Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23 ½. 12 juni 1930 - Funktionalism och traditionalism i svensk konstindustri, av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 2372 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 12 JUNI
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Funktionalism och traditionalism i svensk konstindustri. — Något om svensk möbelindustri. —
Porslinstekniken av idag. — Den svenska glasproduktionen. — Den nya bostaden å Stockholmsutställningen
1930. — Motorbåtens tillkomst, nutid och framtid. — Reklamtekniken har satt sin stämpel på den moderna
trycksaken. — Lerindustrien. — Tekniska föreningar. — Annonsörsregister.
FUNKTIONALISM OCH TRADITIONALISM I
SVENSK KONSTINDUSTRI.
RANDANTECKNINGAR TILL STOCKHOLMSUTSTÄLLNINGEN.
Stockholmsutställningen 1930 har redan
långt innan den öppnades, ja, innan ens den
första funktionalistiska huskuben reste sina
lergrå eternitväggar i den gamla, av
Bellmansstäm-ningar susande borgerliga idyllen på
Djurgårdsbrunnsvikens stränder, givit anledning till strid och
meningsbrytningar. Den kom från början att få
karaktären av en programförklaring för den nya
tidsriktning, som hos oss blivit kallad funktionalism. I
sitt uppmärksammade programtal i Svenska
slöjdföreningen den 25 oktober 1928 deklarerade
utställningens generalkommissarie, dr Gregor Paulsson, sin
ställning till funktionalismen, som han betecknade
som "ett intellektuellt och moraliskt renhårigt
förhållande till de konstnärliga problemen, som känns
dubbelt uppfriskande efter den sista tidens dyrkan
av töckniga avgudar, som burit den nationella
traditionens och den klassiska skönhetens vackra men
falska museietiketter".
Denna radikala programförklaring väckte
omedelbart åtskillig opposition, men den stora striden om
utställningens program kom dock först att stå på
hösten 1929 i samband med den bekanta
Malmstenska protestskrivelsen, som rev upp en hetsig
pressdiskussion. Det var då huvudsakligen
arkitekturen det gällde. Men själva utgångspunkten för
den Malmstenska oppositionen var sambandet eller
rättare sagt bristen på samband mellan arkitekturen
och konstindustrien och svårigheten att inordna den
senare i den förra, att få innehållet att gå ihop med
ramen. Konflikten löstes som bekant genom ett par
mindre eftergifter. Malmsten fick ett par höga
herrgårdsfönster på sina rum, och en lyxvilla med
inredning från Nordiska kompaniet utplanterades
bland de funktionalistiska småvillorna på
bostadsavdelningen. Men i stort sett stod
utställningsledningen som segrare i denna förpostfäktning om
utställningens idéer.
Det halvår, som gått sedan dess, har medfört en
avsevärd omsvängning i opinionen för och mot
funktionalismen. Det huvudargument, som av
traditionalismens och den nationella romantikens
representanter framfördes mot den nya riktningen, att den vore
en ute i världen redan övergiven modenyck, vars
accepterande skulle draga skam och löje över oss,
har numera knappast mer än ett historiskt
kuriositetsvärde kvar. Den svenska allmänheten har i
någon mån blivit upplyst om rörelsens landvinningar
ute i Europa och har lyckligt övervunnit den första
förskräckelsen inför dess insteg här hemma. Man
har helt enkelt börjat vänja sig vid det nya. De
som alltjämt hysa estetiska betänkligheter mot
riktningen, uppskatta åtminstone dess sociala sida.
Stockholmsutställningen har därför kunnat segla
den sista sträckan i medvind, och dess öppnande
försiggick utan något missljud, åtminstone i den
svenska pressen. Den kritik, som nu kan och bör
göra sig hörd, rör icke programmet utan dess
förverkligande. En av de till utställningen inbjudna
amerikanska kritikerna anförtrodde mig nyligen, att
han fann utställningen icke för mycket utan för litet
funktionalistisk. Det är icke osannolikt, att han
har meningsfränder.
Att utställningen i sitt färdiga skick utgör en
kompromiss mellan gammalt och nytt, mellan
traditionalism och funktionalism, kan icke fördöljas. Men det
skall strax medges, att denna kompromiss icke blott
utgör en slapp stilblandning, ett slingrande mitt
emellan, utan också på många håll innebär en
brytning mellan olika värden, där det ofta kan vara
svårt att säga, vilket som är det större. Allt
gammalt är icke föråldrat, och allt nytt är icke
livsdugligt. Kan utställningen bidraga till att klargöra
problemställningarna i den brytningstid, i vilken vi
befinna oss, har den inte ens i sitt kompromissande,
sin halvhet och sin dubbelhet, varit förgäves. Att
sluka den med hull och hår vill en andlig strutsmage
till. Men kan den väcka saklig kritik och fri
diskussion till liv, kommer den utan tvivel att bli av
stor betydelse för svensk arkitektur och
konstindustri.
Redan nu är det tydligt, att utställningens
betydelse ter sig olika under olika aspekter. Man måste
därvid skilja på tre saker: utställningsarkitekturen,
bostadsgestaltningen och konstindustrien. Klarast
framträder väl utställningens program förverkligat
i arkitekturen, som med sitt festliga spel av rena
linjer, ytor och färger utgör en måhända mera este-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
