Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 30 aug. 1930 - En ny tidsålder för stenkolen, av Edwin E. Slosson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
TEKNISK TIDSKRIFT
21 JunI 1930
förklädda definitioner liksom "den stora lagen utan
något som helst undantag, att en yard alltid är tre
fot", som Eddington så vackert säger.
Detta är t. e. fallet med lagen om energiens
oförstörbarhet. Vi veta, att ett brinnande stenkolsstycke
utvecklar en förvånansvärt stor mängd energi i form
av värme och ljus. Varifrån kommer denna energi?
Var fanns den, innan kolstycket började brinna, om
icke ny energi kan alstras genom förbränning? För
det 19:de århundradets kemist var svaret på denna
fråga tydligt och klart. Samma mängd energi, som
utvecklades vid kolstyckets förbränning, fanns i
kol-stycket, innan det antändes, men i osynlig form, i
form av "potentiell energi". Mot detta påstående
kan man icke göra någon invändning, men det
innebär just icke någon förklaring. Nu för tiden
misstänker man, att denna "potentiella energi" i
stenkolen snarare leder sitt ursprung från - logiska än
från geologiska förhållanden och att, om det
verkligen finnes någon "potentiell energi" i naturen, den
på sin höjd är att söka i det mänskliga tänkandets
natur. De bägge lagarna om energiens och
materiens oförstörbarhet hava dock sitt värde, de
klarlägga våra iakttagelser och tjäna till ledning
vid våra försök. Hitintills har man icke genom
experiment kunnat påvisa någon avvikelse från dessa
lagar, och man torde heller aldrig bliva i stånd till
att göra så noggranna mätningar, att man kan
konstatera den minsta avvikelse. Likväl anses nu för
tiden icke någon av dessa lagar i och för sig hava
absolut giltighet, och det förefaller, som om vi voro
tvungna att i deras ställe uppställa en Överordnad
lag, som i sig innesluter bägge, men som det oaktat
medgiver möjligheten av materiens förvandling till
energi och tvärt om. Einstein har nämligen
uppställt en formel för energiens och materiens
ekvivalens, medelst vilken man kan beräkna, huru mycket
värme, som utvecklas, då en viss mängd materia
till-intetgöres. Denna formel har mottagits med glädje
av astronomerna, som icke hade någon möjlighet att
bevisa, att det ej vore någon fara för att solen
skulle slockna, så länge det behagade
människosläktet att leva. De hava nu med tillhjälp av Einsteins
formel beräknat, att solens vikt minskas med 4
millioner ton pr sekund genom förlust i materia vid
utstrålning av immateriell energi. Men oaktat denna
hastiga viktminskning kommer solen att vara ännu
i 10 000 000 år. Människosläktet är sålunda
tillförsäkrat en tillräckligt lång tidsrymd på jorden, och
vi kunna hoppas, att vi skola hava uppnått en
mycket hög ståndpunkt i socialt hänseende, innan
vi alla bliva förvandlade till eskimåer.
Principen om materiens och energiens ekvivalens
kan tillämpas på alla kemiska reaktioner, där värme
utvecklas eller förbrukas. Överallt där kol brinner,
omsättes materia i strålande energi, och överallt där
ett grönt blad växer, alstras materia av solens
energi. Naturligtvis är den mängd, som i detta fall
förvandlas för liten för att kunna mätas. Vid
förbränning av kol motsvarar den utvecklade
värme-mängden en materieförlust av omkring en del på
10 000 000 000 delar av de sammanlagda mängderna
kol och syre. Men denna förlust av materia blir av
mätbar storlek, om man räknar med den mängd
stenkol, som förbrukas i hela världen. Om man
antager, att alla stenkol voro rent kol och att för-
bränningen vore fullständig, skulle den
kolsyremängd, som pr år alstras av de stenkol som
förbrännas i hela världen väga omkring 5 000 000 000 ton.
Förlusten i materia skulle då bli 1/2 ton. Mängden
materia på jorden minskas sålunda långsamt genom
stenkolens förbränning. Denna förlust ersattes dock,
genom att solen skiner på växterna och i dem
alstrar cellulosa.
De problem, som vi berört, äro världsfrågor och
angå hela mänskligheten, ty det är fråga om den
underjordiska skatt av skapande kraft, som är alla
jordinnevånarnas gemensamma arv. Denna skatt är
ej outtömlig och kan ej ersättas och utgör grunden
för vår moderna civilisation. Huvuduppgiften för
vetenskapen är att vaka över, att detta testamente
av materia från en långt avlägsen tidsperiod icke
förslösas, utan användes så ekonomiskt som möjligt
till den levande generationens bästa. Vem som rår
om den och vern som förtjänar mest på den, äro
mindre viktiga frågor, som icke inverka på
huvudfrågan. Tysklands kolproduktion har tillfogats stora
skador genom världskriget ’ och Englands genom
gruvarbetarestrejkerna, men intet krig och inga
strejker inverka direkt på stenkolen, ty de ligga
oberörda kvar i jorden. Stenkol förblir stenkol
oberoende av om det tillvaratages av tyskar, engelsmän
eller fransmän eller om det såsom vid de
amerikanska gruvorna hämtas upp av människor, som
representera alla möjliga europeiska nationer.
Den nation gör sig förtjänt av det högsta
erkännandet, som på det bästa sättet använder det fossila
bränsle, som fallit på dess lott. Men det bästa
användningssättet är ej detsamma som den hastigaste
förbrukningen. Vi hava plikter mot våra
efterkommande. Vi fördöma en slösaktig fader, som förstör
sin förmögenhet och lämnar sin son på bar backe.
Vi veta, att 60 % av Förenta staternas
stenkolstjära användes till bränsle, och måste erkänna, att
detta är galet, men kunna icke göra något åt saken.
Man kan icke tvinga någon att framställa
biprodukter, som icke hava någon efterfrågan, lika litet som
man kan förmå en person att köpa jord, som icke
förräntar sig. Mödrarnas ofta upprepade förmaning
till sina barn: "Lämna ingenting kvar på tallriken.
Om du någon gång råkar bli nödställd, skulle du
önska, att du hade, vad du lämnat" — verkar icke
övertygande. Ett normalt barn kan icke tänka sig
bli så hungrigt, att det- skulle äta upp dessa
kvarlämnade rester. Det kan heller icke inse, vad det
skulle tjäna till att äta upp dem nu för att bli mätt
av dem vid ett framdeles iråkat nödläge. Vi kunna
icke samla på ämnen, som f. n. äro oanvändbara,
men som möjligen i framtiden kunna komma till
användning, och vi kunna ej heller låta bli att använda
vår begravda skatt för vårt nuvarande behov,
därför att våra efterkommande kanske skulle kunna
använda den på ett bättre sätt.
Det finns ingen makt på jorden, som kan skipa
rättvisa på det för människosläktets fortbestånd
viktigaste området, det område av människans
hushållning som omfattar naturprodukternas
tillgodogörande, ingen makt, som kan tvinga ett land att
sluta upp med sitt slöseri med stenkol och petroleum
eller tvinga det att utnyttja sin vattenkraft och sin
ouppodlade jord. Det oaktat eller kanske just därför
bör det glädja oss, när någon hittar på, huru man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
