Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 5 juli 1930 - Multipelindunstning med luft-ångblandning av H. Elis A. Göth (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 27 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 5 JULI
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
TNNEHÅLL: Multipelindunstning med luft-ångblandning av civilingenjör H. Elis A. Göth. — Om
fältstyrke-mätningar och deras betydelse, av Siffer Lemoine. — Ekonomisk översikt. — Notiser.
MULTIPELINDUNSTNING MED LUFT-ÅNGBLANDNING.1
(Forts, fr sid. 399.)
Civilingenjör H. ELIS A. GÖTH.
Vid varje värmeutbyte, vare sig direkt eller
indirekt, uppträda vissa motstånd, som hindra
värmeöverföringen. Till en viss grad kunna dessa
motstånd övervinnas, och vid varje värmeteknisk
konstruktion söker man också i möjligaste mån göra det.
Vid ett värmeutbyte genom en ledande vägg, t. e.
mellan kondenserande ånga och strömmande vatten,
uppträda dessa motstånd på huvudsakligen tre ställen,
nämligen dels vid värmeöverföringen från den
kondenserande ångan till väggen, dels vid värmets ledning
genom metallväggen, samt slutligen även vid värmets
•överförande från väggen till det strömmande vattnet.
Vid värmetekniska beräkningar över värmeytor
etc. brukar vanligen dessa motstånd sammanfattas till
■ett, som får sitt uttryck i en i beräkningarna
ingående koefficient, "värmegenomgångskoefficienten",
Je. Denna koefficient anger den värmemängd, som
vid ifrågavarande fall per timme överföres genom en
yta av 1 m2, när den totala temperaturdifferensen
mellan de båda värmeutbytande media utgör 1°C.
De delmotstånd, som uppträda vid
värmeövergången mellan vägg och kylande eller värmande
medium och vilka jag nyss berörde, uttryckas
vanligen med tillhjälp av koefficienter av samma slag
som k; de benämnas "värmeövergångskoefficienter"
«ch betecknas med bokstaven
Värmeövergångskoefficienterna äro i hög grad
beroende av det värmeavgivande eller värmeupptagande
mediets natur. Så kan a för kondenserande
vattenånga under goda betingelser gå upp till ca 10 000,
medan för en torr gas a i normala fall uppgår till
värden av storleksordningen 10 till 70. Då den för
värmeutbytet erforderliga ytan vid i övrigt konstanta
förhållanden är proportionell mot
värmegenomgångskoefficienten k, är det tydligt att dennas värde har
avgörande betydelse för apparaturens dimensioner
•och därmed även för dess kostnad.
Söker man i den värmetekniska litteraturen efter
undersökningar och bestämningar av
värmeövergångs-toefficienter för luft-ångblandningar, blir skörden mer
än mager; de få uppgifter, som stå att finna, äro
osäkra och svävande, och det egentligen enda
gemensamma för dem är deras författares rörande enighet
om, att luft i ånga är något högst fördärvligt. Från
deras synpunkt sett är detta nog också fullkomligt
riktigt.
i Denna och i föreg", nummer införda artikel utgör docent
ömans och ingenjör- Göths föredrag vid teknologföreningens
årsmöte den 13 juni d. ä. Den med Polhemspriset belönade
skriften är av större omfattning och kommer att tryckas i
teknologföreningens skrifter.
Så gott som samtliga dessa bestämningar äro
nämligen utförda på sådana anordningar, vilka varit
avsedda att arbeta med ren ånga, och då apparaturen
alltså icke varit dimensionerad för att arbeta med
luft-ångblandningar, är det ju intet egendomligt däri,
att den fungerar mindre tillfredsställande. Det är
alltså icke på något sätt berättigat, att av dylika
uppgifter draga den slutsatsen att
värmeövergångs-koefficienten för luft-ångblandningar icke skulle
kunna uppgå till höga värden. Då det var av största
vikt för oss att få klarhet i dessa förhållanden,
kommo de första praktiska undersökningarna
självfallet att gälla bestämningar rörande
värmeöverföringen från mättade luft-ångblandningar.
Förloppet vid värmeöverföring från en
kondenserande luft-ångblandning till en värmeledande vägg
skiljer sig i flera avseenden från förloppet vid ren
ångas värmeavgivning under samma förhållanden.
En av olikheterna har redan av docent Öman
berörts, nämligen det förhållandet att när ren ånga
avger värme, så råder i hela kondensationsrummet
samma temperatur, medan en värmeavgivning från
luft-ångblandning åtföljes av en temperatursänkning
hos blandningen.
En annan och mycket betydande olikhet är
följande: Förloppet vid en ren ångas kondensation kan
schematiskt uppfattas så, att när ångan kondenserar
vid väggen, uppstår ett vakuum, som omedelbart
försvinner därigenom, att ny ånga strömmar till. Även
om ångan i kondensationsrummet icke hålles i rörelse,
sker alltså dock en "vandring" av ånga fram till
värmeytan, allteftersom den närmast densamma
liggande ångan kondenserar.
Helt annorlunda blir emellertid förhållandet, om
det värmeavgivande mediet utgöres av en
stillastående, mättad luft-ångblandning. Även därvid sker
en kondensation, och det därvid uppstående
undertrycket förorsakar, att nya mängder luft-ånga
strömmar till. Emellertid kvarstår ju vid kondensationen
den okondenserbara luften, och det närmast
värmeytan liggande gasångblandningsskiktet blir därför
mer och mer utarmat med avseende på ånga. Större
delen av blandningens värmeinnehåll förefinnes
emellertid som ångbildningsvärme, och för att en
värmeavgivning av någon betydelse skall ske, måste
därför ånga diffundera från de yttre mera ångrika
skikten, genom det ångfattiga fram till värmeytan. I
själva verket blir naturligtvis förloppet ytterligt
komplicerat, men även av den givna, mycket
förenklade framställningen kan man draga den
slutsatsen, att om intet göres för att bortskaffa det
ångfattiga luftskiktet, måste man räkna med en starkt
nedsatt värmeöverföring. Ett sätt att utföra detta
bortskaffande kan tänkas vara, att giva ångbland-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
