förstått denna sak
och ytterligare understrukit detta genom att ombestyra
utarbetandet av "Das deutsche Museum, Geschichte,
Aufgaben und Ziele". T. A.
TEKNISKA FÖRENINGAR
Tekniska samfundet i Göteborg
avdelningen för väg- ocli vattenbyggnadskonst höll sitt
första ordinarie sammanträde för året ä Palace hotel
den 25 februari under ordförandeskap av förste
byråingenjör Y. Simonsson. Efter
föreningsangelägenheternas avhandlande höllos tvenne föredrag.
Först överlämnades ordet till vägkonsulenten i
Hallands och Skaraborgs län, civilingenjör Gunnar
Höckert, som talade över ämnet: ’’önskemål om svenska
vägväsendets utveckling i anslutning till erfarenheter
från utlandet."
Talaren berörde inledningsvis motorismens snabba
utveckling och den genomgripande omdaning som vårt
vägväsende för närvarande står inför. Mot ca 9 000
motorfordon år 1919 ha vi för närvarande ca 200 000. Vårt
vägväsendes utveckling har emellertid ej tillnärmelsevis
kunnat hålla jämna steg med utvecklingen av
motorfordonstrafiken, och vad hittills åtgjorts ifråga om
vägförbättringar, motsvarar endast i mycket ringa grad
erforderliga åtgärder. Vi äro också betänkligt efter ett
flertal andra länder ifråga om vägar och vägkultur. Så
mycket större skäl vore det emellertid därför att taga
vara på de erfarenheter man hunnit samla i länder, som
hunnit längre än vi.
Som förstahandsönskemål ville talaren nämna: ett nät
av huvudvägar, permanentbeläggning av vägar med
stark trafik, ett enhetligt och effektivt vägvisaresystem,
höjd vägkultur och trafiksäkerhet, ny väglag m. m.
Beträffande huvudvägnätet kunna vi i så måtto sägas
vara på väg, att länsstyrelserna i samband med
avgivandet av treårsplanen för erforderliga vägförbättringar
också skola angiva, vilka vägar som äro att anse som
huvudvägar.
I fråga om permanentbeläggning ville talaren betona
att valet av beläggningsmaterial måste ske från fall till
fall. I samband härmed framhölls de lokala
förhållandenas stora betydelse samt de nationalekonomiska
synpunkternas rätt att bli beaktade, men varnades för
överskattning av de senare.
Största delen av föredraget behandlade frågan om
ett effektivt vägvisaresystem och åtgärder för höjande
av vägkulturen och trafiksäkerheten. Utvecklingen
härvidlag utomlands illustrerades med en mångfald
synnerligen belysande bilder, som föredragshållaren samlat på
sina studieresor. Vägvisare-, kilometer- och
länsgränsmärken borde finnas åtminstone på alla huvudvägar.
Vikten av enhetlighet för hela landet ifråga om
vägmärken betonades. Ett av föredragshållaren utarbetat
förslag till vägvisare förevisades och angavs kostnaden för
samma för ifrågasatta huvudvägar, ca 30 000 km, till
högst 300 000 kronor. Huvudvägarna borde anges med
särskild färg på vägvisarvingarna. Vägskälens namn
och automobilbokstav borde angivas å vägvisarna med
en särskild, halvcirkelformig toppskylt. Kommer, som
han hoppades, numrering av huvudvägarna till stånd,
kunde eventuellt även numren anges på vägvisarna. En
kombination av nummer- och kilometermärken vore dock
att föredraga. För samtliga i vårt land ifrågasatta
huvudvägar skulle dylika av sten, en på varje kilometer,
betinga en engångskostnad av ca 1 000 000 kr. eller ca
1 % av våra årliga vägutgifter. A nyssnämnda stenar
kunde även, å de mot vägbanans längdaxel vinkelräta
sidoytorna, anges namnet på närmast belägna större
samhälle och väglängden dit. Länsgränsmärken borde
finnas åtminstone på alla huvudvägar.
På tal om ökad trafiksäkerhet utdömdes de hos oss
vanliga höga stabbstenarna å vägbankarna. De redan
befintliga borde kompletteras med en kraftig
avvisare-följare av trä eller järn i navhöjd å stolparnas insida.
Telefonstolparna borde placeras längre från körbanan
än vad nu är vanligt. De öppna dikena nära vägbanan
borde på en hel del ställen täckas eller flyttas längre ut.
Talaren uttalade slutligen ett beklagande av, att vid
tillsättandet av den kungl, kommittén för lösande av
frågan om införande av en ny väglag, varken
trafikintresset eller vägstyrelseintresset blivit företrädda.
Därefter överlämnades ordet till sektionsingenjören
vid Statens järnvägar H. Nii.sson för ett föredrag om
’’A rstabron".
Först erinrade talaren i korthet om de omständig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
