Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23 ½. 12 juni 1930 - Funktionalism och traditionalism i svensk konstindustri, av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
335
Fig. 4. Parfymflaskor av pressat glas, komp. av Edvin Ollers, Limmareds
glasbruk.
seenden egendomlig mellanställning mellan konst,
industri och hantverk, och gränserna äro åt alla
hållen flytande. Det förefaller, som om även
Stockholmsutställningen haft en känsla härav, när den
låtit konstindustrien räcka handen åt såväl den rena
industrien i de moderna samfärdsmedlens tecken som
åt hantverket i den traditionsbundna hemslöjdens
form. Inte minst ur synpunkten av konstindustriens
egen framtid synes en gränsreglering och
begreppsutredning här vara av nöden.
För att över huvud få något grepp om dessa
problem är det nödvändigt att göra en om också
starkt förenklad och förkortad återblick på
utvecklingen. Hela den moderna konstindustriella
reformrörelsen, av vilken såväl Stockholmsutställningen
som dess initiativtagare, Svenska slöjdföreningen,
äro avläggare, måste, om man vill förstå dess
ursprung, ses i samband med den allmänna
reaktionsrörelse, som den under 1800-talet hastigt påträngande
industrialismen och storstadskulturen efter den första
förtjusningen över de nya möjligheterna utlöste och
som i så hög grad satt sin prägel på liela vår
kulturepok. Maskinen blev fienden både socialt och
estetiskt. Hos Morris och Ruskin gå de båda
synpunkterna hand i hand, och från dem ha de i mer
eller mindre modifierad form övergått till nästan alla
senare strävanden för konsthantverkets och
konstindustriens förnyelse och förädling.
Det handgjorda föremålet ansågs i och för sig äga
ett estetiskt, att icke säga etiskt, företräde framför
det maskintillverkade. Det utbildades till ett slags
skönhetsreligion, som nog ännu i dag har sina
anhängare, att beundra alla de små ojämnheter i ett
föremål, som buro vittne om handens arbete och
ansågos ge det något särskilt själfullt och personligt
i förhållande till det mekaniska och opersonliga i
maskinproduktens absoluta precision. Varje ting, som
omgav människan, skulle på detta sätt ha sin
personlighet. Alltifrån Morris’ handtryckta böcker till
de svenska hemmens ännu icke helt övervunna kär-
lek till hamrad koppar i rökbord och armatur har det
drivits en kult med den handarbetade ytan, som
kommit allmänheten att förlora känslan för högre
form värden. Även maskinen har man, där man inte
kunnat undgå den, sökt uppfostra till samma
känslig-lighet. Maskinmässig utgör alltjämt ett förklenande
omdöme, och det kan inte nekas till att konstnärens
insats i industrien ofta fattats som en verksamhet,
avsedd att ta bort det maskinmässiga i dess
produkter och skänka dem något av hantverkets känsliga
och individuellt betonade skönhet.
Men denna dyrkan av hantverkets skönhet vände
sin udd inte blott mot industrien utan också mot
konsten. Konstnären skulle lämna sitt elfenbenstorn
och träda ut i livet. Han skulle skapa "skönhet åt
alla". Han skulle bli anonym som medeltidens
katedralbyggare. Hos Morris och Ruskin förknippas
försöket att undfly industrialismen genom hantverkets
förnyelse och storstadens fördärv genom bosättning
på landet i mer eller mindre kommunistiskt inrättade
konstnärkolonier med tron på möjligheten av att
skapa en ny harmonisk människotyp, konstnär och
arbetare i ett. I England finnas ännu dylika
konstnärskolonier kvar, men själva mentaliteten kan nog
studeras på närmare håll, låt vara, att den renodlade
typen av dessa hantverksreligionens hängivna är i
utdöende.
Hela den reaktion mot industrialismen och
storstadskulturen, vari rörelsen har sitt upphov, är sedan
länge på upphällningen. Maskinen står alltjämt
obesegrad, men den har, om man så får uttrycka det,
vaknat till medvetande om sina möjligheter och sin
begränsning. Den började med billiga imitationer
av hantverkets produkter, den har slutat med att
finna sin egen form, präglad av den nakna skönhet
och absoluta precision, vari dess förtjänster ligga.
Bilen och flygmaskinen ha blivit det symboliska
inbegreppet av de nya skönhetsvärden, som maskinen
skapat.
Bilen och flygmaskinen ha av funktionalismens
ledande man, Le Corbusier, uppställts som formideal
Fig. 5. Urna i Farstagods, komp. av W. Kåge, Gustavsbergs
porslinsfabrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
