Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 14 juni 1930 - Det moderna vattenkraftverket av Hj. O. Dahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
TEKNISK TIDSKRIFT
26 april 1930
tätnings- och länsningsanordningar. Som de mest
markanta exemplen på denna utveckling kunna vi anse
Bullerforsen och Älvkarleby.
Emellertid fick man åren omkring 1914 allt mera
klart för sig betydelsen för turbinernas effekt och
verkningsgrad av rationellt utformade sugrör och
därmed vikten av att modellprovningar å turbiner
företogos med modellenlig sugledning. Dylika försök
utfördes första gången av Verkstaden Kristinehamn
för TJntraverket och ledde till mycket beaktansvärda
resultat i avseende å verkningsgraden. Först
därigenom fick man också säkrare belägg för det av
Camerer påvisade förhållandet, att verkningsgraden
för likformiga turbiner växer med turbinstorleken.
Camerer klarlade att detta förhållande kan uttryckas
genom den Bielska formeln för fallförlusten i en
ledning och grundade därpå sin beräkning. En av
Moody i Amerika framställd regel är enklare men ger
nästan samma resultat. Den säger, att för bästa
verkningsgradspunkten är förlusten omvänt
proportionell mot 4: de roten ur skalan, vilken regel är så
enkel att den i viss mån tillåter huvudräkning. Om
man antager 90 % verkningsgrad för ett 2 m hjul,
motsvaras siffran av 86 % för ett hjul om 0,5 m
diameter och av 92 % för ett 4 m hjul. Ökar man
hjul-diametern ytterligare, stegras verkningsgraden
mycket sakta och når 93 % först vid 8 m hjuldiameter.
För större diameter än 4 m är vinsten sålunda så
liten, att den lätt upphäves av tillfälligheter.
Omkring år 1914 blev det också klart att man i det
axiella blocklagret av Mitchel, Kingsbury m. fi. typer
hade ett pålitligt lager för upptagande av även
mycket höga axiella tryck. Den vertikala turbinen
upplevde nu en renässans såsom enhjulig turbin med fast
koppling mellan turbin och generator samt allt
axialtryck upptaget av ett enda blocklager ovanför eller
under generatorn. I Amerika byggdes på kort tid en
mängd stora anläggningar av denna typ. Den blev
modern och nog i rätt hög grad "på modet". Här i
Sverige byggdes det första större kraftverket av
denna typ vid Forshuvud i Dalälven. På grund av
en del ogynnsamma omständigheter blev resultatet i
verkningsgradshänseende här ej fullt så gynnsamt,
som man kunnat vänta. Sedermera hava tillkommit
Lilla Edet, Norrforsen och Hammarforsen samt äro
under byggnad Munkfors och Lanforsen och dessutom
en del smärre anläggningar.
Den stående uppställningen har åtskilliga goda
sidor utom den att hjulstorleken hjälper upp
verkningsgraden. Då man ordnar tilloppet i snäckform
kan man där tillåta relativt hög vattenhastighet.
Man kan för minskning av kavitationsrisken förlägga
turbinen nära nedre vattenytan och ändå äga plats
för en rationell utbildning av sugröret. Det är vid
denna uppställning lättare än vid liggande att ordna
s. k. yttre ledskenedetaljer, vilka kunna bättre
efterses och smörjas under driften än de i vatten
förlagda. Å andra sidan finnas även olägenheter. Själva
turbinerna bliva svåråtkomliga, vanligen ej alls
åtkomliga från sugrörssidan, och demontage kräves för
justering av i vissa fall rätt obetydliga fel, samtidigt
som detta demontage är besvärligt och tidskrävande,
då det fordrar generatorns bortflyttning. För
turbinens styrlager fordras liksom för generatorns
styrlager och för blocklagret cirkulationssmörjning
genom särskilda pumpar, och läckvattnet från labyrint-
boxen måste uppfordras ett stycke med en eller
annan anordning. Även om dessa uppgifter äro
maskinellt rätt tillfredsställande lösta, så innebära de
dock möjligheter till trassel, varför även särskilda
säkerhetsåtgärder och varningssignaler äro behövliga.
Allt detta talar enligt min mening för att man
visserligen bör använda den vertikala uppställningen vid
stora aggregat, där anförda hydrauliska skäl kraftigt
tala därför, men vid smärre aggregat, där de
hydrauliska förhållandena lämna konstruktören fria
händer, bör uppställning med liggande axel väljas.
Man var rätt tidigt inne på frågan om reduktion av
antalet aggregat i en kraftstation, i syfte att nedbringa
arbetet med dess skötsel och jämväl
anläggningskostnaden för ställverk och instrumentering. Eljest fann
man tidigt, att aggregatstorleken hade mycket liten
inverkan å kostnaden. I Forshult i Klarälven
insattes 7 aggregat å 3 000 hkr, i det något år senare
byggda Krakerud strax ovanför insattes 3 aggregat,
varav ett hälften så stort som de andra, varigenom
även en mycket god vattenhushållning kunde
genomföras vid den starkt varierande vattenföringen i
älven. Enligt min åsikt äro skälen för att alla
aggregat i en kraftstation skola vara likadana och lika
stora synnerligen svaga, och där insättandet av olika
stora maskiner ger bättre resultat med hänsyn till
varierande belastning eller vattenföring bör man ej
draga i betänkande att gå in därför.
Arbetet med snabblöpare gav snabbt gott
resultat för specifika varvantal mellan 320 och 350.
Jag gjorde år 1906 försök att pressa upp specifika
varvtalet och nådde ca 460, men med så stark
försämring av verkningsgraden vid låg last, att saken
då ej fördes vidare. Ären 1913—14 lyckades Kaplan
påvisa möjligheten att komma upp i dubbelt och
3-faldigt specifikt varvtal mot förut genom
användningen av korta skövlar samt att hålla
verkningsgraden uppe vid hög belastning genom att göra
löp-hjulsskovlarna vridbara. Anslutningen till en vanlig
sugrörskrök visade sig emellertid ruinerande. På.
grund av krigets mellankomst fördröjdes
utvecklingen av Kaplanturbinen, men den tog sedan fart
igen, tack vare Verkstaden Kristinehamns arbete och.
vattenfallsstyrelsens intresse därför i samband med
planerna för Lilla Edets utbyggnad. Utom vinsten
i snabblöpenhet och i verkningsgrad vid lägre
belastningar har man med Kaplanturbinen vunnit
fördelen av utpräglad överbelastningsförmåga och i
samband därmed största anpassningsförmåga till
starkt varierande fallhöjder. På grund av de. stora,
fordringarna på sugröret passar Kaplanturbinen
bäst-för vertikala uppställningar och genom anordningen
med de lösa skovlarna möjliggöres utförandet av till
dimensionerna mycket stora turbiner. Turbintypen
har det största värdet för låga fallhöjder, men med’
vissa modifikationer synes den kunna nyttjas upp
till ca 20 m fallhöjd, ehuru med lägre specifikt
varvtal.
Under kriget och strax därefter påbörjades från
flera håll ett intensivt arbete att med få, men fasta
skövlar —■ där så ur patenträttslig synpunkt gent
emot Kaplan var nödvändigt, av sådan längd att de
täckte varandra — nå högre specifikt varvtal utan
för mycken reduktion av verkningsgraden vid låg
last. Så uppstodo de s. k., propellerturbinerna efter
Nagler. Bell, Lawaczeck m. fi. Detta arbete har haft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
