Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 10 maj 1930 - Om likriktning av indikatorströmmen vid bryggmätning med växelström av små elektrolytmotstånd, av Bertil Stålhane och Sven Pyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
275
Läggningen var ljusgrå och sammetsmatt, vilket även
beträffande smälta salter vid hög temperatur, t. c.
800°, visade sig motsvara en effektiv ytförstoring.
Vidare beräknades korrektion för
motståndskärlets tilledningar (med temp. koeff.) liksom för övriga
ledningar i bryggan.
Till en början undersöktes, med ln-KCl som
elektrolyt (% = 0,1), inverkan av en felinställning av
centrumelektroden, i höjd- resp. sidled, på
motstånds-kapaciteten. På grund av centrumelektrodens små
dimensioner i förhållande till strömfältets area utåt
degelväggarna, var detta fel rel. litet och kunde
sättas till max. 1 %, vid eu noggrannhet i
inställningen av 1 mm.
Härefter utfördes bestämningen av
motståndskapaciteten, C, med olika elektrolyter, varvid iakttogs
frekvensens inverkan på resultatet. Närstående tabell
innehåller en sammanfattning av de erhållna värdena.
Elektrolyt Teinp. K v1=732 C
f,=870 Vi = 103
ln-KCl1 20° 0,102 O.lll O.no 0,110
max.-HaSOi1 20° 0,765 0,115 0,113 0,112
KNOir ........ 400° 0,821 0.117 0.114 0,113 i
KCl3 ............ 800° 2,19 0.120 0,117 0115
Man ser att motståndet (resp. C) vid låg frekvens
skenbart är lägre än vid hög frekvens, vilket
givetvis beror på att polarisation inträder då
frekvensen minskas. Emellertid ånge bestämningarna ett
gränsvärde vid hög frekvens, som för y. — 0,1
(ln-KCl) är uppnått redan vid v = 870. För * = 0.8
(max. H,S04, KN03) är differensen mellan värdena
för v = 870 och v = 1 035 så liten, att felet vid
v — 1 035 kan sättas till max. 0,5 %. För « = 2 är
felet större och kan uppskattas till ca. 2 % för
v = 1 035. Genom att på ovan angivet sätt mäta
med tre olika frekvenser får man emellertid en
mycket god kontroll över polarisationsfelets storlek och
kan införa motsvarande korrektion, så att felet
ytterligare nedbringas.
Återstående differenser mellan C-värdena för de
olika elektrodytorna (vid v = 1 035) kan, förutom av
den egentliga temperaturkorrektionen för C (som
beräknades till max. 1 % vid 800°) förklaras med
osäkerhet i temperaturbestämningen av ev. fel
beträffande de primära ^-värdena (jämf. sid. 272).
Emellertid angiva resultaten, att den absoluta
noggrannheten inom hela området x = 0,1 till x — 2
kan sättas till 3 %. medan den relativa
noggrannheten (mellan närliggande ^-värden i samma slags
elektrolyt) är betydligt större och kan uppskattas
till 1 %.
Vid metodens fortsatta användning visade sigappa-
1 Kohlrausch och Holborn loc. cit.
2 A. W. Aten, Z. ph. Ch. 78, sid. 1 (1911).
3 IJiltz och Klemm loc. cit.
raturen lätthanterlig, varjämte reproducerbara och
synbarligen tillförlitliga värden erhöllos.
Sammanfattning.
Vid elektrokemiska arbeten med smälta salter
framkom uppgiften att bestämma el. ledningsförmågan
hos vissa smälta salter. Då dessa angrepo porslin,
kvarts- etc., konstruerades motståndskärlet helt av
platina (en Pt-degel med centrumelektrod), varvid
emellertid motståndskapaciteten blev mycket liten,
C — 0,1.
Då den vanliga bryggmetoden med växelström och
hörtelefon i ett sådant fall kan ge felaktiga
resultat, även om ett skarpt "telefonminimum" erhålles,
(t. e. genom kompensering av polarisationens
kapacitetsverkan medelst hjälpkondensator). övergavs
hörtelefonen och konstruerades i stället en anordning,
där bryggans indikatorström likriktades och en
visar-galvanometer användes som noll-instrument.
Som växelströmgenerator användes ett
oscillator-rör i Meissnerkoppling med variabel frekvens, varvid
ström uttogs induktivt.
Den elektrolytiska likriktaren hade tre
Al-elektro-der: de egentliga likriktar-elektroderna, till vilka
in-dikatorkretsen anslöts, samt en hjälpelektrod.
Elektrolyten bestod av en Na,HP04-Iösning försatt med
H,S04. likriktaren fungerade genom inverkan av en
hjälpström, synkron med bryggströmmen samt
kopplad till hjälpelektroden som ena pol och i en
symmetriskt grenad ledning med "spärrmotstånd" till de
två likriktningselektroderna som andra pol. Härvid
ernåddes att likriktningselektroderna "formerades"
resp. "aktiverades" av den relativt starka
hjälpström-men oberoende av den svaga indikatorströmmen,
varigenom fasförskjutning i likriktningen undveks.
Indikatorströmmen från bryggtrådens ändpunkter
omvandlas sålunda till en intermittent likström, som
registreras av galvanometern därigenom, att
likrikt-ningselektroderna spärra kretsen i den fas, där dessa
formeras av hjälpströmmen. Härvid är att märka att
indikatorströmmen i och med att glidkontakten på
bryggtiåden passerar jämviktsläget, växlar fas
(vinkeldifferens ti), så att även galvanometerutslaget
passerar noll och växlar "tecken". Galvanometern ger
alltså "symmetrisk" indicering kring jämviktsläget,
alldeles som vid mätning med likström.
Avläsningsnoggrannheten inom frekvensområdet
500—1 000 perioder var. vid mätning å ca. 0,05 ohm
(x — 2), 0,2 %, men ökade betydligt vid större
motstånd.
Med denna anordning kunde ev. fel i
motståndsbe-stämningen på grund av polarisation uppskattas
genom mätning vid olika frekvenser (området 700—
1 000 perioder) och korrektion införas. Efter
"platinering" av elektrodytorna voro felen små ocli inom
området x = 0.1 till x — 2 kunde den absoluta
noggrannheten sättas till ca. 3 %. Den relativa
noggrannheten (mellan närliggande värden i samma slags
elektrolyt) var större och uppskattades till ca. 1 %.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
