Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 30 aug. 1930 - Lagen om vägrätt, av Nils Bolinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFT. 35 utgiven^av svenskaPteknologföreningen 30 AUG.
ÅRG. 60 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 3 0
INNEHÅLL: Lagen om vägrätt, av e. byråchefen Nils Bolinder. — En ny tidsålder för stenkolen, av dr E. E.
Slosson. — Notiser. — Litteratur. — Sammanträden.
LAGEN OM VÄGRÄTT.
Av e. byråchefen Nils Bolinder.
o
Arets riksdag har godkänt det av k. m:t i
proposition (nr 106) den 21 februari 1930 framlagda
förslaget till lag om vägrätt. Genom denna lag har det
allmännas rätt till vägmarknaden närmare reglerats.
Efterföljande redogörelse är i stort sett grundad på
och utgör ett referat av den utredning och de
uttalanden i ämnet, som återfinnas i propositionen och i
första lagutskottets motsvarande utlåtande (nr 20).
Den nya lagen om vägrätt har tillkommit i syfte att
trygga vägdistriktens rätt till de allmänna vägarna.
I nuvarande svensk lag förefinnes nämligen icke
någon särskild rätt för det allmänna att oberoende av
de rättsanspråk, som enskilda kunna äga till den
mark, vilken tagits i anspråk för allmän väg, använda
denna för samfärdseln. Gällande väglag innehåller
ganska knapphändiga bestämmelser om förfarandet
vid anläggning av ny väg och lämnar frågan om
förvärvet av den för vägen erforderliga marken alldeles
obesvarad. Beträffande förvärv av vägmark äro
därför vägdistrikten f. n. hänvisade till de regler, som
enligt allmän lag och gällande
expropriationsbestäm-melser äro stadgade beträffande förvärvande av fast
egendom. För frivillig överenskommelse torde för
närvarande icke finnas annan användbar form
än överlåtelse med äganderätt. Kan ej
frivilligt avtal om köp av vägmärken åvägabringas,
måste expropriation äga rum. Genom expropriation
kan vinnas antingen äganderätt eller nyttjanderätt till
erforderlig vägmark. Exproprieras mark med
äganderätt, övergår densamma till den nye ägaren —
väg-distriktet — fri från alla penninginteckningar och
andra särskilda rättigheter, som besvära marken.
Nyttjanderätt, som förvärvas genom expropriation,
äger företräde framför all annan rätt till fastigheten.
Med användning av expropriationsförfarandet, vilket
icke rubbas genom den nya lagen om vägrätt, kan
således vinnas en fullt betryggande rätt till vägmärken.
Detta förfarande är emellertid så omständigt och
kostsamt, i det att dels medgivande av k. m:t fordras, dels
stämning skall ske till domstol och dels
expropria-tionsnämnd skall tillsättas m. m., att detsamma i regel
kommer till användning endast, då frivillig
överenskommelse ej kan träffas. Så exempelvis förekom
under år 1921 allenast två fall av expropriation bland
143 statsunderstödda vägföretag och under år 1928
28 fall bland 444. Under år 1929 inkom före den 15
oktober 38 ansökningar om expropriation, medan an-
talet ansökningar om statsunderstöd för vägföretag
utgjorde för samma tid 483.
Såsom härav framgår, hava vägdistrikten i regel
sökt ordna markfrågan utan tillgripande av
expropriation och i stället sökt träffa frivilliga
överenskommelser. Med nu gällande ordning äro då
rättsförhållandena följande. Vid frivilliga förvärv av vägmark har
vägdistriktens ostörda dispositionsrätt till denna mark
i första rummet varit beroende av att förvärvet skett
i laga form. Vare sig fånget haft karaktär av köp
eller gåva, äger överlåtelsen av marken icke giltighet,
med mindre den skett skriftligen med två vittnen,
Vidare erfordras, att gentemot ny ägare fånget
tryggats genom lagfart. Sådan kan emellertid ej vinnas
utan att vägmärken först blivit genom
lantmäteriför-rättning i laga ordning avskild från den fastighet,
vartill den hör. Besväras denna fastighet av inteckning
för fordran, är för en tryggad rätt till vägmärken
jämväl erforderligt, att denna mark befriats från
ansvarigheten för den i huvudfastigheten intecknade gälden.
Såsom av den lämnade redogörelsen om frivilligt
förvärv av vägmark framgår, torde vid många
vägföretag omnämnda villkor för en tryggad rätt till
vägmärken icke blivit uppfyllda. Sålunda torde i många
fall vägmärken hava tagits i anspråk, väl efter
överenskommelse, men utan att denna erhållit lagenlig
form. Vidare torde mången gång, även där laga fång
till marken föreligger, vägstyrelsen hava försummat
att avsöndra marken och lagfara fånget. Något
skydd gentemot ett anspråk på vägmärken från ny
ägare av den fastighet, vartill marken hör, förefinnes
icke i dylika fall för vederbörande vägdistrikt.
Härtill kommer, att åtgärder för befriande av vägmärken
från ansvar för huvudfastigheten besvärande
inteckningar endast ytterst sällan torde hava vidtagits.
Otänkbart är sålunda icke, om nu gällande
förhållanden bibehållits, att vägmark kunde komma att
exekutivt försäljas för gäldande av intecknat belopp, varför
betalning ej kunde utgå ur köpeskillingen för
huvudfastigheten. I såväl förra som senare fallet löper
vederbörande vägdistrikt risk att nödgas antingen ånyo
utgiva betalning för vägmärken eller nedlägga vägen.
Det har också inträffat, att domstolarna förklarat ny
ägare av fastighet hava rätt till vägmark, ehuru
vägdistrikt erlagt ersättning till den förutvarande ägaren.
Den nya lagen om vägrätt råder bot för här ovan
relaterade olägenhet med nu gällande ordning om fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
