Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 16 aug. 1930 - Notiser - Erfarenheter från ett kvicksilverångkraftverk - Kraftexport Norge—Tyskland - Automobilslakt i U. S. A. - Marockos fosfattillgångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 JuLI 1930
TE KNISK TIDSKRIFT
485
ekonomi. Anläggningen består av en
kvicksilverångpanna, en turbogenerator om 10 000 kW och en kondensor,
som per timme genererar 59 000 kg ånga av 19,3 atm
och 370 °C. Den för generering av en kWh erforderliga
kolmängden är ej större än 0,32 kg, motsvarande 2 500 Cal.
Under den tid de båda anläggningarna varit i drift
ha, om man undantager ett i början inträffat olycksfall,
orsakat av ett tillverkningsfel, inga som helst fall av
kvicksilverförgiftning yppat sig. Kvicksilvret har ej
heller vållat några svårigheter under driften. Ångpanna,
rör, ventiler, kondensorer och turbinhus äro utförda av
stål med låg kolhalt och ha ej rönt någon inverkan av
kvicksilverångorna.
Anläggningen har varit i reguljär drift sedan februari
i år. Nattetid minskas belastningen till 1 000 kW, och
från lördag middag till måndag morgon är turbinen
avställd.
Kraftexport Norge—Tyskland. Som vi tidigare i
korthet meddelat (1930, häfte 10, sid. 145), föreligger
ett intressant projekt till kraftöverföring från Norge
till Tyskland. Projektet diskuterades vid den nyligen
hållna världskraftkonferensen i Berlin, till vilken
rapport om detsamma framlagts av Stuevold-Hansen,
Kinck och Norstrand.
Projektet går ut på att genom en luftledning av ca
1 000 km längd överföra 750 000 kW medelst
trefasström av 380 000 V spänning från vattenkraftområdena
i södra och östra Norge över Danmark till Tyskland.
Priset per kW i Lübeck skulle enligt kalkylerna kunna
hållas vid ca 97 RM per år, vilket med en årlig
utnyttjningstid av maximaleffekten under ca 6 500
timmar skulle motsvara en kWh-kostnad av ca 1,5 Pf.
Byggnadskostnaderna för kraftverken beräknas till 450
RM per kW, medan i Tyskland värmekraftverk kunna
byggas för 280 à 300 RM per kW. Beräkningarna
förutsätta förräntning på anläggningskapitalet efter 5 %,
och som framgår av det ovanstående, en mycket hög
utnyttjningsgrad. Bärigheten hos företaget beror
naturligtvis i mycket hög grad på hur kapitalkostnaderna
ställa sig.
Vid diskussionen framhölls från flera håll, att
begagnandet av växelström för överföring på så långa
avstånd icke kan anses vara fullt modernt, utan att man
skulle kunna spara ca 20 % av anläggningskostnaderna,
om man i stället använde högspänd likström. Man
skulle i sådant fall icke behöva räkna med maskiner
för ca 720 000 kW endast för upptagande av den
reaktiva effekten, vidare kunde man använda enledarekabel,
och slutligen kunde man utan avsevärt större förluster
än de som uppstå i nutida omformare omvandla
växelströmmen till likström eller vice versa med hjälp av
kvicksilverlikriktare, resp. glödkatod- och
kvicksilver-ångrör med styrda galler. Henriksen, Oslo, framhöll,
att man om några år kunde räkna med
kvicksilverlikriktare för 50 000 V vid 2 000 A, och att man genom
seriekoppling av sådana kunde komma upp till den för
överföringen erforderliga spänningen.
Dr-ing. Wallem, Berlin, underströk planens tekniska
utförbarhet vid användande av högspänd likström. Dr
Jahnke, Berlin, påpekade dock, att
avsättningsmöjligheter just nu ej finnas för ytterligare några milliarder
kWh med så hög utnyttjningsgrad som i förslaget
förutsatts, men att förhållandena kunna ändras under 10
år, inom vilken tidrymd de tyska kraftkällorna dock
anses tillräckliga. Han rekommenderade
förslagsställarna att utarbeta en mera preciserad plan med
aktgivande på de tekniska förbättringar som komme att
yppa sig under tiden.
Även den politiska sidan berördes under
diskussionen, bl. a. av professor Hubendick, Stockholm, som
ansåg, att vissa svårigheter kunde undanröjas, om de
länder, genom vilka ledningarna skulle dragas,
tillförsäkrades en viss andel av energien.
