Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 4 okt. 1930 - Termodynamikens tre huvudsatser, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
TEKNISK TIDSKRIFT
13 sept. 1930
och riktning vore lämpliga, passera genom hålet i
väggen till t. e. det vänstra rummet, men hindra
molekyler att passera över från detta till högra rummet
genom att öppna och stänga en lucka för hålet. Vi
skulle då få ett övertryck i vänstra rummet, med vars
hjälp vi kunde omsätta omgivningens värme i arbete.
Enär människan är en ordnande intelligens, borde vi
själva kunna utföra detta konstgrepp utan hjälp av
den berömda demonen. Ett flertal betänkligheter
framträda emellertid, då vi vilja ersätta demonen
med människan och utnyttja resultatet för våra
behov. Först och främst kan tryckskillnaden blott
bliva högst obetydlig, så att det arbete, som kan
vinnas, blir försvinnande litet. Vid en väsentlig
tryckskillnad skulle intet tillfälle yppa sig för
insläppande av en molekyl från högra till vänstra
rummet utan att samtidigt ett flertal passade på att kila
ut från vänstra till högra rummet. Även om hålet
blott hade molekylär storlek och totala antalet
molekyler i kärlet vore litet, skulle detta vålla bekymmer.
Kan man måntro finna något medel att övervinna
dessa svårigheter? Yi skönja ej något! Vidare skulle
endast mycket sällan någon molekyl kunna släppas
in genom hålet, varför även det pr tidsenhet vunna
arbetet bleve försvinnande litet. Finnes det någon
möjlighet att öka denna frekvens? Slutligen måste
bäraren av den ordnande intelligensen själv vara en
varelse av molekylär storhetsordning för att sköta
en mekanism av samma storleksordning. Måhända
kan denna mekanism automatiseras; huru ofta hava
ej anordningar, som från början krävt mänsklig
intelligens och mänskligt ingripande så småningom
gjorts till automater. Men kan mekanismen göras av
sådana dimensioner, att vi med våra medel kunna
behärska den? Och slutligen kommer den energi, som
den ordnande intelligensen behöver uppoffra för att
sköta mekanismen att bliva så liten i förhållande till
det vunna arbetet, att processen kan löna sig?
I detta avseende kunna vi lättare följa Bergson,
som här ställer sig på en rent fysikalisk ståndpunkt.
"Lagen om entropien rör sig egentligen icke med
matematiska storheter. Visserligen uppstod först tanken
härpå i Carnots huvud efter vissa kvantitativa
betraktelser över termiska maskiners arbetsförmåga.
Visserligen var det ävenledes i matematiska termer,
som Clausius generaliserade den, och han kom till
begreppet om en bestämd storhet, "entropien". Men
lagen skulle hava förblivit svävande formulerbar och
i nödfall även kunnat formuleras i grova drag, även
om man aldrig tänkt på att mäta de olika energierna
inom den fysiska världen, även om man ej ens skapat
energiens begrepp. Den uttrycker väsentligen, att
alla fysiska förändringar hava en tendens att övergå
till värme och att värmen själv strävar att likformigt
fördela sig mellan kropparna. Under denna mindre
precisa form blir lagen oberoende av all konvention.
Det är den mest metafysiska av fysikens lagar, i det
den utan förmedlande symboler, utan mätningens
konstgrepp, påtagligt visar oss den riktning dit
världen går. Den utsäger, att de synliga och heterogena
förändringarna mer och mer komma att utspädas till
osynliga och homogena, och att den brist på jämvikt,
som vi hava att tacka för rikedomen och omväxlingen
hos de förändringar, som försiggå inom vårt
solsystem, småningom komma att lämna rum för den
relativa stabiliteten hos elementära vibrationer, som
komma att upprepa sig i det oändliga." Och vidare:
"Man skulle slutligen kunna antaga, att den allmänna
bristen på jämvikt utgått från ett allmänt tillstånd av
jämvikt, att det skede, i vilket vi nu befinna oss, då
den brukbara energien går mot minskning, föregåtts
av en period, då dess omsättningsförmåga stått på
tillväxt och att för övrigt de båda alternativens
tillväxt och tillbakagång följde på varandra utan ände.
Denna hypotes är teoretiskt fattbar, som man för inte
så länge sedan med skärpa påvisat, men enligt
Boltz-manns beräkningar är den av en matematisk
osannolikhet, som övergår all föreställning och som
praktiskt taget kommer på ett ut med en absolut
omöjlighet. I verkligheten är problemet olösligt, så länge
man stannar kvar på fysikens plan."
Men mot Bergson kunna vi i viss mån ställa
Chwolson. Han påpekar (Die Physik und ihre
Bedeutung für die Menschheit) att allt vad andra
huvudsatsen säger, gäller för ett isolerat system. I det
isolerade systemet måste entropien ständigt växa.
Vår värld (dvs. den del av universum, som är
åtkomligt för våra iakttagelser, sålunda ungefär
vintergat-systemet, dit vårt solsystem hör) är emellertid ej
något isolerat system. Den är blott en del av
universum och sammanhänger med universums övriga delar
på ett sätt, som är oss fullständigt obekant. Här
ligger för oss ett jungfruligt område för allehanda
hypoteser, vilket i varje fall tyvärr är föga genomtänkt.
I närmaste samband med dessa stå dock de eviga
frågorna om rummets ändlighet och oändlighet och om
mängden materia, som innehålles däri. Om
universum veta vi intet, men just denna omständighet borde
tvinga oss att övertänka med största försiktighet utan
att påstå något då vi antaga olika möjligheter. Vi
hava ej rätt antaga, att universum är likartat, dvs.
i alla sina delar uppbyggt analogt med vår värld.
Blott med full bekantskap med gränserna, som finnas
för vårt vetande, kan man företaga försöket att
överföra andra huvudsatsen på universum och tala om
ett världens slut, riktigare ett universum som måste
bliva följden av energiens värdeminskning. Ur
egenskaperna hos den för våra iakttagelser åtkomliga
världen, som ej ens bildar en atom av universum, om
detta är oändligt, kan man ej sluta sig till universums
egenskaper, vilket förblir slutet för vårt vetande. I
sina andra delar är universum kanske helt olika vår
värld. Dess innehåll kan vara ett helt annat,
ofattbart för vår föreställningskraft, och de lagar, som
fenomenen lyda, behöva ej vara desamma som
betraktelserna över vår obetydliga värld lära oss. Det är
möjligt, att i de obekanta egenskaperna i de andra
delarna av universum ligga förborgade orsakerna till
sådana fenomen, som så småningom eller periodvis
förstöra den evolutionens resultat sådana som vi
iakttaga dem i vår obetydliga värld."
Det är egenartat iakttaga att i detta fall filosofen
Bergson ställer sig på en fysikalisk ståndpunkt
medan fysikern Chwolson ställer sig på en filosofisk.
Men vi återgå till förhållandena på vår jords yta
eller i dess närhet. Vi kunna måhända tänka oss
möjligheten av att de minsta bakterierna utan någon
medveten intelligens kunna i vår värld med dess
relativt stora molekyltäthet skaffa sig energi av
omgivningens värme i en mängd, som tillfredsställer
deras behov. Men då borde detsamma vara möjligt
för "de levande organiska vävnadernas finare struk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
