Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 4 okt. 1930 - Termodynamikens tre huvudsatser, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
TEKNISK TIDSKRIFT
13 sept. 1930
i rummet mellan himlakropparna genom
jämviktsrubbningar skulle kunna övergå till komplicerad
radioaktiv materia. Man torde dock ej kunna värja
sig från det antagandet, att i universum måste
finnas områden, varest en entropiminskning försiggår,
varigenom världsrymdens entropi hålles i jämvikt.
Entropilagen gäller som Chwolson säger blott för
den del av universum, som är åtkomlig för våra
iakttagelser. Denna del kallar han för världen. Den
omfattar ungefär vintergatsystemet.
Man har även uttryckt andra huvudsatsen så, att
skeendet skulle gå från mindre till mera sannolika
tillstånd och framfört den förmodan, att ett motsatt
förhållande blott skulle kunna åstadkommas med
hjälp av en ordnande intelligens: ’"Maxwells demon".
Nu synes emellertid livet vara ett ganska
osannolikt tillstånd. Häremot kan man anföra, att livet
kan antagas vara en egenskap hos materien eller
något "från begynnelsen" existerande eller att livet
inplanterats på vår planet från världsrymden t. e.
genom strålningstryckets förmedling, så som
Arrhenius antagit, ett antagande som har föga
sannolikhet för sig på grund av livets sällsynthet i
universum. Men alla äro väl ense om att detta liv
från begynnelsen eller det sålunda inplanterade livet
måste hava varit av det allra enklaste slag, encelliga
organismer eller liknande. Dessa hava sedan, såsom
numera allmänt erkännes, under svunna epoker
utvecklat sig från lägre till allt högre former och
slutligen nått den höga form, vi benämna Homo sapiens.
Det tyckes, som om tillståndet människa såsom
slut-länk i utvecklingskedjan från de lägsta organismerna
vore ett i allra högsta grad osannolikt tillstånd.
Sannolikare vore väl att den höga formen
degenererats och nedgått till en lägre eller än mer, att livet
åter försvunnit från jorden. Det vore en övergång
från mindre till mera sannolika tillstånd. Nu har
faktiskt ett motsatt förlopp ägt rum. Man kan
anmärka. att detta förlopp ej skett av sig själv utan
varit ett tvunget förlopp. Men för detta tvungna
förlopp förefaller det, som om det just behövdes en
ordnande intelligens. Det är ett tvunget förlopp i en
vida högre mening än t. e. en cirkelprocess, eller
bildandet av ett Himalaja genom bergveckning. Det
synes, som om det för den organiska utvecklingen
skulle krävas just en "Maxwells demon". Men för
ett sådant antagande drager man sig givetvis i det
längsta och söker att ersätta honom med någonting
annat. Teologerna hava antagit tillvaron av en
skapande Gud. Detta är emellertid ingen förklaring
utan blott ett annat mera tilltalande namn på samma
oförklarliga iakttagelse, vars förklarande orsak
fysikern begär. Den frivilliga process, som skulle
utgöra orsaken för den tvungna process, som vi kalla
den organiska utvecklingen har emellertid icke
såvitt jag vet kunnat uppspåras, och icke heller räcka
de Darwinistiska teorierna därtill eller de
modifikationer dessa undergått.
Helmholtz anför även i noten till en av sina
termodynamiska avhandlingar, år 1882: "Huruvida en
sådan förvandling (nämligen av oordnad rörelse till
ordnad) även är möjlig i fråga om de levande
organiska vävnadernas finare struktur, synes mig vara
ett ännu öppet spörsmål, vars betydelse för naturens
ekonomi ligger i öppen dag." Detta spörsmål synes
alltjämt stå öppet.
Arrhenius anför att i himlakropparnas
ursprungliga atmosfär måste hava förefunnits koloxid,
svavelgas, cyan, svavelsyrlighet m. m., förutom kolsyra,
vatten, kväve m. m. Och han anför: "En luftkrets
av nyss anförda sammansättning skulle vara
fullkomligt outhärdlig för levande varelser. Den måste,
om organismerna skola kunna trivas däri, befrias
från sådana gifter som koloxid, svavelgas, cyan och
svavelsyrlighet. Detta har ju också skett under
tidernas lopp, och den stora omformaren har varit
solljuset, som frambragt syrgas och kol ur kolsyran.
Genom elektriska urladdningar syrsattes sedan nyss
nämnda giftiga gaser." Och han fortsätter: "Under
de många millioner år, som geologien visat vara
nödvändiga för vår planets utveckling, omvandlades
luftens kolsyra småningom till syrgas och kol." Men
han tillägger: "Även syrgasen deltager i
förvittringen genom oxidation av järnoxidulföreningar i
bergarternas mineral. Syrgashalten i luften måste
därför också slutligen gå genom ett maximum för
att sedan sjunka."
Man frågar sig: kan kolsyrespjälkningen genom
solljuset till kol och syre samt syrets gående till ett
maximum vara den process som, framkallad av den
frivilliga processen av energitillförseln från solen,
är orsaken till den organiska utvecklingen till allt
högre former? Kan syreminskningen i en framtid
således bliva den direkta orsaken till livets
degene-ration? Man har svårt tänka sig att saken är så
enkel.
Ej heller blir frågan klarare, om man söker följa
filosofen Bergsons resonemang. Han säger (Den
skapande utvecklingen): "Inför organismens
inveck-ling och den liksom oändliga massa i varandra
inflätade analyser och synteser, som den förutsätter,
ryggar vårt förstånd förbryllat tillbaka: Yi ha svårt
att tro att de fysiska och kemiska krafternas enkla
och rena spel är i stånd att åstadkomma detta under.
Och om det är ett djupt vetande, som här verkar, hur
förstå ett inflytande övat på ett innehåll utan form
av denna form utan innehåll? Men svårigheten
kommer av att man statiskt föreställer sig fullfärdiga
materiella smådelar liggande bredvid varandra, och
likaså statiskt, en yttre orsak, som tvingar på dem
en sinnrik organisation. Livet är i verkligheten
rörelse, materialiteten är den motsatta rörelsen, och var
och en av dessa båda rörelser är enkel, då den
materia, som danar en värld, är en odelad flod och odelat
även det liv, som går genom den och ur den
avskiljer levande väsen. Av dessa båda strömmar driver
den ena den förra tillbaka, men den förra tager ändå
med sig något av den senare: härav uppstår dem
emellan en modus vivendi, som just är vad vi kalla
organisation. Denna organisation tager för våra
sinnen och vår intelligens formen av delar, som ligga
helt och hållet utanför varandra i rum och tid. Yi
inte blott blunda för enheten i den stigande livsström,
vilken går genom släkterna och binder individ till
individ, arter till arter, och av hela raden av levande
väsen bildar en enda omätlig våg, som rullar över
materien, utan varje individ själv ter sig som ett
aggregat, ett aggregat av molekyler och fakta. Skälet
därtill är att söka i byggnaden av vår intelligens, som
är gjord att verka utifrån på materien och som inte
når därhän utan genom att i flödet av det reella göra
ögonblickliga avsnitt, som vartenda ett, när det fixe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