Automobilslakt i U. S. A. Svinslakterierna i Chicago
äro som bekant så fulländat inrättade, att de
tillvarataga allting av grisarna utom skriket. Att döma av en
artikel i The Xron Age (3 juli 1930) har denna
Chicagoindustri fått stå modell till den nedskrotningsanstalt
för gamla bilar, som sedan februari detta år varit i
drift vid Ford Motor Companys anläggningar i
Dear-born, Michigan. Anläggningen har en kapacitet av 375
vagnar per 16 timmar, och vid juli månads ingång hade
18 000 vagnar nedskrotats där. En andra anläggning av
samma slag skall nu byggas vid Buffalo, där man
beräknar kunna avsätta en del av skrotet vid därvarande
martinverk.
En gammal fordvagn betalas av Fords uppköpare
med 20 dollars, oavsett vagnens utseende.
Huvudsaken är att den har ett batteri i behåll samt
åtminstone något kvar av ringarna. I likhet med
monteringen sker även vagnarnas sönderplockning på
transportband. Av sådana finnas i anläggningen tre stycken,
därav ett för fordvagnar, ett för vagnar av annat
fabrikat samt ett för transport av skrotet till martinverket
samt av blyskrot, trä, gummi etc. till särskilda upplag.
Först avtappas och uppsamlas bensin och olja,
varefter man tillvaratager lampor och linser i strålkastarna,
tändstift, batterier och glasfönster. De hela
glasrutorna insättas i fordverkens egna fabriksfönster,
medan krossat glas omsmältes i verkens glasbruk.
Golvbrädena gå till snickerifabriken, där de ändras till
lock å packlårar. Stoppningsmaterialet från sitsar och
karosser packas i balar och säljes. Tygklädseln samt
det bättre stoppningsmaterialet användes bl. a. till
polerskivor. Konstläder från gardiner och tak sys
ihop till arbetsförkläden o. d. på elektriska symaskiner,
som uppställts bredvid transportbandet. Bensintankarna
tagas ut och tillvaratagas för återvinnande av
vitblecket. Hjulen lossas med pneumatiska verktyg, och
ringarna granskas. De hela ringarna tillvaratagas och
säljas, medan de obrukbara sönderskäras jämte
fäl-jarna, varefter gummit plockas ut och säljes för sig,
medan fäljarna samlas med annat järnskrot.
Signalhornen plockas bort, likaså alla
aluminiumdelar, kopparkablar, bronsbussningar och babbitslager.
Vid ändan av transportbandet skäras motorerna ut med
autogena verktyg, hissas upp och transporteras till en
tvättinrättning, där de med het sodalösning befrias
från smuts och fett. Vad som återstår av vagnarna
klämmes i en press ihop som tomma tändsticksaskar
och transporteras till martinugnarna.
För demonteringen av gamla fordmotorer ha
specialmaskiner konstruerats, som lossa skruvarna i
svänghjulet, draga ut axlar, lager och kolvringar m. m.
Marockos fosfattillgångar. Fosfatlager finnas i
Ma-rock inom tre skilda områden, av vilka dock endast ett
hittills varit föremål för exploatering. Detta befinner
sig norr om Oum er Rébia och har en längd av 50 km.
En annan förekomst med längden 75 km och
genomsnittsbredden 15 km sträcker sig i väst-östlig riktning
från Zimasjön till Tessaout på Ben Guérirslätten. Båda
dessa förekomster skäras ungefär på mitten av
järnvägen Casablanca-Marrakech, och en bibana för
fosfattransport kommer att anläggas från Ben Guérir till
hamnen Safi. Den tredje fyndigheten, vilken hittills är
minst känd, ligger sydväst om Marrakech vid foten av
Stora Atlas. Fyndigheterna bestå av ett flertal lager
med olika mäktighet och fosfathalt, men samtliga äro
brytvärda. Dels finnas lager med 75 % Ca3(P04)2
dels sådana med 60 à 66 %, vilka anses vara fullt
jämförbara med fosfatlagren i Algeriet och Tunis. Tills
vidare exploateras emellertid endast de rikaste lagren,
vilkas tillgångar skattas till ca 200 mill. ton. Av de
fattigare lagren torde flera milliarder ton fosfat kunna
utvinnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
