Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 28 juni 1930 - Multipelindunstning med luft-ångblandning, av Erik Öman och H. Elis A. Göth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JUnI 1930
indunstningssystemet betecknas som genial.
Principen härför är, att den vid indunstning av en
lösning erhållna ångan begagnas som värmeavgivande
medium vid en förnyad indunstning. Apparaturen
kommer därför att bestå av flera efter varandra
kopplade indunstningsapparater, av vilka den första
tillföres värme i form av ånga från ångpanna. Detta
värme överföres genom värmeväggen till en lösning,
från vilket det i sin tur bortföres genom kokning, i
form av ånga. Denna ånga ledes till värmekammaren
i nästa apparat, där samma process som i första
apparaten upprepas osv. På detta sätt indunstas
lösningen i samtliga apparater, och den systemet
tillförda ångan nyttiggöres ett flertal gånger, så att man
per kg tillförd ånga kan avdunsta t. e. 3 eller 4 kg
vatten.
Nästa steg utgjordes av konstruerandet av den
s. k. mekaniska värmepumpen. Principen för
densamma angavs mycket tidigt (på 1830-talet), alltså
redan innan den första tvåkropparindunstaren
konstruerats.
Det torde i detta sammanhang ha sitt intresse
att erinra om att J. R. Mayer vid denna tid (omkr.
1840) gav förklaring på värmets natur, för vilken
bragd han blev betraktad som mindre tillräknelig
och en tid t. o. m. inspärrades på dårhus. Det är
dock först en senare tids utveckling inom
maskintekniken, speciellt beträffande kompressorer, som
möjliggjort värmepumpens praktiska genomförande.
I detta sammanhang bör omnämnas att de svenska
ingenjörerna Boberg och Söderlund i England
omkring 1914 på allvar genomarbetade detta
tekniska problem. Oberoende härav utförde även
schweizaren E. Wirth liknande arbeten vid ungefär
samma tid.
Värmepumpens princip innebär, att den från en
kokande lösning avgående ångan mekaniskt
komprimeras, varigenom dess tryck och temperatur höjes
så, att ångan efter kompressionen kan begagnas som
värmeavgivande medium i samma apparatur, från
vilkens avdunstningsrum den erhållits.
Även den s. k. àngstrålekompressorn, som på
senare tid praktiskt utarbetats, kan sägas vara en
värmepump. Densamma komprimerar den från
av-dunstningsrummet kommande ångan med tillhjälp av
ånga av högt tryck medelst ångejektor. Vanligen
kombineras en dylik kompressoranläggning med en
flerkropparindunstare. Det är huvudsakligen tack
vare professor Genseckes arbeten, som denna
anordning förts fram till praktisk användbarhet.
Slutligen förtjänar måhända nämnas den på allra
senaste tid utarbetade Koenemantransformatorn, en
anordning avseende att utan mekanisk kompression
överföra ånga från lägre till högre tryck. Vilken
betydelse denna uppfinning kan komma att få för
indunstningstekniken, är i nuvarande stund omöjligt
förutsäga, då den ännu nätt och jämnt lämnat
försöksstadiet.
Ser man tillbaka på nu nämnda förbättringar
beträffande indunstningsförfarandet, skall man finna,
att för dem samtliga den av Halette år 1828
konstruerade enkla indunstaren med indirekt värmning
medelst ånga varit urtyp.
Vi se alltså att under en tidrymd av 100 år har man
vid alla arbeten på indunstningsteknikens utveckling
varit fullkomligt ensidigt inriktad, i det man härvid
ständigt förutsatt, att endast ren ånga skulle kunna
användas som värmeavgivande medium. Man har alltså
totalt förbisett möjligheten, att på basis av den enkla
direkta indunstningen med heta rökgaser utarbeta
förbättrade indunstningsmetoder. Och dock visar det
sig vid ett närmare studium, att här bjudes stora
möjligheter att uppnå avsevärda förbättringar och
förenklingar. I detta samband vill jag göra det
påpekandet, att ett indunstningsförfarandes värde ytterst
bestämmes av dess ekonomi, och att denna i sin tur
är avhängig av flera faktorer; värmeförbrukningen
per avdunstad enhet vätska är visserligen en av de
mest betydande av dessa, men ingalunda den enda.
Frågan, huruvida högvärdigt eller lågvärdigt värme
erfordras, anläggningskostnad, amorteringstid, grad
av lättskötthet osv., hava även avgörande betydelse
för en dylik anläggnings ekonomi.
De arbeten, som ingenjör Göth och jag utfört,
hava haft till ändamål dels att undersöka de
teoretiska förutsättningarna för utarbetandet av ett helt
nytt indunstningsförfarande, arbetande med tillhjälp
av gas-ångblandningar, dels även att genom
praktiska försök undersöka vilka faktorer, som man härvid
måste taga hänsyn till vid konstruerandet av
apparaturen. I det följande skall jag ge en kort översikt
över de mera teoretiska synpunkter, som kunna
läggas på ett dylikt indunstningsförfarande.
Resultaten av vårt praktiska arbete kommer
ingenjör Göth att i det följande redogöra för.
Skall man utföra en indunstning med ånga som
värmeavgivande medium, måste man givetvis
begagna sig av en ångpanna för generering av ångan.
I de flesta fall, där icke anläggningens storlek
möjliggör speciella anordningar i form av
högtryckspannor med luftförvärmare etc., torde vid denna
ånggenerering ca 75 à 80 % av bränslets effektiva
värmevärde nyttiggöras för ångalstring. Av de
resterande 20 à 25 % återfinnes en stor del i de
bortgående, ännu heta rökgaserna.
Om den alstrade ångan ledes till en enkel
ång-indunstare, åtgår för avdunstning av 1 kg vatten
enligt erfarenhet ungefär 1,20 kg ånga. Som vi se,
innebär den för bränslets utnyttjning använda omvägen
över ångpannan avsevärda förluster.
Använder man istället de vid förbränningen
alstrade rökgaserna direkt för indunstning på så sätt, att
de ledas över, eller på annat sätt bringas att passera
den lösning, som skall indunstas, kan utnyttjningen
höjas avsevärt. En dylik anordning behöver
nämligen icke medföra större strålningsförluster etc., än
vad som är fallet vid en vanlig ångpanneanläggning,
medan däremot den del av förlusterna vid en
ångpanna, som utgöres av med rökgaserna bortgående
värme, nyttiggöres. Vidare undgås de förluster, som
belasta själva ångindustaren. Det är sålunda möjligt
att på detta sätt nyttiggöra ca 90 % av bränslets
värmevärde, och en överslagsräkning ger vid handen,
att jämfört med den nämnda kombinationen
ångpanna jämte en indunstningsapparat, detta sätt att
utföra indunstningen höjer den per kg bränsle
avdunstade vattenkvantiteten med ca 20 %.
Vad jag här berört, utgör ju ingenting nytt, men
det torde icke vara allmänt känt att en dylik
anordning kan fås att gå med så pass gott resultat, som
nyss visats. Tyvärr kan den vanligaste anordningen
för förloppets genomförande, roterugnen, knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
