Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
spetsats och slutligen utlösts i en öppen kris. Det i
april med svårighet bildade borgerliga
koncentrationskabinettet Brüning har alltmer fått erfara vilken
vacklande grund all s. k. borgerlig samlingspolitik i
Tyskland numera bygger på.
Att börja med har regeringen Brüning råkat i
öppen konflikt med riksdagen, som avvisat det av
finansministern Moldenhauer med möda hoptimrade
budgetförslaget. Det mest impopulära momentet i
detta förslag utgjordes av en extraordinär
beskattning av tjänstemannalönerna, dvs. en partiell
konfiskation av dessa. Det åberopade motivet var
närmast det utomordentliga nödläge, vari de hårt
påfrestade riksfinanserna befunno sig, och som enligt
regeringens uppfattning icke möjliggjorde någon
annan utväg än den föreslagna för att balansera
budgeten. Förslaget fälldes huvudsakligen på de
tysk-nationellas och socialdemokraternas motstånd, vilkas
ståndpunkt för övrigt även var betingad av andra
motiv än de budgetpolitiska, främst allmän
fientlighet mot regeringens sammansättning och program.
I stället för att böja sig för riksdagsmajoriteten
och demissionera vädjade emellertid rikskansler
Brüning till rikspresidenten Hindenburg och anhöll hos
honom att han med begagnande av författningens
’ diktaturparagraf" måtte kungöra lagförslaget till
efterlevnad utan riksdagens bifall. Presidenten gav
härtill sitt samtycke. Den författningsenliga
proceduren blir då den att riksdagen anmodas ändra sitt
beslut. Avvisas detta blir den automatiskt upplöst,
och nya val äga rum, varefter den nyvalda riksdagen
slutligt avgör konflikten.
Riksdagen vidhöll emellertid sitt avslagsbeslut och
har nu sålunda upplösts. Tyskland står alltså inom
kort inför nya val.
I detta läge är det ett anmärkningsvärt tidens
tecken att de gamla partierna flerstädes hotas av
upplösning. Särskilt gäller detta det stora
tysknationella partiet, som är djupt söndrat inom sig
självt. Partiets väljarkår synes i allt högre grad
erövras av de fascistiska nationalsocialisterna under
Hitlers ledning, vilka redan under fjolåret hade flera
framgångar att uppvisa och nu senast vid
lantdagsvalen i Sachsen i maj gingo fram med överraskande
styrka.
Under dessa omständigheter synes utgången av de
förestående riksdagsvalen synnerligen oviss. Trycket
av de finansiella svårigheterna och den även i
Tyskland starkt växande arbetslösheten komma helt visst
även att i hög grad påverka utgången.
En annan svårighet, som långsamt men säkert
mognar till kris, är förhållandet mellan riket och
delstaterna, framför allt mellan riksregeringen och den
preussiska regeringen. Borgerlig politik i riket och
socialistisk politik i Preussen — den senare under
preussiske ministerpresidenten Otto Braun’s
självrådiga ledning — ha fått allt svårare att draga
jämnt. Förhållandena tillspetsades helt nyligen då
rikspresidenten Hindenburg vägrade att infinna sig
till festligheterna vid Rhenlandsutrymningen, därest
ej preussiska regeringens förbud mot den nationella
organisationen Stålheim upphävdes. Preussiska
regeringen föll den gången till föga, men nya
konfliktanledningar torde ej låta vänta på sig.
Även den engelska inrikespolitiken uppvisar en
synnerligen förvirrad bild. Det lider intet tvivel att
regeringen Mac Donalds anseende och allmänna
ställ-nig i hög grad försvagats. Under det första året av
sin tillvaro kunde den räkna sig till godo flera
utrikespolitiska framgångar, särskilt Haag-uppgörelsen
och flottöverenskommelsen med U. S. A. Under de
senaste månaderna ha emellertid motgångarna följt
slag i slag även på detta område. Flottkonferensens
slutresultat blev ej vad man hoppats på; det
egyptiska avtalet föll, och situationen i Indien har icke
blivit lätthanterligare. Men framför allt är det dock
de inrikespolitiska förhållandena som undergrävt
arbetarregeringens anseende. Arbetslösheten har
sedan dess regeringstillträde stigit på ett katastrofalt
sätt, siffran närmar sig nu två millioner; och den
fortsätter alltjämt att stiga. Något praktiskt
program för dess bekämpande synes regeringen icke
vara i besittning av. Den i finansministern Snowdens
budget starkt ökade direkta beskattningen har
tvärtom onekligen bidragit till arbetslöshetens
ökande, likaså hans principiellt orubbliga
frihandelspolitik, vilken bl. a. tagit sig uttryck i avvecklandet
av ett par av "safeguarding"-tullarna för en del i
deras hägn utvecklade engelska industrier. Även
inom arbetarepartiet synes tron på den principiella
engelska frihandelns upprätthållande i en
protektionistisk värld vara på retur, och de senast förrättade
fyllnadsvalen ha alla visat stark tillbakagång för
arbetarepartiet. Finge man döma efter dessa siffror
skulle en konservativ seger vid en
parlamentsupplösning vara given.
Det konservativa partiet har däremot numera
åtminstone ett positivt program i fråga om
bekämpandet av arbetslösheten, Englands allt dominerande
inrikespolitiska fråga, nämligen det s. k.
empire-pro-grammet, ofta eufemistiskt benämnt "empire free
trade", vars reella innebörd emellertid är brittiska
rikets sammanslutande till en tullpolitisk enhet,
vilket snarast måste innebära ett steg i protektionistisk
riktning. I den mån arbetslösheten överhuvud kan
bekämpas med politiska medel — vartill man på
konservativt håll oftast ställer sig skeptisk — skulle
otvivelaktigt det brittiska rikets enande i en
tullunion — eller ett väsentligt steg på vägen dit — ge
ökad sysselsättning åt den engelska
hemma-industrien. Svårigheter möta emellertid från dominions’
sida, då det är mer än ovisst hur långt dessa — av
vilka flera utbildat egna tullskyddade industrier —
äro beredda att gå empire free trade-planerna till
mötes. Utgången av de just nu förrättade
parlamentsvalen i Kanada — där det konservativa partiet
med eget tullskyddsprogram vunnit majoritet — är i
detta hänseende icke något gynnsamt tecken.
Dessutom måste empireprogrammets genomförande under
alla omständigheter inbegripa den impopulära
åtgärden att tullbelägga importen av utländska
födoämnen — ’detta skulle just vara dominions’ främsta
valuta vid uppgörelsen.
Icke desto mindre torde det vara tämligen visst
att efter en sannolik konservativ valseger åtminstone
ett allvarligt försök kommer att göras till
empireprogrammets genomförande. Detta kan ej undgå att
på ett betydelsefullt sätt återverka särskilt på de
kontinentaleurope-iska ländernas handelspolitik.
Vad som emellertid betänkligt försvagar det
konservativa partiets allmänna framtidsutsikter är dess
inre splittring. Denna gäller att börja med empire-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
