Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1930 - Överföring av Norrlands vattenkraft söderut (forts.). Diskussion, av W. Borgquist, Sten Velander, Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
vid ett kraftpris av 70 kr./kW kommer upp till nära
95 % vid 250 MVA. Medelverkningsgraden för den
överförda energien kommer givetvis ännu högre.
Dessa siffror torde ligga betydligt högre än för
flertalet befintliga kraftledningar, trots att våra nuvarande
ledningar äro betydligt kortare än 300 km. Siffrorna
visa även att det icke är bara på turbiner, generatorer
o. d. utan även på överföringarna, som man har stora
möjligheter att med ekonomisk fördel förbättra
verkningsgraden.
Det kan nu i anslutning till dessa diagram vara
motiverat att klarlägga huru en dylik överföring förhåller
sig ur teknisk synpunkt och huruvida de tekniska kraven
komma i konflikt med de rent ekonomiska moment, som
medtagits i de föregående undersökningarna.
Ur teknisk synpunkt måste som nämnt anläggningen
arbeta praktiskt taget med eos <p = 1. Detta visar sig
också ur ekonomisk synpunkt vara det fördelaktigaste.
Detta betyder att i stort sett all behövlig reaktiv effekt
får produceras på mottagningsplatsen genom
synkronmotorer, huvudsakligen tomgående dylika, s. k.
faskom-pensatorer. Deras sammanlagda effekt blir i regeln av
bortåt samma storleksordning som den verkliga effekten.
Med hjälp av dessa på lämpligt sätt fördelade
faskom-pensatorer kan emellertid ernås en synnerligen god
spänningsreglering, i de flesta fall ända framme hos
abonnenterna. De i systemet ingående
transformatorerna böra emellertid genomgående utrustas med
lindningskopplare för att vid alla förekommande
belastningskombinationer kunna inställa systemet på ur
teknisk och ekonomisk synpunkt bästa sätt.
Vid dylika långa överföringar inkommer ett nytt
moment, som är tämligen okänt vid våra hittillsvarande
korta ledningar, nämligen stabiliteten. En längre
kraftöverföring är nämligen icke stabil för mer än ett
visst största effektbelopp, överskrides detta gå
maskinerna ur fas och förefintliga reläer koppla ur led<
ningen. På en ledning förekomma emellertid vissa
pendlingar, under vilka systemet icke heller får falla
ur fas. Den praktiska stabiliteten ligger därför
väsentligt under den statiska (maximala). Huru mycket under
beror på belastningens karaktär, faskompensatorer,
spänningsregulatorer m. m. Som en dylik praktisk
stabilitetsgräns skulle jag vilja sätta ungefär 220 kV
vid 200 MVA, 195 kV vid 150 MVA, 165 kV vid 10C
MVA och 132 kV vid 50 MVA. Även med hänsyn till
möjliga förskjutningar i stabilitetsgränsen finner man
således att det icke kan bli tal om att gå nämnvärt
under den ekonomiskt gynnsamma spänningen om man
vill vara säker om en stabil drift.
En höjning av spänningen utöver minimipunkten
medför däremot väsentliga fördelar ur
stabilitetssynpunkt. Med hänsyn till driften i övrigt medför även
spänningshöjning utöver ekonomiskt minimum fördelar
speciellt därigenom att kravet på faskompensering min-
Fig. 2. Lägsta möjliga överföringskostnad som funktion av
effekten. Upp- och nedtransformatorer inberäknade,
ledningen enligt klass I.
skar. Mot dessa drifttekniska fördelar får då vägas
ökningen i anläggningskostnad, som endast delvis
kompenseras av minskade förluster.
I den mån värdet på kraften (förlusterna) är större
än 35 kr./kW och år kommer strömtätheten att sjunka.
Resultatet blir något ökad överföringskostnad vid de
olika effektbeloppen men samtidigt förskjutning av
minimipunkten mot högre spänning.
Man kan således säga, att vid dylika långa
överföringar bör ledningen av såväl tekniska som
ekonomiska skäl icke dimensioneras klenare eller med lägre
spänning än som motsvarar ekonomiskt optimum.
Snarare bör den av tekniska skäl dimensioneras för
något högre spänning än den som motsvarar
minimipunkten. Genom en dylik överdimensionering vinnes
med måttliga ekonomiska uppoffringar en värdefull
extra elasticitet i överföringen som är och blir av stor
fördel vid den samköming mellan systemen, som man
i växande grad har att räkna med.
I fig. 2 återgivas överföringskostnaderna som
funktion av effekten. Till en början sjunker
överföringskostnaden per kilowatt kraftigt med stigande effekt.
När man kommer över 200 à 250 MW blir emellertid,
vid ifrågavarande distans 300 km, dock vinsten genom
ökad effekt relativt liten.
I fig. 2 är även angiven den besparing som skulle
ernås genom att enligt amerikansk praxis jorda
nollpunkten och sänka anläggningens isolation. Vi torde
emellertid ej ha anledning gå in för den amerikanska
metoden.
I allmänhet är emellertid effekten icke densamma
hela tiden, utan det blir ständigt stigande effektbelopp,
som skola överföras. Ledningen kan icke med fördel
ändras om och förstärkas allt efter effektens ökning,
utan utvidgningsmöjligheterna ligga i att bygga en
ledning till, när en blir för liten. I ett dylikt fall kan
man icke komma ned till den lägsta
överföringskostnaden mer än på sin höjd vid en enda effekt. Av fig. 3
framgår dock att man icke behöver komma så långt
ovanför det gynnsammaste värdet även om effekten
skulle efter hand växa från 50 upp till 300 MVA.
Väljes som i fig. 3 en spänning av 220 kV så får man
visserligen vid 50 MVA betala ett merpris av 3 à 4
kr./kW gent emot vid den gynnsammaste spänningen
140 kV, men redan före 100 MVA är skillnaden obetydlig
och även när 240 mm2 ledningen vid ca 200 MVA får
fördubblas blir kostnaden icke mer än 1: 50 per kW-år
eller 12 % över det lägsta möjliga. Det lönar sig föga
att snåla in koppararean till 185 mni2, ty vinsten vid
de låga belastningarna är obetydlig och bytes redan vid
75 MVA i förlust, så att övergången till två ledningar
får ske tidigare än eljest. I stället för minskning från
240 till 185 mm! vore det snarast motiverat att öka till
300 mm!, då, man med högst en kronas ökning per
kW-år vid 50 MVA skulle få en ledning som hölle sig
Fig. 3. Överföringskostnaden som funktion av effekten. 1: vid
enkelledning 220 kV, 240 mm!, klass I. 2: vid
enkelledning-dubbelledning 220 kV, 185 mni2, klass I. 3: lägsta
möjliga överföringskostnad (se fig. 2), isolerad nollpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
