Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 7 juni 1930 - Elektrisk isolationsmateriel av bakelitimpregnerat papper, av Valdemar Simonsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teknisktid skrift
HÄFT. 23 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 7 J U N I
Å R G. 6 0 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Elektrisk isolationsmateriel av bakelitimpregnerat papper, av ingenjör, cand. polyt. Valdemar
Simonsen. — Teknisk forskning med modellförsök. — Ekonomisk översikt. — Notiser. — Tekniska föreningar.
— Sammanträden.
ELEKTRISK ISOLATIONSMATERIEL AV
BAKELITIMPREGNERAT PAPPER.
Av ingenjör, cand. polyt. Valdemar Simonsen.
Under världskriget yppade sig särskilt i Europa en
kännbar brist på kautschuk, porslin o. a.
elektriska isolationsämneu, till följd varav det i flera länder
uppväxte industrier för framställning av nya eller
tidigare föga prövade sådana. De flesta av dessa
fingo dock endast övergående betydelse som surrogat,
men ett och annat har hållit sig kvar i marknaden och
t. o. m. fått en ständigt växande betydelse. Bland
sådana ämnen märkes det bakelitisolerade papperet,
som numera tack vare sina goda elektriska och
mekaniska egenskaper och sin motståndskraft mot
kemisk inverkan kan betraktas som ett oumbärligt
elektriskt isolationsmaterial. Materialet framställes i
fabriker över hela världen och går i handeln under
åtskilliga namn, såsom pertihax, etronit, turbonit,
bituba, durax, repelit etc.. Generella benämningar
äro den tyska "Hartpapier" och den engelska
"har-dened impregnated papers". Bakeliten är som bekant
uppkallad efter sin uppfinnare, den
belgisk-amerikanske kemisten Leo Baekeland, vilken även påvisat
materialets utmärkta dielektriska egenskaper.
Bakeliten framställes syntetiskt av fenol (karbolsyra;
C0H5 OH) och formalin (formaldehyd; H CHO).
Stundom använder man kreosol (CH3 C6H4 OH) i stället
för fenol. Processen, som är rätt besvärlig att
genomföra, äger i regel rum i närvaro av någon katalysator,
t. e. ammoniak, i speciellt konstruerade kärl, s. k.
bakelisatorer.
Den produkt som därvid erhålles betecknas
"bakelit A" och är det råmaterial som inköpes och
användes av de fabriker som tillverka bakelitmateriel.
Det förekommer i handeln i fast eller flytande form,
stundom i alkohollösning. Bakelit A är i sig självt
ett dåligt isolationsämne, men genom uppvärmning,
härdning, övergår det i en annan modifikation,
"bakelit B", som är plastisk men olöslig i vanliga
lösningsmedel, och vid ytterligare uppvärmning uppstår
en tredje modifikation, "bakelit C", vilken är den som
förekommer i den färdiga isolationsmaterielen.
Bakelit C är hård och fast samt tämligen olöslig i
vanliga lösningsmedel. Den är ganska
motståndskraftig mot kemisk inverkan (den angripes sålunda ej
av varm olja), är fullständigt ohygroskopisk och kan
utan att förändras tåla en temperatur av 200—300°.
Vid 300° förkolas den. å
Bakeliten kan icke i och för sig användas som
isolationsmedel utan endast som impregneringsmedel
för andra ämnen, främst för papper. Valet av
papperssort för impregnering är mycket viktigt och
kräver ingående kännedom om papperets egenskaper, i
det att papperskvalitén måste anpassas efter det
ändamål, för vilket den färdiga produkten är avsedd. I
varje fall måste papperet vara så träfritt som möjligt
och äga tillräcklig mekanisk hållfasthet.
Ett poröst papper kan upptaga en jämförelsevis
stor mängd bakelit (i form av flytande bakelit A eller
en alkohollösning av fast bakelit A), varför det ger
ett material med stark sammanhållning mellan, de
olika papperslagren, vilket ofta kan vara en fördel,
men det är icke användbart för högspänningsändamål.
Papperets dielektriska egenskaper försämras nämligen
med stigande porositet, vilket har en avgörande
betydelse för den färdiga bakelitproduktens egenskaper,
emedan som bekant en dålig isolator ej kan
förbättras genom kombination med en bättre. För
isolationsmaterial, avsett för högspänning, bör alltså papperet
ha ungefär samma dielektriska egenskaper som
im-pregneringsämnet, bakeliten. Man erhåller i detta fall
det bästa resultatet, om man använder ett fastare,
glättat papper, som dock är i stånd att upptaga
relativt mycket bakelit vid impregneringen.
Vid impregneringen eller lackeringen måste
papperet vara så torrt som möjligt, varför det bör lagras
i torkrum en längre tid. Lackeringen försiggår i en
speciell lackeringsmaskin, i vilken papperet kommer
i beröring med en kopparvals, som doppar ned i
bakeliten. Omedelbart efter lackeringen ledes papperet
över en med fläkt kombinerad, ribbförsedd
torkcylinder med ca 1,5 m diameter, varefter det torkade
papperet upplindas i rullar. Temperaturen vid torkningen
måste noga regleras. Blir den för hög, övergår
bakeliten till modifikationen bakelit C, och papperet blir
odugligt för den följande behandlingen. Är
temperaturen åter för låg, hinner ej lacket torka före
papperets upprullning. Allt efter ändamålet lackeras
papperet en, två eller flera gånger. Det lackerade
papperet utgör det halvfabrikat, varav senare framställas
plattor, rör eller cylindrar.
Bakelitplattorna framställas genom varmpressning
lav papperet i hydrauliska pressar, vilka innehålla 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
