Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23 ½. 12 juni 1930 - Funktionalism och traditionalism i svensk konstindustri, av Gotthard Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
Fig. 9. Skåp av jakaranda med inläggningar i elfenben m. m. Komp. av
Eskil Sundahl. Inläggningar efter’skisser av Gunnar Torhamn.
en frodigt formad servis i en mild grå ton, som även
förekommer med en enkel silverdekor.
Dekoren å den enkla bruksvaran försvaras
stundom i mera förtroliga samtal med att den döljer det
sämre godset. Det är ett dåligt försvar. Alla försök
att förbättra — låt oss tala litet tystare om att
förädla — den billiga varan böra utgå från att höja
materialkvaliteten. Är den god och formen
ändamålsenlig och ekonomisk, är också varan god. Det
personligt konstnärliga i form och dekor kan utan
saknad avvaras och själfulla nubbeglas göra icke
brännvinet bättre.
Det finns ingenting att anmärka på det
Paulsson-ska programmet för en bättre bruksvara, men man
kan möjligen tveka om den hittills beträdda vägens
lämplighet. Det viktigaste är icke, att en rad
arkitekter och målare sätta sig ned och rita nya typer
utan att de få tillfälle att sätta sig in i teknikens
möjligheter och industriens betingelser. Överhuvud
förefaller det mig, som om konstnärens verksamhet,
när det gäller den enkla bruksvaran, i första hand
borde vara av rådgivande och smakbildande natur.
Därför fordras givetvis en intimare förtrogenhet med
industrien än för att rita en ny modell. Det räcker
icke att skicka några unga målare som konstens
hednamissionärer till glasbruken i mörkaste Småland
för att lära dessa göra glas. Det kan visserligen på
några månader bli en lustig utställningskollektion,
men därmed riskerar man blott ett återfall i de
tendenser, som man ville bekämpa.
En riktigare inställning till industrien representera
Ollers i pressat glas framställda parfymflaskor, där
en i billigt material tillverkad massartikel givits en
elegans i formen och en must i färgen, som i
detta fall äro i hög grad funktionella egenskaper.
Över huvud äro Ollers försök i det billiga pressglaset
värda all uppmärksamhet. Hans servis- och
prydnadsglas i detta material ha kanske i högre grad än
några andra förverkligat innebörden i devisen
"vackrare vardagsvara".
Det personligt konstnärliga initiativet har sin rätta
plats i vad man med ett kanske icke alldeles
lyckligt ord brukar kalla lyxproduktionen. Ordet bör
icke fattas så, som om det gällde något överflödigt,
ett överklassrelikt i ett demokratiskt samhälle, ett
onyttigt ornament i en funktionalistiskt renrakad
miljö. Bruksvaran är visserligen ännu nödvändigare.
Men det skulle vara en meningslös asketism att vilja
förbjuda den konstindustriella lyxvaran, lika
meningslös som att vilja utrota konsten själv. Man
skall blott taga den för vad den är, eller borde vara
— ett skönt ting.
Le Corbusier har utfört en nödvändig sanering med
sitt särskiljande av industrien och konsten. Men
man skulle vilja komplettera och samtidigt en smula
korrigera den genom att genomföra en liknande
boskillnad inom konstindustrien själv. Medan den rena
bruksvaran helst bör ha en rationell ocli opersonlig
form, har lyxvaran all rätt att vara personlig
präglad så långt möjligt av sin upphovsman
skönhets-sinne, stilkänsla och formbegåvning.
Den moderna svenska konstindustriens höga
ståndpunkt och stora anseende vila i själva verket på de
rent personliga insatser, som gjorts av enskilda
konstnärer, och det är dessa, som behärska intrycket
även av Stockholmsutställningen. Konsthantverkare
som Malmsten, Haid, Gate och Kåge ha skapat en
lika personligt präglad stil som deras samtida inom
måleriet och skulpturen, och där de som Percy,
Dahlskog och Ollers alltjämt dela sina intressen mellan
konsten och konstindustrien, är det ofta svårt att
säga, vilken insats som är den mest personliga.
Det vore löjligt att förneka, att ett ljusskimrande
Orreforsglas eller en kruka i Kåges i grå och bruna
toner skiftande nya stengods är ett större konstverk
än många av de oljemålningar, som årligen
exponeras i Stockholms utställningslokaler. Men en
konst-industriell produkt är dock en
personlighetsmanifestation av en annan art än en målning eller en
skulptur. Även i dessa talar man visserligen med all rätt
om materialkänsla, men i konstindustrien blir denna
ett värde av högre potens. Det är en glädjande
tendens, som framträder på flera håll, att i den
konstnärliga formen ta fram materialets egna, inneboende
skönhetsvärden. Man kan studera den i Haids och
Gates nya glas lika väl som i Kåges, Percys och
Dahlskogs keramik.
Orrefors, som vunnit sina stora segrar i det rikt
figurdekorerade, graverade glasets tecken, framträder
med sina märkligaste nyheter i en tung, skimrande,
helt eller i det närmaste osmvckad glasmassa,
ofärgad eller tonad i mjuka gröna eller bruna toner.
Kåge, som utvecklat en något pretiös virtuositet i
sina guld- och silverdekorer mot emaljaktiga gröna
eller röda ytor, har i det nya Farstagodset återfunnit
sig själv i en rent keramisk stil, byggd på rena
glasyreffekter. Percy och Dahlskog äro i sin
keramik inne på liknande vägar.
I denna tendens mot ren materialverkan, i viss mån
framträdande som en reaktion mot en tidigare
överdekorering, har man efter min mening att spåra en
värdefullare nyorientering än i den krystade
modernitet, som framträder i Ture Tidebladhs
osymmetriskt komponerade glas eller i Nordiska kompaniets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
