Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 16 aug. 1930 - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut, av Gottfried Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
Fig. 1.
Den man, för vilken detta förhållande stod fullt
klart redan för över tjugo år sedan, var dåvarande
ingenjören Sven Lübeck, som något senare
intresserade några av våra största mellansvenska bruk för
den så kallade Krångedetanken, tanken att förvärva
Krångedefallen, Indalsälvens största samlade
fallkomplex, och att hålla dessa i reserv för sina
framtida behov, härmed säkerställande en tillgång av
kraft till billigt pris, en av de primära
förutsättningarna för brukens framtida existens och utveckling.
Äganderätten till Krångedefallen hade redan år
1897 genom av doktor Gustaf de Laval företagna
inköp från strandägarna samlats på en hand. Detta
första inköp företogs närmast med tanke på att fallen
skulle exploateras i samband med förläggandet av
nya storindustriella anläggningar till denna trakt av
landet. Härför befanns tiden dock ej vara mogen,
och år 1908 förvärvades fallen av Krångede a.-b., i
vilket de mellansvenska bruken år 1916 ingingo som
intressenter.
Om Krångedeintressenterna, såsom en naturlig
följd av sina egna trängande kraftbehov, komma att
taga första steget i fråga om norrlandskraftens
överföring söderut, så blir det dock staten, som i
framtiden blir den stora krafttransportören. Staten har
även genom vattenfallsstyrelsen väl förberett sig för
sitt värv och under de gångna åren målmedvetet icke
blott kompletterat sina av ålder innehavda
vattenrättigheter utan även företagit inköp av betydande
vattenfall, såväl i Indalsälven som i Ångermanälven,
varigenom staten nu är den största vattenkraftägaren
i dessa vattendrag.
Stockholms stad är som bekant en stor
kraftförbrukare. För de män, som lett utvecklingen av
stadens kraftfrågor, stod tidigt klart det stora intresse,
som staden hade av att på bästa sätt bli delaktig i en
framtida kraftöverföring från de norrländska
vattenfallen. För att så vitt möjligt säkerställa en dylik
delaktighet inköpte staden år 1920 större delen av
Svarthålsforsen i Indalsälven och har föregående år
även ingått som delägare i Krångedeföretaget.
I storleksordning räknat blir det staten,
Krångedeintressenterna och Stockholms stad, vilka, så långt vi
nu kunna skåda framåt, komma att stå för den stora
kraftöverflyttningen söderut från nedre Norrlands
vattenkraftcentrum.
De krafttillgångar, som på sätt som nämnts med
hänsyn till sin storlek och sina gynnsamma
ekonomiska betingelser för utbyggnad i främsta rummet
reserverats för denna kraftöverföring, äro samtliga
belägna i nedre Indalsälven mellan Gesundsjön och
havet. Till denna förnämliga fallsträcka — med en
sammanlagd fallhöjd av 200 m — kommer alltså
huvudintresset att i första hand bli knutet.
En profil av denna fallsträcka visas å fig. 2.
Omedelbart nedanför Gesundsjön ligga Krångedeforsarna
med 64 m utbyggbar fallhöjd. Något längre ned
ligger det av Hammarforsens kraft a.-b. utbyggda
Ham-marforsverket med 19 m fallhöjd. Därefter följa den
av Stockholms stad ägda Svarthålsforsen med 16 m
fallhöjd och de av staten ägda Stads- och
Österåsforsarna med sammanlagt ca 40 m fallhöjd.
Denna betydelsefulla fallsträcka har sålunda på ett
lyckligt sätt blivit uppdelad på framtidens tre stora
krafttransportörer och Hammarforsverket, vilket
senare i första hand kommer att tillgodose distriktets
kraftbehov.
De effektbelopp, för vilka denna fallsträcka en
gång i framtiden kommer att utbyggas, kunna än så
länge endast tillnärmelsevis beräknas.
Krafttillgången blir i hög grad beroende av i vilken
utsträckning flodområdets stora sjöar kunna utnyttjas för
vattenavrinningens reglering. Utbyggnadsgraden
blir även beroende av den så kallade belastningstiden
och denna i sin tur av kraftens användning. Utan
att närmare ingå på alla härmed sammanhörande
frågor, vill jag blott nämna, att om man utgår från de
undersökningar, som hittills blivit gjorda beträffande
förefintliga möjligheter för avrinningens reglering,
och om man räknar med en belastningstid av
uppemot 6 000 timmar per år, skulle kraftverken längs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
