Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 14 juni 1930 - Det moderna vattenkraftverket av Hj. O. Dahl - Genombrottsgator, av Tage William-Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 febr. 1930
TEKNISK TIDSKRIFT
371
sitt stora berättigande genom det förhållandet, att
vid stationer med flera aggregat en ekonomisk
körning ändock är möjlig samt genom den på senare år
i allt större utsträckning genomförda samkörningen
av ett flertal kraftverk, vilken medger rätt så stor
frihet i effektfördelningen kraftverken emellan under
dygnets olika timmar. Lilla Edet erhöll som bekant
tvenne av Finshyttan omarbetade Lawaczeckturbiner
samt en Kaplanturbin.
Under senare år har från visst håll pläderats för
byggandet av mycket stora turbinaggregat, så att till
och med anläggningar i våra största vattendrag
såsom Dalälven skulle utföras såsom
en-aggregatanläggningar. Visserligen ger Kaplanturbinen
möjlighet härtill, men jag anser att man härvidlag bör vara
försiktig med hänsyn till driftsstörningar, som ju
dock icke äro alldeles uteslutna. Fråga är om det
icke existerar en ekonomisk storleksgräns för såväl
turbiner som generatorer, vilken storleksgräns man
nu kommit ganska nära.
För måttliga storlekar å turbinerna har man utfört
uppväxlingar mellan turbin och generator medelst
kuggväxlar. Tyvärr betinga dylika växlar ofta så
högt pris att vinsten av lägre generatorpris
elimineras. Växlarna äro emellertid numera mycket
driftsäkra och vinsten i verkningsgrad å den mera
snabbgående generatorn kan ofta mer än väl
uppväga förlusten i växeln. Man lär nu hava gått in
för rationellare byggnad av de långsamtgående
generatorerna, vilka möjligen återigen förskjuter
relationen.
För 20 à 25 år sedan utfördes alltid separata
mataremaskiner med egna turbiner, oftast tvenne
aggregat för erhållande av reserv. Man var litet obenägen
att kosta på dessa aggregat automatiska regulatorer,
vilket vållade svårigheter vid spänningsregleringen,
speciellt då turbinerna voro anslutna till slutna
tubledningar. För större stationer anordnades snart
direktkopplade matare, vilka dock erhöllo sin
magnetström från särskilda maskinaggregat. Nu vill
man och har väl även börjat slopa dessa. Intressant
är att man i vissa fall vid de stora långsamtgående
aggregaten ordnat kugghjulsutväxling till
matar-maskinerna,
Turbinregulatorerna ha successivt så småningom
förbättrats. År 1907 införde jag kugghjulspumpen
och förstyrningsstiftet vid Finshyttan. En åtgärd av
ännu större betydelse var införandet av den
eftergivande återföringen, vilken redan något tidigare av
en montör och en verkmästare vid Finshyttan utförts
för isodromreglering. Genom införandet av den
dubbla återföringen var man i princip framme vid nu
allmänt brukliga anordningar. Principen torde dock
varit känd och i något fall tillämpad utomlands
redan tidigare. Dess tillämpning har det stora värdet,
att man i betydlig grad kan reducera svängmassan
och ändå erhålla tillfredsställande reglering..
Den numera så vanliga samkörningen mellan
kraftverk ställer dock regleringsfrågan i ett annat läge
än vid den tidigare självständiga driften, och härtill
tager man nog ännu i allmänhet alltför ringa hänsyn.
Vid någorlunda jämnstora kraftverk samt vid
samkör-ning med ångkraftverk är det av största betydelse
att de olika stationerna sinsemellan ordnas för lagom
stora olikformighetsgrader, så att variationerna
stanna på de lämpligaste ställena. Vid små
stationer, som samarbeta med stora kraftverk, är den
vanliga hastighetsregleringen rätt illusorisk. Vad man
där ofta behöver är en vattenståndsregulator och en
rusningsregulator, ingendera dock med egentligen
snabb funktion. I många fall skulle man önska en
reglering som möjliggjorde att hålla ett från annat
håll mottaget effektbelopp inom vissa gränser. På
detta problem har nedlagts åtskilligt arbete, men jag
vet ej om det ännu erhållits någon fullt
tillfredsställande lösning på den elektriska sidan. I varje
fall är tiden nu inne, att ej längre behandla
regleringsproblemet schablonmässigt och för de särskilda
anläggningarna var för sig, utan man måste ägna
kraftnätet i sin helhet en samtidig uppmärksamhet.
Automatisering av driften har på senare år
genomförts mer eller mindre fullständigt vid åtskilliga
kraftstationer. För turbinens och regulatorns del
kräver den vissa säkerhetsapparater och extra
manöveranordningar. Härför finnas system utarbetade
exempelvis av Verkstaden Kristinehamn. I det
stora hela synas de vara utförda så att
pendelrem-brott, rusning, temperaturstegring i lagren m. fi. fel
alla utlösa en viktsbelastad magnet, varigenom en
slid, som förmedlar turbinens stängning omställes.
Igångkörning och manövrering på avstånd
genomföres även på elektrisk väg, men härvidlag är man
mera inne på den elektriska sidan av maskineriet.
Jag vill sammanfatta förestående på följande sätt:
För det moderna vattenkraftverket stå nu flera goda
turbintyper till förfogande. Valet av typ samt av
uppställningssätt och aggregatstorlek bör ske under
samverkan mellan vattenbyggaren,
turbinkonstruk-tören och elektrikern för att bästa tekniska och
ekonomiska resultat må ernås. De konstruktiva
detaljerna hos maskineriet hava funnit tillfredsställande
lösningar. Goda hastighetsregulatorer finnas, men
man bör vid deras utförande och inkörning taga
mera hänsyn till samkörningen, mellan aktiva verk
än hittills i allmänhet skett. I många fall är man
bättre betjänad av regleringsanordningar med andra
impulskällor än hastigheten, och då bör man inrätta
sig därefter. Å turbin- och regulatorsidan hava fullt
lämpliga och relativt enkla anordningar för
automatisk kraftverksdrift numera utarbetats.
GENOMBROTTSGATOR.
I "Byggnadsvärlden" 1929, nr 43, har jag skrivit en
artikel om "Genombrottsgator", närmast med
anledning av den 50-åriga tillvaron av Avenue de 1’Opéra
i Paris. I anslutning därtill demonstrerade jag
till-lämpningen av begreppet genombrottsgator för
Stockholms vidkommande genom att framlägga ett
exempel på en sådan gata från staden inom broarna,
inlagd å en av mina kartskisser från 1919, där
diverse andra förslag funnos kvar från nämnda tid.
Då en av arkitekten Tage William-Olsson för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
