Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 26 april 1930 - Ingenjören och framgången, av J. O. Roos af Hjelmsäter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
245
produkten och redbar behandling av kunden skapar
företaget det förtroende, renommé och "märke", som
jämnar vägen för dess framgång, och det är också
på det sättet våra stora svenska kvalitetsindustrier
kunnat arbeta sig fram i in- och utlandet.
En sådan utveckling till företagets bästa kräver i
tillverkningen och handeln en osviklig ärlighet hos
ledning, ingenjörer, arbetare och försäljare; deras
produktiva skicklighet tillkommer det sedan att i
konkurrensen lösa de tekniska svårigheterna och
tillverka produkten till lägsta möjliga pris utan
sänkning men med förbättring av kvalitén.
Företagets ledning å sin sida behöver och är
beroende av förtroendemän och medarbetare, på vilka
den kan lita och icke endast på deras skicklighet
utan även på deras ärlighet och hängivenhet för
företagets bästa. Ju mera omfattande företaget är,
desto större blir detta beroende och sträckes
företaget ut till främmande länder, där dess
representanter måste givas nödvändig självständighet och
handlingsfrihet, så är ett grundvillkor för dess
framgång, att det har sådana män till förfogande. För
att kunna lämna ett pålitligt och hängivet arbete
behöva arbetare och underlydande i sin tur föredömet
och stödet av ärlighet, rättvisa och välvilja från
ledning och överordnade.
Ett modernt industriföretag kräver också kapital
och för att utveckla och stärka detsamma behövs
ännu mer kapital; detta går lättare och är i kritiska
tider möjligt att uppbringa endast om kapitalets
representanter hava erfarenhet av och förtroende till
ledningens sannfärdighet i uppgifter och redlighet i
vilja att skydda deras och delägarnas berättigade
intressen.
Om ledningen vid rekrytering och befordran även
följer dessa grundsatser, så genomtränges
organisationen av en anda av ömsesidigt förtroende, som
minskar dess svårigheter, höjer dess verkningsgrad
och underlättar dess framgång.
Nu är det ju så, att i all mänsklig verksamhet och
icke minst i ingenjörens begås oavsiktliga
förbiseenden, fel och misstag. När så sker. det må vara
utåt mot en kund eller mot det allmänna, mot det
egna företaget eller mot medarbetare uppåt eller
nedåt, så gäller det att icke genom medvetna och
avsiktliga oriktigheter försvåra verkningarna. Att
sakligt och uppriktigt tillrättalägga det begångna
misstaget kan vålla obehag, men det är övergående
och är den väg, som minst skadar den andra partens
tillit. Men att icke taga detta obehag utan söka
klara sig genom undanflykter eller dåliga ursäkter
det vållar bestående skada och rubbning av
förtroendet; man undandrager sig ändå icke misstagets
följdverkan, som endast förstoras och gör sig
kännbar senare vid mera ogynnsam tidpunkt.
En persons eller företags "prestige" eller anseende
äventyras heller icke av, att vederbörande erkänner
ett misstag eller frångår en tidigare uppfattning, som
visat sig oriktig, utan av att han framhärdar och mot
bättre vetande försvarar den.
Till ärligheten hör också, att man står fast vid
sitt givna ord även om man ej är juridiskt tvungen;
lova sällan, men har du lovat så håll, om möjligt
mer än du lovat.
Tystlåtenhet om egna förehavanden är en dygd,"
som blir en skyldighet, när det gäller företagets, och
att opåkallat föra till torgs sin oförgripliga åsikt är
i de flesta fall meningslöst. Men när något säges,
då skall det sägas sanningsenligt och uppriktigt;
svävande och "diplomatiska" uttalanden, som efter
behov kunna tolkas i olika riktningar, skapa intet
förtroende.
Trots allt vad som kan tyda på motsatsen, är det
nog så, att svensken i allmänhet har ett
ärlighetsbegrepp av liög standard och en önskan att även
leva upp till detta. För den svenske ingenjören,
som verkar i andra länder, är detta en värdefull
tillgång, som av den främmande omgivningen iakttages
och uppskattas. Det är ett stort misstag, som ibland
begås, då svenskar i främmande land tro, att de i
detta avseende skola taga seden, dit de komma, ocli
sjunka ned till omgivningens eventuellt lägre
begrepp.
Men vaksamhet fordras både borta och hemma att
icke själv bli lurad av andras knep och
bedrägligheter, men det skall vara en vaksamhet, som
kontrollerar och skyddar, och icke en misstänksamhet,
som förlamar.
Slutligen, den ärlighet varom här talas, är icke
detsamma som den hederlighet, vilken begränsas av
lagens paragrafer; den juridiska hederligheten är
visserligen ett oundgängligt minimum men räcker
dock icke till att bygga upp det förtroende, som
förhjälper till framgången. Här fordras mera och
den bästa vägledningen har man i den stora gyllene
regeln, att allt vad I viljen att människorna skola
göra Eder. det skolen 1 ock göra dem.
Två farliga hinder för den framgång, man i övrigt
skulle kunna vinna både för sitt företag och för sig
själv, äro ens själviskhet och ens fåfänga.
Själviskheten, som är en naturlig yttring av
människans primitiva självbevarelseinstinkt, har utan
tvivel varit nödvändig i hennes kamp för tillvaron
i tidigare utvecklingsskeden. Men när hennes arbete
ordnades in i samhälligheter, så måste den stävjas
såväl för allas som för hennes eget bästa. De allra
grövsta yttringarna förkastades redan i kulturens
gryning av de stora folkledarna, som då ofta
till-skrevo sina lagar gudomligt ursprung och som med
hot om de strängaste straff måste övertyga
människorna om lämpligheten av desammas efterföljd.
Sedermera hava gränserna dragits snävare, men
även inom råmärkena för de nuvarande borgerliga
lagarna finnes stort utrymme för själviskheten i sina
former av småklok egoism, närighet och "man är sig
själv närmast". För den moderna ingenjören i det
nutida industriella livet äro sådana yttringar av
själviskhet i arbetet till skada för hans framgång.
Fåfängan, denna andra form av självhävdelse,
skall icke här göras till föremål för något försök till
analys. Var och en kan rannsaka sig själv och
genom iakttagelse på andra söka utfinna, vad
därmed menas. Att framhäva sin person eller sitt
arbete på annat sätt än att efter bästa förmåga utföra
detsamma är ett misstag, för vilket andra människor
äro mycket klarsynta, som minskar deras trygghet
och förtroende och som förringar den uppskattning,
som man möjligen åtrått. Den för framgången
verkligt produktiva ärelystnaden är den, som driver en
man att så fulländat, som han kan, förverkliga sin
uppgift sådan han har den sig förelagd eller kunnat
skapa den åt sig själv, obekymrad om andras upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
